Dags att tänka till: Hur låter vi barn få avkoda språk?

Tänk dig en tillvaro där vuxna endast viskade lågt kring barnen, och aldrig direkt till dem. Utan att ha hört talade ord skulle så dessa barn växa upp och börja i skolan vid sex års ålder. Det skulle de fonetisk få lära sig en bokstav i taget, för så att ljuda ihop ord, och på det sättet lära sig tala och förstå när de blev talade till.

Vilket trams. Att höra och tala är inte skolämnen, men däremot neurologiska funktioner. Att avkoda det talade språket hör med till de funktionerna som homo sapiens är ensamma om i djurriket. En annan är att göra språkljud som andra homo sapiens kan avkoda. Funktionen tala hänger noggrant samman med funktionen höra och förstå vad det är man hör. Ingen skulle drömma om att vänta till lektionstid innan de låter sina barn utvecklas så de behärskar dessa funktioner.

Att avkoda det språket man hör från man föds, börjar när man föds. För det nyfödda svenska barnet är svenska ett främmande språk. Men som tur är utsätts barnet för detta språk dagarna i ända, och vuxna har också den goda smaken att tala högt och tydligt till små barn. Vid tre års ålder kan barnet inte bara förstå detta språk, men också tala det tillnärmat grammatisk korrekt. Utan att ha satt sin fot i ett klassrum.

Barnet har lärt sig att förstå sitt språk genom öronen.

Att förstå språket genom ögonen är inte svårare för barnen än att förstå det genom öronen.

Men här kommer viskningen och de fonetiska bokstäverna in.
När det kommer till skriftspråket, så viskar vi kring barnen. Tryckta bokstäver och ord finns, men de är så små att barnens outvecklade syn inte kan skilja dem från varandra. Och vi vuxna gör inget för att ändra på detta. Vi kör på med vårt skriftmässiga viskande.

Vore man schysst mot barnen, skulle man göra ordet ”frukost” på ett papper med stor print, och hålla upp det samtidigt som man ropade in familjen till bords. Då skulle barnen lika snabbt lära sig förstå det skrivna ordet frukost, som det ropade ordet. Och på samma sätt som om det talade ordet frukost skulle dyka upp i någon annan sammanhäng under dagen, och barnet skulle förstå att det var tal om morgonmåltiden, så skulle barnet känna igen det skrivna ordet frukost, och förstå dess innebörd. Om man talade så högt att barnet hörde, eller skrev med en sådan storlek att barnet kunde se ordet.


Det första ordet mitt barn lärde sig se, känna igen och förstå var ordet Nickelodeon. Hon var tre år, och ordet visades när hon tittade på sin älskningskanal, där ordet jämt och ständigt dök upp medan en trevlig röst sa just: Nickelodeon. Sedan läste hon det högt för mig en dag vi gick förbi en reklamaffisch. Jag häpnade!
Hennes andra ord som hon lärde sig läsa var Coca-Cola och det tredje var IKEA. De var det jag som visade henne. På vår körsträcka till dagis passerade vi jätteskyltar med dessa ord på, och jag pekade och sa ordet varje gång vi körde förbi. Sen följde Statoil, Elköp och av alla ting: PricewaterhouseCoopers. Hon lärde sig snabbt, och sen var det hon som pekade och berättade vad det stod.
Jag tyckte det var roligt, men synd om hon bara skulle kunde läsa företagsnamn. Tyvärr fanns ju inte ord med så stor print någon annanstans än på skyltar, så vi fick göra egna. Hemma textade vi ord på stora papper, och visade medan vi sa ordet högt. Att titta på ord på det här sättet blev omedelbart hennes favoritsyssla.
Enkla ord blev sedan till två ords meningar, som blev till fullständiga meningar som blev till små hemgjorda böcker.
Jag skulle gärna köpt barnböcker till henne, men alla böcker jag hittade hade samma problem: De tryckte orden var alltför små för henne att se och avkoda. Med hon avkodade mina hemmagjorde böcker, och hon läste dem om och om igen. Ibland högt, ibland tyst.

Högen med hemmagjorde böcker växte, i takt med hennes läsglädje. Eftersom hennes syn utvecklades, så blev skriftstorleken mindre. Tillsist läste hon böcker med bokstavsstorlek som du läser nu.
Denna treåring är nu 12 år. Hon är inte extrabegåvad, även om hon som treåring läste bättre än många tolvåringar gör.
Det ände jag gjorde för att hon skulle lära sig läsa var att jag slutad viska omkring henne. Hon fick se ord som hennes syn kunde avkoda. Hon såg ord, kände igen dem och förstod ved de betydde. En helt ok definition av att läsa. Eller förstå språket genom ögonen.
Hon hade inget krav om läsning på sig, och tror inte hon kände något sådant krav.
Men många av våra bekanta var bekymrade för hur hon skulle få det i skolan, när hon nu redan kunde läsa när hon kom dit. Ett bekymmer jag tyckte var mycket märkligt. Jag har då aldrig hört talas om samma bekymmer när fäder sparkar fotboll med sina barn. Akta, hur ska det sedan gå på idrottslektionerna? Det finns ju ingen som tänker så.
Pedagoger var bekymrade för dotterns självkänsla. Hur hon skulle komma känna sig om hon inte läste tillräckligt bra. (För vem, fick jag aldrig veta. För oss föräldrar? )
Och kunde hon inte bara få vara barn, leka och inte ha detta läsande över sig? Jovars, hon lekte på som andra barn, men i motsatsen till andra barn behövde hon inte vänta till vi hade tid att läsa för henne. Hon läste själv, och många spännande böcker har hon läst genom åren.
Och slutligen, varför skulle hon nu läsa, endast tre år gammal? Ja, bortsett från att läsa själv, utan att invänta att en vuxen ska få tid (jag vet flera barn som skulle önska de hade den möjligheten), blev det ett bekymmer mindre för de ömma föräldrarna. Jag visste redan innan skoldags att mitt barn var bland de skolbarnen som kom att lära sig läsa.

Bortsett från när man oförberedd har kommit över tidningsrubriker som har skrikit ut exempelvis: ”Far mördade mor med kniv”, så kan jag inte komma på något tillfälle där det inte var bra att mitt lilla barn kunde läsa. Jag tror ju i min enfaldighet att det inte är barnen som kan läsa som har problem.

Idag börjar barn sin utbildning som ettåringar. På dagis och i förskolor finns det oändliga möjligheter att låta små och större barn få möjligheten att avkoda skriftspråk. Utan att orden är små som flugfötter, och utan att gå vägen om en bokstav i taget. Utan att vi viskar kring barnen.

Att förstå språket genom ögonen är också en neurologisk funktion, som vi homo sapiens är ensamma om. Men vi har vald att göra det till ett skolämne.