Det tar ett tag att innse att små barn har förmågan att ta in matte på ett helt annat och mycket lättare sätt än vi vuxna.
Man måste få det förklarat för sig, och man måste tycka att det hörs rimligt ut. Så måste man börja tänka och acceptera att det är så.
DÅ först kan man öppna dörrarna för sitt lilla barn in till det fantastiska landet matematik.
Det är magiskt.
Men magien ligger inte i teknikerna jag kommer redovisa för.
Magien är i barnet, i den otroliga hjärnan. Teknikerna är hjälpredor. Magien är i barnet. Håll det i minnet hela tiden.
Så; om ni är redo??
1)
Små barn kan se mängd, om man ger dem möjligheter att göra det. Om man berätter för barnet att "denna mängd är 24 och denna mängd är 49", så är barnet i stand till att se mängden, och identifiera den efter hva den har för namn. Barnet accepterar utan problem att man kallar djuret hund för just hund (och inte katt), och att mängden 49 kallas för 49 är bara ännu en sak som de lär sig och accepterar. Och varför skulle de inte det? De har ju ingen orsak att ifrågasätta detta.
Nu kommer jag att tala om mängd och siffror, och det är viktig att hålla dem isär.
När jag skriver siffror, då menar jag det som vi har som SYMBOL för en mängd. Siffrorna 4 och 9 bildar 49 som är symbolet för mängden 49. Sen talar jag om mängd och antal, och då menar jag inte siffrorna, men den faktiska mändgden. 49 prickar eller stjärnor eller får.
Barnet kan se 24 och 49 prickar, men ännu vet de inte hva mängden heter. Det är det vi ska lära dom i den första delen av matten.
Vi ska INTE visa dem några symboler. Inga siffror.
Vi ska visa dem mängden, och berätta vad vi kallar just denna mängden för.
Så vi kommer behöva mängd att visa dem. Titta på länken/adressen under för att få en bild av hur en sådan mänd kan se ut. Titta under Teaching Quantity.
http://www.theclassicalmommy.com/mathematics.html
Jag tror man kan lasta ner dem, köpa dem eller så kan man göra dem själva vid hjälp av lite styvt papper och klistremärken.
Man kommer behöva 100 mattekort, ca, 25 x 25 cm, och varje kort ska ha en mängd. Vi ska visa mängden 1 till 100.
Bakpå dessa kort är det viktig att vi noterar siffran till vilken mängd framsidan visar, för vi med våra vuxna hjärnor har ingen möjlighet att veta annars.
När man har förberedt så långt, så kan man börja visa kort.
Första dagen visar du fra 1 till 5. Det är viktig här med gott humör, och "lekattityd". Detta ska va roligt!
Man tar upp kortet med mängden 1 och säger: "Detta kalls ett!"
Titta på barnet. Han behöver bara kasta en snabb blick på kortet. Vänta inte på någon längre konsentration, för det behöver han inte. (Det är vi vuxna som behöver konsentrerar oss när vi ska lära matte, inte han. Kom i håg mina första rader i detta inlägget).
Sen tar du opp kortet för 2, och säger "Och det här kallas två!"
Igen, en snabb blick är allt som behövs.
Så går du genom 3, 4 och 5 på samma sätt.
Då var första lektion klar!
Innan dagen är slut gör du samma sak två gånger till (obs: Det måste gå minst 30 minuter mellan varja lektion, så hjärnan hinner lagra i minnet).
Men redan andra lektion kan du skippa "Detta kallas...". Nu säger du bara siffran. "Ett" "Två" "Tre".
Kolla att du får den där snabba blicken.
Du kan störa ditt lilla barn i leken, i badkaret eller var som helst för att visa upp dina fem kort. Det tar bara några sekunder att visa, sen kan han återgå till det han höll på med. Men visa inte i stunder där det är motigt och ledsamt. Matten ska vara något roligt.
När du viser korten, ta då det bakerste kortet, och sätt det främst. Det ger dig god tid att titta på siffran, så du vet vilket kort det är som kommer. Så kan du lägga din fulla konsetration på barnet och hans blick när du säger vilket kort det är. Visa korten i den hastighet det tar för dig att säga siffran. Alltså mindre än ett sekund pr. kort. Bekymra dig inte om han hinner med. Han hinner. Det är i såfall du som inte hinner med hans hastighet när det gäller att ta in det du visar.
När kan du börja, med hänsyn till ålder?
Du kan börja från han är ett par månader och du kan som senast börja strax innan han fyller två år.
Han kan ta in det här från han är ett par månader, men hans förmåga att se mängd förvinner om han inte tar den i bruk innan han fyller två.
Det här var början, nästa vecka kommer jag med vad man ska göra dag två, hur länga men ska visa de samma korten, när man ska byta ut dem och i vilken hastighet.
Allt jag kommer förklara finns förövrigt i boken "How to teach your baby math" av Glenn Doman. Finns på engelska, och går att beställa på vilken nätbokhansel som helst.
tisdag 27 april 2010
onsdag 21 april 2010
Att "träna" sina barn för speciella uppgifter
Att jag pratar om träning för barn, det har jag ofta fått höra.
Och då gärna med en hänvisning till hur kinesiska barn tränas från tidig ålder för att bli duktiga gymnaster.
Och jag förstår till en viss grad att det kan uppfattas så när jag pratar om hur små barn, ja rentav bebisar kan göra matte.
Eller jag pratar om den viktiga krypningen. Och att bebisar ska åla så mycket som bara tygen håller. Och även mer än det. Hur utvecklande det är för hjärnan.
Ordet träna är svårt att komma förbi. Visst talar jag om stimulering, men ordet träning är gärna det som befäster sig ändå.
"Man kan inte träna sitt barn till att bli geni!" är det inte ovanligt att jag får höra.
"Han får ingen bättre hjärna om jag tränar honom i matte."
"Varför ska jag träna mitt barn på läsning? Hon kommer ju lära det ändå i skolan".
Känner ni till ordspråket "Att förvalta sitt pund"?
Om jag säger att alla barn kommer till vår jord med bara ett pund, och inte kommer att flera pund utdelad, så är det ju givet att det är viktigt hur man förvaltar detta pund. Gör man riktig kan pundet växa och bli många fler pund.
Förvaltar man dåligt, ja, då kan man ända upp med inget pund.
Det gäller för barnet att förvalta sitt pund, stimulera hjärnan, så att hjärnan kan bli det som hjärnan i utgångsläget har möjligheten att bli.
En hjärna har möjligheten att bli ett genis hjärna.
Att hjälpa sitt barn, förvalta barnets pund när barnet är bebis, är en utmärkt start på vägen mot att barnets hjärna kan nå sin fulla potential.
Hjärnan har potential!
Varje barn har ved födseln en större hjärnpotential än Leonardo da Vinci någonsin använde.
Tänk på det.
Det jag pratar om är hur barnet kan förvalta sitt pund. Inte vad man kan träna sitt barn till.
Och då gärna med en hänvisning till hur kinesiska barn tränas från tidig ålder för att bli duktiga gymnaster.
Och jag förstår till en viss grad att det kan uppfattas så när jag pratar om hur små barn, ja rentav bebisar kan göra matte.
Eller jag pratar om den viktiga krypningen. Och att bebisar ska åla så mycket som bara tygen håller. Och även mer än det. Hur utvecklande det är för hjärnan.
Ordet träna är svårt att komma förbi. Visst talar jag om stimulering, men ordet träning är gärna det som befäster sig ändå.
"Man kan inte träna sitt barn till att bli geni!" är det inte ovanligt att jag får höra.
"Han får ingen bättre hjärna om jag tränar honom i matte."
"Varför ska jag träna mitt barn på läsning? Hon kommer ju lära det ändå i skolan".
Känner ni till ordspråket "Att förvalta sitt pund"?
Om jag säger att alla barn kommer till vår jord med bara ett pund, och inte kommer att flera pund utdelad, så är det ju givet att det är viktigt hur man förvaltar detta pund. Gör man riktig kan pundet växa och bli många fler pund.
Förvaltar man dåligt, ja, då kan man ända upp med inget pund.
Det gäller för barnet att förvalta sitt pund, stimulera hjärnan, så att hjärnan kan bli det som hjärnan i utgångsläget har möjligheten att bli.
En hjärna har möjligheten att bli ett genis hjärna.
Att hjälpa sitt barn, förvalta barnets pund när barnet är bebis, är en utmärkt start på vägen mot att barnets hjärna kan nå sin fulla potential.
Hjärnan har potential!
Varje barn har ved födseln en större hjärnpotential än Leonardo da Vinci någonsin använde.
Tänk på det.
Det jag pratar om är hur barnet kan förvalta sitt pund. Inte vad man kan träna sitt barn till.
måndag 19 april 2010
Att lära snabbt - en sidoverkning
Nu är jag tillbaka, och ska försöka få drejs på bloggen igen.
Jag har ju tidigare skrivit om hur ålning och krypning leder till en bättre utvecklat hjärna som lär sig snabbt.
Men behöver man ha en sådan hjärna? Och hur är det att lära sig saker snabbt och direkt?
Jag var en sådan elev som alltid hade riktiga på alla svaren, på alla slags prov i lågstadiet och högstadiet. Jag behövde aldrig läsa på eller sträva för att få det till. Det kom till mig av sig själv. Jag har t.ex aldrig undrat på om kyrka skrivas med skjy-, kjy-, sjy- eller på nåt annat sätt. Jag har alltid vetat att det är med ky-. Antageligen såg min hjärna ordet kyrka, och lagrade det. Så låg det där till jag behövde det, och det gick snabbt att plocka fram det. Engelska gloser gick av bara farten, och nye ämnen i matematikk fattade jag innan fröken var klar med att visa exemplet. Så fungerade min hjärna, och jag kan berätta att det var ett sant nöje att gå i skolan när det kom till skolfag. Jag hade aldrig problem med att lära, problemet var nog heller att jag inte lärde NOG, tyckte jag. Utmaningana var inte så många.
Gympa var en annan och mer sorglig historia. Det mästrade jag inte alls, och jag känner fortfarande hur det ryser i mig när jag följer med min yngsta dotter som tränar handboll i skolans gympa-sal. Bara ljuden och lukterna ger mig dåliga känslor. Och det är mer än 20 år sen jag hade min siste gympa-lektion.
Jag menar inte att IAHP´s metoder är de ända saliggörande, men jag har hört mycket om barn som har fått "IAHPstimuli" till sin hjärna sen de var nyfödda. I en undersökning jag fick höra om av IAHP för några år sen hittade man häpnadsväckande resultat. Av de 342 tillfälligt utvalde som blev undersökt (barn vars föräldrar stimulerade barnen efter vad de lärt vid IAHP), så var 42% av dem bedömda som mycket begåvade. Dessa barn utmärkte sig också i idrott, och i kulturella aktiviteter som teater och musik. Märk väl att det INTE var IAHP som gjorde denna bedömning, men det amerikanska skolsystemet. Normaltalet för högt begåvade barn i övrigt är 2 - 3%.
(Jag har inte källan framför mig, men ska leta reda på den om någon vill).
Att muskler växer vid använding vet vi ju. Att hjärnan växer på samma sätt, tänker inte så många på.
Men några skillnader finns, mellan musklerna och hjärnan:
En vuxen kan träna upp sina muskler när som helst. Hjärnan tappar sin förmåga att utveckla sig mot geni-höjder/eller sitt fulla potential om man heller vil, efter att man fyllt sex år.
Tränade muskler blir svaga igen om man inte upprätthåller träningen. Den utveckling som hjärnan får innan man blir sex år ger ett försprång son varar livet ut. Man kan inte tappa förmågan att ha lätt för att lära och lätt för att förstå.
Men alltså, man gör vad man tycker bäst om själv. Ta vad man vill ha, förkasta det man inte vill ha. IAHP säger det också: Gör det man känner sig komfortabel med, och inte en uns mer!
Jag tycker att hjälpa sitt barn till en välutvecklad hjärna är det bästa man kan göra för sitt barn. Utan tvekan. Och så är det faktiskt roligt under tiden.
(Mer om matte kommer.)
Jag har ju tidigare skrivit om hur ålning och krypning leder till en bättre utvecklat hjärna som lär sig snabbt.
Men behöver man ha en sådan hjärna? Och hur är det att lära sig saker snabbt och direkt?
Jag var en sådan elev som alltid hade riktiga på alla svaren, på alla slags prov i lågstadiet och högstadiet. Jag behövde aldrig läsa på eller sträva för att få det till. Det kom till mig av sig själv. Jag har t.ex aldrig undrat på om kyrka skrivas med skjy-, kjy-, sjy- eller på nåt annat sätt. Jag har alltid vetat att det är med ky-. Antageligen såg min hjärna ordet kyrka, och lagrade det. Så låg det där till jag behövde det, och det gick snabbt att plocka fram det. Engelska gloser gick av bara farten, och nye ämnen i matematikk fattade jag innan fröken var klar med att visa exemplet. Så fungerade min hjärna, och jag kan berätta att det var ett sant nöje att gå i skolan när det kom till skolfag. Jag hade aldrig problem med att lära, problemet var nog heller att jag inte lärde NOG, tyckte jag. Utmaningana var inte så många.
Gympa var en annan och mer sorglig historia. Det mästrade jag inte alls, och jag känner fortfarande hur det ryser i mig när jag följer med min yngsta dotter som tränar handboll i skolans gympa-sal. Bara ljuden och lukterna ger mig dåliga känslor. Och det är mer än 20 år sen jag hade min siste gympa-lektion.
Jag menar inte att IAHP´s metoder är de ända saliggörande, men jag har hört mycket om barn som har fått "IAHPstimuli" till sin hjärna sen de var nyfödda. I en undersökning jag fick höra om av IAHP för några år sen hittade man häpnadsväckande resultat. Av de 342 tillfälligt utvalde som blev undersökt (barn vars föräldrar stimulerade barnen efter vad de lärt vid IAHP), så var 42% av dem bedömda som mycket begåvade. Dessa barn utmärkte sig också i idrott, och i kulturella aktiviteter som teater och musik. Märk väl att det INTE var IAHP som gjorde denna bedömning, men det amerikanska skolsystemet. Normaltalet för högt begåvade barn i övrigt är 2 - 3%.
(Jag har inte källan framför mig, men ska leta reda på den om någon vill).
Att muskler växer vid använding vet vi ju. Att hjärnan växer på samma sätt, tänker inte så många på.
Men några skillnader finns, mellan musklerna och hjärnan:
En vuxen kan träna upp sina muskler när som helst. Hjärnan tappar sin förmåga att utveckla sig mot geni-höjder/eller sitt fulla potential om man heller vil, efter att man fyllt sex år.
Tränade muskler blir svaga igen om man inte upprätthåller träningen. Den utveckling som hjärnan får innan man blir sex år ger ett försprång son varar livet ut. Man kan inte tappa förmågan att ha lätt för att lära och lätt för att förstå.
Men alltså, man gör vad man tycker bäst om själv. Ta vad man vill ha, förkasta det man inte vill ha. IAHP säger det också: Gör det man känner sig komfortabel med, och inte en uns mer!
Jag tycker att hjälpa sitt barn till en välutvecklad hjärna är det bästa man kan göra för sitt barn. Utan tvekan. Och så är det faktiskt roligt under tiden.
(Mer om matte kommer.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)