Jag har mycket att göra för tillfället, så det går några dagar mellan varje post...
Jag får med mig en och annan OS-tävling på TV, och ser till min förtjusning att namnen på företagen som sponsrar OS-sändningarna visas med stora fina bokstäver. Nordea och Sverigelotteriet står det, medan en trevlig röst säger företagsnamnen högt och tydlig.
Jättebra! En och annan unge kommer lära sig läsa just Nordea och Sverigelotteriet under dessa dager. Och samma ungar kommer läsa namnet Nordea när de går förbi banken när de är på stan.
Antagligen har de ingen susning om vad Nordea är för något, men det behöver de inte heller. Läsa det kan de iallafall.
Jag har tidigare visat hur bebisar lär sig vad glasögon är, därför att de hör ordet samtidigt som de ser de fysiska glasögonen. Ingen människa skulle komma på att förklara för bebisen att glasögon är något man behöver för att kunna se bättre, när synen inte är som den ska, och att glas med olika styrkor, satt in i bågar är bra hjälpmedel som.....
Vad glasögon är kommer bebisen att lista ut själv.
Bebisen hör språk hela dagen, och komme inom loppet av tre år att lära sig minst ett helt språk, och dessutom grammatisk korrekt. Utan att vi lär honom.
Han listar det ut själv.
Bebisen listar ut vem hans familj är, vem han tillhör, grannskapet och en mängd andra saker utan att vi behöver lära och förklara.
Läsa Nordea efter att ha tittat på OS med sina föräldrar, hör till de sakerna som är busenkla för honom.
En annan sak som er busenkel för honom, men omöjlig för oss ska jag berätta om nu.
Denna saken är busenkel för honom tills han blir 2 år. Har han inte lärt sig då, blir det lika svårt för honom som för oss. Då stängs det fönstret i hans hjärna som står kålöppet när han är bebis, men som stängs om det inte tas i bruk.
Om det inte tas i bruk.
Tas det i bruk, stängs det aldrig.
Förmågan att se mängd.
Om du säger ordet tjugofyra till mig, så ser jag för mig: 24
Jag kan inte se
::::
::::
::::
eller
.........
.......
........
eller
...
.....
.....
.....
......
Eller, det är inte riktig att jag inte kan se det, jag kan se det, men jag kan inte ta in det.
Bebisen kan.
För att bebisen ska kunna veta att mängden * är det samma som 1, så måste han få se * samtidigt som vi säger "ett!" till honom.
Sen får vi visa honom ** och säga "två!", och sen visa *** och säga "tre!".
Och så vidare.
När vi har kommit till 24, så kan han se mängden 24.
Lika lätt som han kan se mängden 3.
Kom i håg hur lätt han lär sig Nordea. Och det har han ingen susning om vad är. Mängden 24 kan han båda se och förstå vad är.
(Nu ligger mina stjärnor och prickor på rad, men det behöver de inte alls göra när bebisen ska se dem. Faktisk är det en fördel att de inte ligger i något mönster alls.)
Om intresset finns kan jag förklara lite mer om detta med bebisar och matte. Lämna en kommentar, så jag vet om ni vill höra mer.
torsdag 18 februari 2010
fredag 12 februari 2010
Varför inte?
Jag vet varför min äldsta dotter inte fick ligga särskild mycket på mage när hon var nyfödd.
PSD.
Detta hemska, hemska som bara inte får hända! Jag var från mig av oro, inte ens nä hon var vaken lät jag henne ligga på annat än sin rygg. För tänk om min dotter skulle råka somna där hon låg på mage?
Det gjorde hon ändå en gång, hon hade lagts på mage på min yoga-matta av min mamma, och där låg hon och mådde bra medan vi vuxna pratade.
Sen somnade hon förstås.
Och jag hade inte hjärta att väcka henne! Hon hade armar och ben krökt upp under sig, och hon sov så gott som jag aldrig sett henne sova förut.
Så jag lät henne sova, men satte mig intill för att kunna gripa in ifall hon var på väg att dö. Tokigt? Javisst! Men jag var nybliven mamma. Vi är inte alltid helt tillräkneliga.
Jag tror inte jag är ensam om att ha såna här rädslor. Dom rider nog varje ny mamma, skulle jag tro.
Och då är det svårt att övertyga och övertala dessa rädda mammor att låta sina barn ligga på mage. Inte ens i vaket tillstånd.
Sen kommer det som jag misstänker är lite "göra det enkelt för sig". När barnet börjar åla och krypa, då måste man ju ha ögon i nacken för att följa med på var de är och vad de gör. Då är sittstolar, gå-stolar och dyl bra att ha till hands. Då vet man i alla fall var ungen är.
Men tänk till innan.
Alla "hjälpmedel" som begränsar barnet, begränsar utveckling. En gå-stol är ett fängelse, för barnet får inte röra på sig som det är naturlig att han ska. En babysitter är ett fängelse av samma orsak.
För varje halvtimme spenderat i en babysitter eller på annat sätt hindrat rörelse, det är en halvtimme i förlorat utveckling.
Barnpass, javisst. Men till vilket pris! Engelsmännen ville sagt:"PennyWise, but PoundFoolish".
Andra svar på min fråga har jag inte hittat. Varför skulle inte små barn få krypa?
Krypning ger smartare barn.
Fast någon nackdel är det ju. En viss slitage måste påräknas, på byxknän...
PSD.
Detta hemska, hemska som bara inte får hända! Jag var från mig av oro, inte ens nä hon var vaken lät jag henne ligga på annat än sin rygg. För tänk om min dotter skulle råka somna där hon låg på mage?
Det gjorde hon ändå en gång, hon hade lagts på mage på min yoga-matta av min mamma, och där låg hon och mådde bra medan vi vuxna pratade.
Sen somnade hon förstås.
Och jag hade inte hjärta att väcka henne! Hon hade armar och ben krökt upp under sig, och hon sov så gott som jag aldrig sett henne sova förut.
Så jag lät henne sova, men satte mig intill för att kunna gripa in ifall hon var på väg att dö. Tokigt? Javisst! Men jag var nybliven mamma. Vi är inte alltid helt tillräkneliga.
Jag tror inte jag är ensam om att ha såna här rädslor. Dom rider nog varje ny mamma, skulle jag tro.
Och då är det svårt att övertyga och övertala dessa rädda mammor att låta sina barn ligga på mage. Inte ens i vaket tillstånd.
Sen kommer det som jag misstänker är lite "göra det enkelt för sig". När barnet börjar åla och krypa, då måste man ju ha ögon i nacken för att följa med på var de är och vad de gör. Då är sittstolar, gå-stolar och dyl bra att ha till hands. Då vet man i alla fall var ungen är.
Men tänk till innan.
Alla "hjälpmedel" som begränsar barnet, begränsar utveckling. En gå-stol är ett fängelse, för barnet får inte röra på sig som det är naturlig att han ska. En babysitter är ett fängelse av samma orsak.
För varje halvtimme spenderat i en babysitter eller på annat sätt hindrat rörelse, det är en halvtimme i förlorat utveckling.
Barnpass, javisst. Men till vilket pris! Engelsmännen ville sagt:"PennyWise, but PoundFoolish".
Andra svar på min fråga har jag inte hittat. Varför skulle inte små barn få krypa?
Krypning ger smartare barn.
Fast någon nackdel är det ju. En viss slitage måste påräknas, på byxknän...
tisdag 9 februari 2010
Varför? - del 3
Varför ska det lilla barnet åla och krypa?
(Denne post bygger på förra post, Varför? - del 2)
Synsvägen, som inte alls är utvecklad hos det lilla barnet, utvecklas enligt följande steg:
1. Ljusreflex (Pupillen drar sig ihop)
2. Uppfattelse av konturer (Ex. Barnet kan se sin mammas kontur om hon står framför fönsteret)
3. Förmågan att se en detalj innanför en helhet (Ex. Mammas blus har knappar)
4. Samsyn (båda ögonens syn riktas mot samma punkt), resulterande i simpelt djupseende.
5. Förmåga att skilja på liknande, fast olika enkla visuella symbol. (Ex. se skillnad på äpple och apelsin)
6. Genkännande av för barnet kända visuella symboler ( Ex. Herr- och damsymbol på toaletter) och bokstäver.
7. Läsa okända ord. Vid bruk av det dominerande ögat i kongruens med den dominerande hjärnhalvan.
Hur snabbt barnet tar sig från steg 1 till steg 7 är olika från barn till barn. Snabba barn gör detta på tre år. Genomsnittsbarnet gör det på sex år.
Denna processen, utvecklingen av hjärnans synsväg, går att påskynda. På samma sätt som det går att påskynda utvecklingen av alla de sex hjärnvägarna.
Jag har tidigare förklarat att de två hjärnhalvorna styr var sin del av kroppen.
Så hjärnhalvorna styr vart sitt öga.
Det är meningen att dessa två ögon ska fungera tillsammans i ett perfekt samspel. Gör de inte det, då kan man inte se i 3D. Då får man svårt med djupseendet.
Spädbarnets synsväg är inte utvecklat så att han kan använda båda ögonen tillsammans (konvergera). Ögonen fungerar och tittar var för sig, och går ofta åt olika håll också. Man säger att barnet inte har fäst blicken än. När synsvägen är så utvecklat att han kan se detaljer, DÅ kan han börja att använda ögonen tillsammans. Först då finns det någon mening att göra det. Då har han en måltavla, något att titta på som framtvingar att båda ögonen måste fungera tillsammans. Ögonen måste kunna rikta sig åt samma punkt. Han har inte på långa vägar än någon samsyn, men han har börjat.
När ålbarnet, som har fått ligga mycket på mage och således börjar sitt ålande relativt tidigt, ålar så ålar han inte för rörelsens skull. Han har inget mål, och blir förvånat när han rör sig genom rummet och bumpar in i saker. Han tittar inte mycket upp från golvet, och ålar ofta rakt ner i det. För honom känns det nog som om golvet hoppar upp och slår honom i ansiktet. Han har ingen uppfattning alls om avstånd. Detta ständigt bumpandet in i saker ger honom beskeden att han måste titta vart han åker. Så han börjar titta framåt, och nu är ögonen tvungna att börja fungera i hop. I alla fall lite grann. Han måste använda båda ögonen tillsammans och åtminstone ungefärlig räkna ut hur långt borta den där saken framför honom är. Men det är svårt. Han är bara i början på utvecklingen av sin samsyn.
Men för varje gång han ålar/kryper, så använder han sina ögon och försöker bestämma avstånd framåt, och ibland tittar han ner på golvet och på sina händer. Han utvecklar sin samsyn.
Och för varje meter han ålar/kryper så får hjärnhalvorna en dos med korsmönster. Hjärnhalvorna samkörs för varje meter som tillbakaläggs. Han utvecklar sin samsyn.
Enkelt sagt; samsynen utvecklas av att åla och krypa.
För ett enkelt förklara det här med samsyn, och hur viktig det är, så kan du göra ett litet samsynsprov:
Om du håller upp ditt pekfinger och tittar på det, då ser du fingret klart och tydligt, och du kan avgöra hur långt borta/nära det är. Dina ögon jobbar tillsammans i samsyn. Dina två ögon och pekfingret bildar en triangel, och det är ingen tvekan att båda dina ögon tittar mot samma punkt. Pekfingret.
Försök nu att titta på ett punkt BAKOM pekfingret. Väggen eller något annat som är i bakgrunden. Kan du nu se fingret tydligt? Bedöma avståndet till pekfingret? Ser du ens ett pekfinger? Eller ser du två?
Barnet som ännu inte börjat krypa eller åla ser världen som du såg de där två suddiga pekfingrarna.
Vid den korsvisa ålningen och krypningen påbörjas och utvecklas samsynen, förmågan att konvergera sina ögon, bilda den där triangeln. Denna samsynen ska sedan utvecklas vidare, och blir sofistikerad samsyn, som resulterar i att barnet kan se så små bokstäver som du läser nu.
Men ålar och kryper inte barnet, då utvecklas inte samsynen så bra, och resulterar ofta i motorisk klumpighet. Denna klumpighet kommer av att barnet inte har ett väl fungerande djupseende, och inte kan avgöra avstånd eller höjd enbart vid hjälp av synen. Dessa barnen blir i våra ögon, i tillägg till klumpiga, överdrivet varsamma. De rör sig saktare, håller i ledstången... Och tur är det för dem att de är varsamma, hur skulle det annars gå när de går i trappor och inte riktig kan se VART trappstegen är i förhållande till varann? Kom i håg de suddiga pekfingrarna.
Och mycket ofta följas motorisk klumpighet av läs-svårigheter. Inte konstigt. Utan den simpla samsynen fullt utvecklad, kan heller inte den sofistikerade samsynen utvecklas. Och den sofistikerade samsynen behövs när man ska läsa små bokstäver.
Så man kan förebygga läs-svårigheter vid att se till att ens barn får åla och krypa MYCKET innan den första födelsedagen.
Sen är hjärnan så fantastisk att det även går att backa bandet. Krypandet senare än 1-års ålder utvecklar också samsynen. Fast det är inte så lätt att få dem åla och krypa när de först har börjat gå.
(Denne post bygger på förra post, Varför? - del 2)
Synsvägen, som inte alls är utvecklad hos det lilla barnet, utvecklas enligt följande steg:
1. Ljusreflex (Pupillen drar sig ihop)
2. Uppfattelse av konturer (Ex. Barnet kan se sin mammas kontur om hon står framför fönsteret)
3. Förmågan att se en detalj innanför en helhet (Ex. Mammas blus har knappar)
4. Samsyn (båda ögonens syn riktas mot samma punkt), resulterande i simpelt djupseende.
5. Förmåga att skilja på liknande, fast olika enkla visuella symbol. (Ex. se skillnad på äpple och apelsin)
6. Genkännande av för barnet kända visuella symboler ( Ex. Herr- och damsymbol på toaletter) och bokstäver.
7. Läsa okända ord. Vid bruk av det dominerande ögat i kongruens med den dominerande hjärnhalvan.
Hur snabbt barnet tar sig från steg 1 till steg 7 är olika från barn till barn. Snabba barn gör detta på tre år. Genomsnittsbarnet gör det på sex år.
Denna processen, utvecklingen av hjärnans synsväg, går att påskynda. På samma sätt som det går att påskynda utvecklingen av alla de sex hjärnvägarna.
Jag har tidigare förklarat att de två hjärnhalvorna styr var sin del av kroppen.
Så hjärnhalvorna styr vart sitt öga.
Det är meningen att dessa två ögon ska fungera tillsammans i ett perfekt samspel. Gör de inte det, då kan man inte se i 3D. Då får man svårt med djupseendet.
Spädbarnets synsväg är inte utvecklat så att han kan använda båda ögonen tillsammans (konvergera). Ögonen fungerar och tittar var för sig, och går ofta åt olika håll också. Man säger att barnet inte har fäst blicken än. När synsvägen är så utvecklat att han kan se detaljer, DÅ kan han börja att använda ögonen tillsammans. Först då finns det någon mening att göra det. Då har han en måltavla, något att titta på som framtvingar att båda ögonen måste fungera tillsammans. Ögonen måste kunna rikta sig åt samma punkt. Han har inte på långa vägar än någon samsyn, men han har börjat.
När ålbarnet, som har fått ligga mycket på mage och således börjar sitt ålande relativt tidigt, ålar så ålar han inte för rörelsens skull. Han har inget mål, och blir förvånat när han rör sig genom rummet och bumpar in i saker. Han tittar inte mycket upp från golvet, och ålar ofta rakt ner i det. För honom känns det nog som om golvet hoppar upp och slår honom i ansiktet. Han har ingen uppfattning alls om avstånd. Detta ständigt bumpandet in i saker ger honom beskeden att han måste titta vart han åker. Så han börjar titta framåt, och nu är ögonen tvungna att börja fungera i hop. I alla fall lite grann. Han måste använda båda ögonen tillsammans och åtminstone ungefärlig räkna ut hur långt borta den där saken framför honom är. Men det är svårt. Han är bara i början på utvecklingen av sin samsyn.
Men för varje gång han ålar/kryper, så använder han sina ögon och försöker bestämma avstånd framåt, och ibland tittar han ner på golvet och på sina händer. Han utvecklar sin samsyn.
Och för varje meter han ålar/kryper så får hjärnhalvorna en dos med korsmönster. Hjärnhalvorna samkörs för varje meter som tillbakaläggs. Han utvecklar sin samsyn.
Enkelt sagt; samsynen utvecklas av att åla och krypa.
För ett enkelt förklara det här med samsyn, och hur viktig det är, så kan du göra ett litet samsynsprov:
Om du håller upp ditt pekfinger och tittar på det, då ser du fingret klart och tydligt, och du kan avgöra hur långt borta/nära det är. Dina ögon jobbar tillsammans i samsyn. Dina två ögon och pekfingret bildar en triangel, och det är ingen tvekan att båda dina ögon tittar mot samma punkt. Pekfingret.
Försök nu att titta på ett punkt BAKOM pekfingret. Väggen eller något annat som är i bakgrunden. Kan du nu se fingret tydligt? Bedöma avståndet till pekfingret? Ser du ens ett pekfinger? Eller ser du två?
Barnet som ännu inte börjat krypa eller åla ser världen som du såg de där två suddiga pekfingrarna.
Vid den korsvisa ålningen och krypningen påbörjas och utvecklas samsynen, förmågan att konvergera sina ögon, bilda den där triangeln. Denna samsynen ska sedan utvecklas vidare, och blir sofistikerad samsyn, som resulterar i att barnet kan se så små bokstäver som du läser nu.
Men ålar och kryper inte barnet, då utvecklas inte samsynen så bra, och resulterar ofta i motorisk klumpighet. Denna klumpighet kommer av att barnet inte har ett väl fungerande djupseende, och inte kan avgöra avstånd eller höjd enbart vid hjälp av synen. Dessa barnen blir i våra ögon, i tillägg till klumpiga, överdrivet varsamma. De rör sig saktare, håller i ledstången... Och tur är det för dem att de är varsamma, hur skulle det annars gå när de går i trappor och inte riktig kan se VART trappstegen är i förhållande till varann? Kom i håg de suddiga pekfingrarna.
Och mycket ofta följas motorisk klumpighet av läs-svårigheter. Inte konstigt. Utan den simpla samsynen fullt utvecklad, kan heller inte den sofistikerade samsynen utvecklas. Och den sofistikerade samsynen behövs när man ska läsa små bokstäver.
Så man kan förebygga läs-svårigheter vid att se till att ens barn får åla och krypa MYCKET innan den första födelsedagen.
Sen är hjärnan så fantastisk att det även går att backa bandet. Krypandet senare än 1-års ålder utvecklar också samsynen. Fast det är inte så lätt att få dem åla och krypa när de först har börjat gå.
söndag 7 februari 2010
Varför? - del 2
Tack för tålamodet, här kommer äntligen del 2...
Varför ska det lilla barnet åla och krypa?
När bebisen ålar och kryper, då utvecklas motoriken. Det finns det ingen tvekan om, och det hör man om på BVC också.
Det man inte hör så mycket, men som är väl så viktig, är att alla delar av hjärnan utvecklas vid ålning ock krypning.
Jag har tidigare sagt att vi har fem vägar in till hjärnan, det är syn, hörsel, känsel (i huden), lukt och smak. Lukt och smak hör efter mitt tycke inte till livsviktiga sinnen, man kan ju faktisk leva rätt odramatiskt utan dem, så jag kommer att tala om syn, hörsel ock den taktila känslan.
Sen har vi tre väger ut av hjärnan. Det är motoriken, finmotoriken (det vi gör med våra händer) och språket.
När barnets föds, är dessa sex vägarna inte utvecklat alls. Bebisen ser inte på samma sätt som vi, hör inte på samma sätt, och känner inte på samma sätt. Hon kan inte varken språklig eller motoriskt jämföra sig med oss vuxna. Dessa vägar ska nu utvecklas, och de utvecklas i steg. Först det ena, så det andra, och så vidare.
Barnets motorik utvecklas utan större avvikelser enligt följande steg:
1. Barnet rör armar och ben utan att röra på kroppen.
2. Barnet ålar sig fram på mage, vilket når sin fulländning i korsvist kravlande, s k korsmönsterkrälande.
3. Barnet kryper på händer och knän, vilket fulländas i korsmönsterkrypande.
4. Barnet går upprätt med stöd av armarnas primära balansfunktion. Oftast hålls de i axelhöjd.
5. Barnet går med armarna lösta från den primära balansfunktionen.
6. Barnet går och springer i fulländat korsmönster.
7. Barnet står på ett ben i kongruens med dominerande hjärnhalva.
Följer barnet dessa utvecklingsstegen i ordningsföljd, utan att hoppa över något, så läggs grunden för god motorik.
Följer barnet dessa utvecklingsstegen, och i tillägg får mängder med "praktik-tid" i stegen ålning ock krypning, gåendet och springandet, så får barnet en mycket god motorik.
I några av mina tidligare postar har jag skrivet om varför krypandet i korsmönster är så viktig, här kommer en liten repetition:
Håll i minnet att vi har TVÅ hjärnor. (Nu talar jag om den stora hjärnan, som kallas cortex).
Vi har två hjärnor. Den högra hjärnhalvan, och den vänstra hjärnhalvan. De två är faktisk separata, med en tunn förbindelse sig i mellan, så det är inte fel att säga att vi har två hjärnor.
Dessa två hjärnhalvor styr var sin sida av kroppen.
Vänstra hjärnhalva styr högra del av kroppen. Det högra ögat, det högra örat, den högra armen, musklerna på den högra sidan av kroppen, huden på den högra sidan. Och inget på den vänstra sidan.
Högra hjärnhalvan styr det som är på den vänstra sidan. Vänstra ögat...Och inget på den högra sidan.
Dessa hjärnhalvor är inte särskilt organiserade eller ko-ordinerad. De är inte så samkörda. De är inte samkörda alls, faktiskt.
Ålning/krypning samkör och organiserar hjärnhalvorna, så att motoriken ska kunna utvecklas på bästa sätt.
Nu går jag tillbaka till de sex vägarna.
Om man tänker sig de sex vägarna som sex pärlor, som sitter fast på ett armband. Säg att de sitter med fyra cm. avstånd till varandra, och att de sitter på ett armband som är låst i hop i ändarna.
Om detta armbandet ligger på bordet, som en fin liten cirkel, och jag ber dig lyfta motorik-pärlan ca. 10 cm upp från bordet, vad händer så? Jo, de andra pärlorna följer med.
Och precis så är det för de sex vägarna i det lilla barnets hjärna. Hon kan inte utveckla motorikvägen, utan att alla de andra vägarna till en viss grad också utvecklas!
Synsvägen, hörselvägen och den taktila vägen utvecklas, språkvägen och finmotorikvägen utvecklas. Och givetvis motorikvägen.
Alla delar av hjärnan utvecklas av korsmönsterålning och korsmönsterkrypning. Hjärnhalvorna samköras, och kommer sedan att fungera perfekt med varandra.
Barn som inte ålar och/eller kryper får inte lika mycket av denna samköringen och organiseringen av sina hjärnhalvor. Och barn som ålar och kryper mycket, får mycket mer samköring av sina hjärnhalvor.
Kom i håg att varje hjärnhalva styr sin halva av kroppen. Man vill nog att de ska vara rätt samkörda.
Synsvägen utvecklas av ålning ock krypning. I min nästa post kommer jag berätta om ålningen och krypandets betydelse för utvecklingen av samsynet, förmågan att se i 3D. Och hur motrisk klumpighet och syn kan hänga i hop.
Varför ska det lilla barnet åla och krypa?
När bebisen ålar och kryper, då utvecklas motoriken. Det finns det ingen tvekan om, och det hör man om på BVC också.
Det man inte hör så mycket, men som är väl så viktig, är att alla delar av hjärnan utvecklas vid ålning ock krypning.
Jag har tidigare sagt att vi har fem vägar in till hjärnan, det är syn, hörsel, känsel (i huden), lukt och smak. Lukt och smak hör efter mitt tycke inte till livsviktiga sinnen, man kan ju faktisk leva rätt odramatiskt utan dem, så jag kommer att tala om syn, hörsel ock den taktila känslan.
Sen har vi tre väger ut av hjärnan. Det är motoriken, finmotoriken (det vi gör med våra händer) och språket.
När barnets föds, är dessa sex vägarna inte utvecklat alls. Bebisen ser inte på samma sätt som vi, hör inte på samma sätt, och känner inte på samma sätt. Hon kan inte varken språklig eller motoriskt jämföra sig med oss vuxna. Dessa vägar ska nu utvecklas, och de utvecklas i steg. Först det ena, så det andra, och så vidare.
Barnets motorik utvecklas utan större avvikelser enligt följande steg:
1. Barnet rör armar och ben utan att röra på kroppen.
2. Barnet ålar sig fram på mage, vilket når sin fulländning i korsvist kravlande, s k korsmönsterkrälande.
3. Barnet kryper på händer och knän, vilket fulländas i korsmönsterkrypande.
4. Barnet går upprätt med stöd av armarnas primära balansfunktion. Oftast hålls de i axelhöjd.
5. Barnet går med armarna lösta från den primära balansfunktionen.
6. Barnet går och springer i fulländat korsmönster.
7. Barnet står på ett ben i kongruens med dominerande hjärnhalva.
Följer barnet dessa utvecklingsstegen i ordningsföljd, utan att hoppa över något, så läggs grunden för god motorik.
Följer barnet dessa utvecklingsstegen, och i tillägg får mängder med "praktik-tid" i stegen ålning ock krypning, gåendet och springandet, så får barnet en mycket god motorik.
I några av mina tidligare postar har jag skrivet om varför krypandet i korsmönster är så viktig, här kommer en liten repetition:
Håll i minnet att vi har TVÅ hjärnor. (Nu talar jag om den stora hjärnan, som kallas cortex).
Vi har två hjärnor. Den högra hjärnhalvan, och den vänstra hjärnhalvan. De två är faktisk separata, med en tunn förbindelse sig i mellan, så det är inte fel att säga att vi har två hjärnor.
Dessa två hjärnhalvor styr var sin sida av kroppen.
Vänstra hjärnhalva styr högra del av kroppen. Det högra ögat, det högra örat, den högra armen, musklerna på den högra sidan av kroppen, huden på den högra sidan. Och inget på den vänstra sidan.
Högra hjärnhalvan styr det som är på den vänstra sidan. Vänstra ögat...Och inget på den högra sidan.
Dessa hjärnhalvor är inte särskilt organiserade eller ko-ordinerad. De är inte så samkörda. De är inte samkörda alls, faktiskt.
Ålning/krypning samkör och organiserar hjärnhalvorna, så att motoriken ska kunna utvecklas på bästa sätt.
Nu går jag tillbaka till de sex vägarna.
Om man tänker sig de sex vägarna som sex pärlor, som sitter fast på ett armband. Säg att de sitter med fyra cm. avstånd till varandra, och att de sitter på ett armband som är låst i hop i ändarna.
Om detta armbandet ligger på bordet, som en fin liten cirkel, och jag ber dig lyfta motorik-pärlan ca. 10 cm upp från bordet, vad händer så? Jo, de andra pärlorna följer med.
Och precis så är det för de sex vägarna i det lilla barnets hjärna. Hon kan inte utveckla motorikvägen, utan att alla de andra vägarna till en viss grad också utvecklas!
Synsvägen, hörselvägen och den taktila vägen utvecklas, språkvägen och finmotorikvägen utvecklas. Och givetvis motorikvägen.
Alla delar av hjärnan utvecklas av korsmönsterålning och korsmönsterkrypning. Hjärnhalvorna samköras, och kommer sedan att fungera perfekt med varandra.
Barn som inte ålar och/eller kryper får inte lika mycket av denna samköringen och organiseringen av sina hjärnhalvor. Och barn som ålar och kryper mycket, får mycket mer samköring av sina hjärnhalvor.
Kom i håg att varje hjärnhalva styr sin halva av kroppen. Man vill nog att de ska vara rätt samkörda.
Synsvägen utvecklas av ålning ock krypning. I min nästa post kommer jag berätta om ålningen och krypandets betydelse för utvecklingen av samsynet, förmågan att se i 3D. Och hur motrisk klumpighet och syn kan hänga i hop.
måndag 1 februari 2010
Varför? - del 1
Varför ska barnet åla och krypa? Varför är det så viktig med sensorisk stimuli?
Här kommer en "svorsk" (svensk-norsk) kort-kort redogörelse.
Nervsystemet består av centralnervsystemet, som igen består av stora hjärnan, lilla hjärnan, hjärnstammen och ryggmärgen och av det perifera systemet.
Nervsystemets roll är att leda och tolka impulser, vilket sker genom de sensoriska mottagarcellerna som ligger runt om i kroppen. (Vi ser, hör, känner, luktar och smakar).
Genom sensoriska nervtrådar skickas impulserna upp ryggmärgens banor till de områden i hjärnbarken som är specialiserade för särskilda former av sensorik. (Synimpulserna skickas till syndelan av hjärnan, ljud till hörseldelen av hjärnan) Impulserna skickas via nervcellerna, neuroner. Neuronet har en cellkropp med kärna, dendriter (korta grenar) som kan ta emot impulser från andra nervceller, och ett axon (lång gren), vilket för impulser till andra cellers dendriter.
Nervsystemet uppgifter är att motta information, bearbeta information och igångsätta handling. När det överföras impulser från en nervcell till en annan, sker det en kemisk process som kallas synaps. Bildandet av synapser beror på hur aktiva vi är, hur ofta impulsöverföringar äger rum. Impulsöverföringar sker varje gång vi rör på oss. Mängden av synapser är av avgörande betydelse för nervsystemets förmåga att bearbeta information; desto svårare en rörelse är, desto fler synapser måste impulsen passera på väg till hjärnan.
Vid att barn är i rörelse, sker impulsöverföringen från nervcell till nervcell, från axon till dendrit och det sker en myelinisering/isolering av axonet. Myelin är ett fetthölje som lägger sig runt axonet och som är nödvändigt för att impulsen ska ske snabbt och effektivt. En tillfredsställande myelinisering är en förutsättning för att sinnenintryck ska kunna förmedlas snabbt och precist, och som också bidrar till att bidra till ökad automatisering. Automatisering av rörelser behövs för att kunna sätta ihop en serie rörelser. Myelinisering sker i huvudsak från födseln och under barnets första levnadsår.
Det finns två olika typer av nervimpulser, främjande som för impulsen vidare, och hämmande som dämpar neuronets reaktion så att impulsen stoppas. Summan av alla impulser, och förhållandet mellan hämmande och främjande impulser från andra celler, leder till cellens reaktion. Vi kan se det när ett barnet sitter på golvet och försöker ta emot en boll för första gången. Bollen kommer mot barnet. Barnet har instruerats att ta emot, och försöker lyfta sina händer för att ta emot bollen. Om barnet gör detta många gånger, kommer reaktionen går fortare och fortare, och barnets armar kommer så småningom att finnas på plats vid rätt tidpunkt för en rimlig bra mottagning. Impulsöverföringarna är de samma varje gång, men den nerv-vägen som bildas blir bättre isolerad / myelinisert och impulserna går därför snabbare till hjärnan för bearbetning och ger därmed snabbare information tillbaka och ut till musklerna .
Impulsöverföringarna ökar mottakeligheten för nya impulser och är grunden för lärande processer. Varje gång vi tar emot sinnesintryck, varje gång vi är i aktivitet, får hjärnan "mat" som bidrar till utveckling.
Efter födelsen bildas inte fler hjärnceller. Det faktum att hjärnan växer, kommer dels av att de enskilda hjärncellerna växer, och dels att mängden förgreningar av dendriter ökar. Denna process stimuleras av hjärnans aktivitet, och påverkar bildandet av anslutningar mellan nervceller. Nervsystemet mognar, och mot bakgrund av alla tidigare erfarenheter som är bildat, läggs grunden för nya utmaningar. Ju mer man är i verksamhet, desto bättre påverkas denna utveckling
Källor:
Berg, Anne (2002): motorik, lek och lärande. Abstrakt Forlag A.Ş. Oslo
Haug, Jørgen (1990): Sansemotorisk funktion viktig för lärande, kurs häfte 1,
Vennersberg skole, Kongsvinger
I korta meningar?
Fysiska förändringar äger rum i hjärnan hos ett litet barn som blir sensoriskt stimulerad, och är i aktivitet. Dessa förändringar leder till att hjärnan får förmågan att arbeta snabbare. Och att hjärnan klarar av inlärning lättare.
Inlärningslätthet - i motsats till inlärningssvårighet. Så kan man se det.
Här kommer en "svorsk" (svensk-norsk) kort-kort redogörelse.
Nervsystemet består av centralnervsystemet, som igen består av stora hjärnan, lilla hjärnan, hjärnstammen och ryggmärgen och av det perifera systemet.
Nervsystemets roll är att leda och tolka impulser, vilket sker genom de sensoriska mottagarcellerna som ligger runt om i kroppen. (Vi ser, hör, känner, luktar och smakar).
Genom sensoriska nervtrådar skickas impulserna upp ryggmärgens banor till de områden i hjärnbarken som är specialiserade för särskilda former av sensorik. (Synimpulserna skickas till syndelan av hjärnan, ljud till hörseldelen av hjärnan) Impulserna skickas via nervcellerna, neuroner. Neuronet har en cellkropp med kärna, dendriter (korta grenar) som kan ta emot impulser från andra nervceller, och ett axon (lång gren), vilket för impulser till andra cellers dendriter.
Nervsystemet uppgifter är att motta information, bearbeta information och igångsätta handling. När det överföras impulser från en nervcell till en annan, sker det en kemisk process som kallas synaps. Bildandet av synapser beror på hur aktiva vi är, hur ofta impulsöverföringar äger rum. Impulsöverföringar sker varje gång vi rör på oss. Mängden av synapser är av avgörande betydelse för nervsystemets förmåga att bearbeta information; desto svårare en rörelse är, desto fler synapser måste impulsen passera på väg till hjärnan.
Vid att barn är i rörelse, sker impulsöverföringen från nervcell till nervcell, från axon till dendrit och det sker en myelinisering/isolering av axonet. Myelin är ett fetthölje som lägger sig runt axonet och som är nödvändigt för att impulsen ska ske snabbt och effektivt. En tillfredsställande myelinisering är en förutsättning för att sinnenintryck ska kunna förmedlas snabbt och precist, och som också bidrar till att bidra till ökad automatisering. Automatisering av rörelser behövs för att kunna sätta ihop en serie rörelser. Myelinisering sker i huvudsak från födseln och under barnets första levnadsår.
Det finns två olika typer av nervimpulser, främjande som för impulsen vidare, och hämmande som dämpar neuronets reaktion så att impulsen stoppas. Summan av alla impulser, och förhållandet mellan hämmande och främjande impulser från andra celler, leder till cellens reaktion. Vi kan se det när ett barnet sitter på golvet och försöker ta emot en boll för första gången. Bollen kommer mot barnet. Barnet har instruerats att ta emot, och försöker lyfta sina händer för att ta emot bollen. Om barnet gör detta många gånger, kommer reaktionen går fortare och fortare, och barnets armar kommer så småningom att finnas på plats vid rätt tidpunkt för en rimlig bra mottagning. Impulsöverföringarna är de samma varje gång, men den nerv-vägen som bildas blir bättre isolerad / myelinisert och impulserna går därför snabbare till hjärnan för bearbetning och ger därmed snabbare information tillbaka och ut till musklerna .
Impulsöverföringarna ökar mottakeligheten för nya impulser och är grunden för lärande processer. Varje gång vi tar emot sinnesintryck, varje gång vi är i aktivitet, får hjärnan "mat" som bidrar till utveckling.
Efter födelsen bildas inte fler hjärnceller. Det faktum att hjärnan växer, kommer dels av att de enskilda hjärncellerna växer, och dels att mängden förgreningar av dendriter ökar. Denna process stimuleras av hjärnans aktivitet, och påverkar bildandet av anslutningar mellan nervceller. Nervsystemet mognar, och mot bakgrund av alla tidigare erfarenheter som är bildat, läggs grunden för nya utmaningar. Ju mer man är i verksamhet, desto bättre påverkas denna utveckling
Källor:
Berg, Anne (2002): motorik, lek och lärande. Abstrakt Forlag A.Ş. Oslo
Haug, Jørgen (1990): Sansemotorisk funktion viktig för lärande, kurs häfte 1,
Vennersberg skole, Kongsvinger
I korta meningar?
Fysiska förändringar äger rum i hjärnan hos ett litet barn som blir sensoriskt stimulerad, och är i aktivitet. Dessa förändringar leder till att hjärnan får förmågan att arbeta snabbare. Och att hjärnan klarar av inlärning lättare.
Inlärningslätthet - i motsats till inlärningssvårighet. Så kan man se det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)