Jag vet inte hur den här lilla bebisen har lärt sig läsa, men jag tycker det liknar på det jag beskrev under Läsning - del 1.
Lilla Aurelia kan inte tala än, men det är tydligt att hon läser, och förmedlar vad det är hon läst. Och så ser hon så GLAD ut!
youtube.com/watch?v=0KaHzzFUddg
söndag 31 januari 2010
fredag 29 januari 2010
Läsning - del 1
Att lära ett-åringar att läsa är ingen svår sak - för ettåringen.
För mamma och pappa däremot är det en del förarbete. Det kan vara bra att vara förberedd, och ha lite material redo, för när ett-åringen sätter fart, då går det undan!
Först vill jag bara komma med en definition av läsning.
Jag ser på läsning som en neurologisk funktion, och inte som ett skolämne. På samma sätt som ett-åringen avkodar språket genom öronen när han hör folk som talar, på samma sätt avkodar han språken genom ögonen när han ser ord.
Problemet med skrivna orden han har runt sig, är de för små i storlek, bokstäverna är bara några mm, för små till att han kan avkoda dem.
De talade orden blir också svåra att avkoda om man talar lågt, men som tur är, så är det ju ingen som talar lågt till bebisar. Vi höjer tonläget, och nästan skriker till dem. Så de hör.
Men de skriva bokstäverna är för små, så vi måste skriva bokstäver som är minst 10 cm höga för att ett-åringen ska kunna se och avkoda dem.
Att se ett ord, känna igen det och veta vad det betyder, det är den definitionen av läsning som jag tycker best om.
Att ljuda sig genom rubriker i finska tidningar kan jag göra, men jag skulle inte påstå att jag läser. Jag har ju ingen aning om vad det står.
Men att se ett ord, känna igen det och veta vad det betyder, det kan en ett-åring! Om bokstäverna är stora nog för honom att se. Hans syn är inte tillräckligt utvecklad så att han kan läsa de där små flugbenen till bokstäver som vi vuxna klarar av att avkoda.
Här kommer hur man gör. Det är lille Gustav som får sina första läslektioner. Han är ett år. Mycket nöje.
För lilla Gustav är det roligt att han känner bokstaven G, för det är "hans" bokstav. Den har han ett förhållende till, och det tycker han om. Men bara bokstaven, det kan ju bli lite fattigt, vad om han kjände ordet GUSTAV? Och ordet MAMMA och ordet PAPPA? Ville det inte strax bli lite roligara än bara bokstaven G? Han behöver inte alls lära bokstavene U, S, T, A, V, M och P för att lära känne dessa orden. Om man skulle lära en så liten pojk alla dessa bokstäver, DÅ ville han bli trött, och inte tycke alls att det var rolig. Först en massa jobb innan man kan läsa tre ord! Skulle jag inte vilja orka.
Men om mamma nu tar en bit kartong, säg 15 cm X 40 cm, och med tjock röd tuschpenna, och minst 10 cm höga bokstäver textar hon så: Gustav Och på två andra textar hon mamma och pappa (På baksidan i ett av hörnen skriver hon vad som står på framsidan. Detta gör hon för att hon själv ska veta vad det är hon visar Gustav).
Sen sätter hon Gustav på golvet framför sig
Så säger mamma med glad och spännande röst; Gustav, nu ska jag visa dig något spännande!
Och så säger hon: Här står det GUSTAV! medan hon håller upp Gustav-kortet. Mamma kan nu se Gustavs ögon, och hon kan se att han kastar en blick på ordet Gustav. När han har gjort det, så snabbt som attan byter mamma kort, och säger med munter röst: Här står det mamma! Gustav tittar nu på mamma-kortet, och blixtsnabbt byter mamma till pappa-kortet och säger: Här står det pappa!
Så blandar mamma om lite på korten och lägger bort dom. Det hela har tagit mellan 5 och 10 sekunder, och om Gustav är som dom flesta andra barn, så ropar han "MEEER!!"
Kloka mamma säger då att vi skal se mer sen, nu ska vi pyssla/ut och gå/laga lunch/ringa till farmor eller vad det nu är man skal göra. På det sättet håller hon Gustav "hungrig" på mer läsning, och när det är dags igen om några timmar, då är Gustav med på noterna, för nu vet han vad som kommer: Han skal få se Gustav, mamma och pappa.
Men nej, för kloka mamma har blandat korten, och denna gång är det pappa som kommer först. Sen kommer mamma, och sen kommer Gustav. Det tar 5 till 8 sekunder kanske. (Mamma begynner bli van med att visa kort nu...)
Sista läslektionen kommer innan middag, och igen kommer korten i oväntat ordning. Det är lite av överraskningsmoment i det hela, och Gustav vet aldrig vilken ordning orden kommer.
Det här gör Gustav och mamma varje dag tre gånger om dagen, och efter fyra-fem dagar har han sätt varje ord 12-15 gånger och nu har Gustavs hjärna för evigt och alltid lagrat dessa tre ord.
Om mamma vill, så kan hon nu hålla upp mamma-kortet och Gustav-kortet och lurigt fråga sin son: Jag undrar, var står det Gustav? Gustav vill utan tvekan titta på kortet där det står Gustav, eller så vill han sträcka ut handen och röra vid det kortet där det står Gustav. Mamma har sina små antäckningar på baksidan, så hon vet direkt om han tittar eller pekar på riktig kort. Mycket beröm om Gustav tittar på riktig kort, om han råkar titta på fel kort, så säger mamma (med glad röst): "Här står det mamma". Och så håller hon upp Gustav-kortet och säger fortfarande med glad röst: "HÄR står det Gustav". Han har löst ett problem fel, men vad så? Sånt händer, och man gör inte större väsen av det.
Och vad är det Gustav gör när han på mammas frågan väljer att titta på ett av korten? Gissar han, eller läser han? Jag vill hålla en knapp på att han läser. Definitionen av att läsa, den jag gillar, är att man ser ett ord, känner igen det och förstår vad det betyder. Gustav ser nu ordet Gustav, han känner igen det, och han förstår vad det betyder. Han läser.
Gustav själv har sett dessa tre ord under fem dagar, säg 15 gånger. Det har tagit genomsnittlig tre kanske fyra sekunder varje gång (Mamma gick nämligen redan den andra dager från att säga "Här står det Gustav", till att bara säga "Gustav" när hon visade Gustavkortet).
Sammanlagt har Gustav sätt dessa ord mindre än en minut, och dom är redan lagrad i hans hjärna. Han kommer att känna igen orden Gustav, Mamma och Pappa var än han ser dom hädanefter. Det ände som som är viktigt är att skriftstorleken är stor, synen hans är ännu inte utvecklad så att han kan läsa så liten skrift som du läser just nu.
Om mamma nu tycker att detta är lika rolig som sin son, själv om hon har haft lite mer jobb än bara en minut, så vill hon kanske fortsätta ut över dessa tre ord. Då lagar hon kanske på samma sätt orden storebror, leksaksbil, Bolibompa eller några andra ord Gustav kan tänkas tycka var roliga att se. Långa ord är inte svårare än korta ord, men mamma behöver kanske lite längre kort att skriva på.
Dag nummer 5 åker Gustav ut, och ersätts med Bolibompa. Det vet inte Gustav innan han ser ordet komma i en läslektion, och han blir förvånad (och glad). Dag nummer 6 är det dags för mamma att pensioneras och in kommer ordet storebror. Och så fortsätter det. Varje ords livslängd är 5 dagar (mamma skriver datum bak på korten så hon kan hålla ordning). Då och då löser hon och Gustav problem, mamma frågar "Var står det..." Och Gustav tittar eller pekar. Mamma får sin bekräftan att Gustav verkligen läser, och Gustav har ingen aning om att att mamma testar honom i smyg. Mamma ber aldrig Gustav om att läsa högt "Vad står det här?", så Gustav känner aldrig någon press på att han måste prestera. Vad han beträffar, så leker han och mamma en rolig lek, och det är BARA roligt. Mamma tar aldrig fram läskorten när hon eller Gustav inte är på humör, hon tar dom bara fram när humöret och stämningen är på topp. Gustav får aldrig leka cirkushäst, mamma skryter inte till andra om vad hennes son kan, eller ber Gustav visa upp sina läsfärdigheter inför andra.
Gustavs läslektioner är så korta att han inte tröttnar, och så korta för att han, som är en upptagen ung man, inte skal störas för mycket i det han håller på med. Mamma respekterar detta.
På detta sättet som mamma och Gustav lär Gustav läskonsten, så håller man sig till mitt favorit-motto, som genomsyrar all lärning till små barn: Gör lärningen till en lek, och bring leken in i lärningen. Detta är win-win för båda Gustav och mamma.
För mamma och pappa däremot är det en del förarbete. Det kan vara bra att vara förberedd, och ha lite material redo, för när ett-åringen sätter fart, då går det undan!
Först vill jag bara komma med en definition av läsning.
Jag ser på läsning som en neurologisk funktion, och inte som ett skolämne. På samma sätt som ett-åringen avkodar språket genom öronen när han hör folk som talar, på samma sätt avkodar han språken genom ögonen när han ser ord.
Problemet med skrivna orden han har runt sig, är de för små i storlek, bokstäverna är bara några mm, för små till att han kan avkoda dem.
De talade orden blir också svåra att avkoda om man talar lågt, men som tur är, så är det ju ingen som talar lågt till bebisar. Vi höjer tonläget, och nästan skriker till dem. Så de hör.
Men de skriva bokstäverna är för små, så vi måste skriva bokstäver som är minst 10 cm höga för att ett-åringen ska kunna se och avkoda dem.
Att se ett ord, känna igen det och veta vad det betyder, det är den definitionen av läsning som jag tycker best om.
Att ljuda sig genom rubriker i finska tidningar kan jag göra, men jag skulle inte påstå att jag läser. Jag har ju ingen aning om vad det står.
Men att se ett ord, känna igen det och veta vad det betyder, det kan en ett-åring! Om bokstäverna är stora nog för honom att se. Hans syn är inte tillräckligt utvecklad så att han kan läsa de där små flugbenen till bokstäver som vi vuxna klarar av att avkoda.
Här kommer hur man gör. Det är lille Gustav som får sina första läslektioner. Han är ett år. Mycket nöje.
För lilla Gustav är det roligt att han känner bokstaven G, för det är "hans" bokstav. Den har han ett förhållende till, och det tycker han om. Men bara bokstaven, det kan ju bli lite fattigt, vad om han kjände ordet GUSTAV? Och ordet MAMMA och ordet PAPPA? Ville det inte strax bli lite roligara än bara bokstaven G? Han behöver inte alls lära bokstavene U, S, T, A, V, M och P för att lära känne dessa orden. Om man skulle lära en så liten pojk alla dessa bokstäver, DÅ ville han bli trött, och inte tycke alls att det var rolig. Först en massa jobb innan man kan läsa tre ord! Skulle jag inte vilja orka.
Men om mamma nu tar en bit kartong, säg 15 cm X 40 cm, och med tjock röd tuschpenna, och minst 10 cm höga bokstäver textar hon så: Gustav Och på två andra textar hon mamma och pappa (På baksidan i ett av hörnen skriver hon vad som står på framsidan. Detta gör hon för att hon själv ska veta vad det är hon visar Gustav).
Sen sätter hon Gustav på golvet framför sig
Så säger mamma med glad och spännande röst; Gustav, nu ska jag visa dig något spännande!
Och så säger hon: Här står det GUSTAV! medan hon håller upp Gustav-kortet. Mamma kan nu se Gustavs ögon, och hon kan se att han kastar en blick på ordet Gustav. När han har gjort det, så snabbt som attan byter mamma kort, och säger med munter röst: Här står det mamma! Gustav tittar nu på mamma-kortet, och blixtsnabbt byter mamma till pappa-kortet och säger: Här står det pappa!
Så blandar mamma om lite på korten och lägger bort dom. Det hela har tagit mellan 5 och 10 sekunder, och om Gustav är som dom flesta andra barn, så ropar han "MEEER!!"
Kloka mamma säger då att vi skal se mer sen, nu ska vi pyssla/ut och gå/laga lunch/ringa till farmor eller vad det nu är man skal göra. På det sättet håller hon Gustav "hungrig" på mer läsning, och när det är dags igen om några timmar, då är Gustav med på noterna, för nu vet han vad som kommer: Han skal få se Gustav, mamma och pappa.
Men nej, för kloka mamma har blandat korten, och denna gång är det pappa som kommer först. Sen kommer mamma, och sen kommer Gustav. Det tar 5 till 8 sekunder kanske. (Mamma begynner bli van med att visa kort nu...)
Sista läslektionen kommer innan middag, och igen kommer korten i oväntat ordning. Det är lite av överraskningsmoment i det hela, och Gustav vet aldrig vilken ordning orden kommer.
Det här gör Gustav och mamma varje dag tre gånger om dagen, och efter fyra-fem dagar har han sätt varje ord 12-15 gånger och nu har Gustavs hjärna för evigt och alltid lagrat dessa tre ord.
Om mamma vill, så kan hon nu hålla upp mamma-kortet och Gustav-kortet och lurigt fråga sin son: Jag undrar, var står det Gustav? Gustav vill utan tvekan titta på kortet där det står Gustav, eller så vill han sträcka ut handen och röra vid det kortet där det står Gustav. Mamma har sina små antäckningar på baksidan, så hon vet direkt om han tittar eller pekar på riktig kort. Mycket beröm om Gustav tittar på riktig kort, om han råkar titta på fel kort, så säger mamma (med glad röst): "Här står det mamma". Och så håller hon upp Gustav-kortet och säger fortfarande med glad röst: "HÄR står det Gustav". Han har löst ett problem fel, men vad så? Sånt händer, och man gör inte större väsen av det.
Och vad är det Gustav gör när han på mammas frågan väljer att titta på ett av korten? Gissar han, eller läser han? Jag vill hålla en knapp på att han läser. Definitionen av att läsa, den jag gillar, är att man ser ett ord, känner igen det och förstår vad det betyder. Gustav ser nu ordet Gustav, han känner igen det, och han förstår vad det betyder. Han läser.
Gustav själv har sett dessa tre ord under fem dagar, säg 15 gånger. Det har tagit genomsnittlig tre kanske fyra sekunder varje gång (Mamma gick nämligen redan den andra dager från att säga "Här står det Gustav", till att bara säga "Gustav" när hon visade Gustavkortet).
Sammanlagt har Gustav sätt dessa ord mindre än en minut, och dom är redan lagrad i hans hjärna. Han kommer att känna igen orden Gustav, Mamma och Pappa var än han ser dom hädanefter. Det ände som som är viktigt är att skriftstorleken är stor, synen hans är ännu inte utvecklad så att han kan läsa så liten skrift som du läser just nu.
Om mamma nu tycker att detta är lika rolig som sin son, själv om hon har haft lite mer jobb än bara en minut, så vill hon kanske fortsätta ut över dessa tre ord. Då lagar hon kanske på samma sätt orden storebror, leksaksbil, Bolibompa eller några andra ord Gustav kan tänkas tycka var roliga att se. Långa ord är inte svårare än korta ord, men mamma behöver kanske lite längre kort att skriva på.
Dag nummer 5 åker Gustav ut, och ersätts med Bolibompa. Det vet inte Gustav innan han ser ordet komma i en läslektion, och han blir förvånad (och glad). Dag nummer 6 är det dags för mamma att pensioneras och in kommer ordet storebror. Och så fortsätter det. Varje ords livslängd är 5 dagar (mamma skriver datum bak på korten så hon kan hålla ordning). Då och då löser hon och Gustav problem, mamma frågar "Var står det..." Och Gustav tittar eller pekar. Mamma får sin bekräftan att Gustav verkligen läser, och Gustav har ingen aning om att att mamma testar honom i smyg. Mamma ber aldrig Gustav om att läsa högt "Vad står det här?", så Gustav känner aldrig någon press på att han måste prestera. Vad han beträffar, så leker han och mamma en rolig lek, och det är BARA roligt. Mamma tar aldrig fram läskorten när hon eller Gustav inte är på humör, hon tar dom bara fram när humöret och stämningen är på topp. Gustav får aldrig leka cirkushäst, mamma skryter inte till andra om vad hennes son kan, eller ber Gustav visa upp sina läsfärdigheter inför andra.
Gustavs läslektioner är så korta att han inte tröttnar, och så korta för att han, som är en upptagen ung man, inte skal störas för mycket i det han håller på med. Mamma respekterar detta.
På detta sättet som mamma och Gustav lär Gustav läskonsten, så håller man sig till mitt favorit-motto, som genomsyrar all lärning till små barn: Gör lärningen till en lek, och bring leken in i lärningen. Detta är win-win för båda Gustav och mamma.
torsdag 28 januari 2010
Lärning - vad som helst, men inte hur som helst
Institutets favoritmening är denna:
"Efter 60 år av erfarenhet, så är vi övertygade om att varje barn som föds, har vid födseln en större intelligens-potential än Leonardo da Vinci någon gång använde".
Sen lägger de till att utbildningsprocessen börjar vid sex års ålder, men lärningsprocessen börjar vid födseln.
Och så lägger de till en sak till: "Du kan lära en lite barn nästan vad det skulle vara, så länge du kan presentera det till honom på ett redigt, uppriktig och roligt sätt."
Här ligger något av det viktigaste den här bloggen kommer att förmedla.
Börja i tid.
Lär ut vad som helst.
Den du lär det till kan ta det, och hur mycket som helst därtill.
Men det svåra är att tro att det faktisk är sant.
Kan man lära en ett-åring att läsa? Hon kan ju inte ens prata!
Lära dem vad som helst? Verkligen?
Måste man inte låta dem få vara barn?
Men 60 års erfarenhet påstår att det inte bara är möjligt, det är ROLIGT att göra det. Barn och vuxna säger med handen på hjärtat att lärningen är deras bästa tid, och att barnen både kommer i håg, och använder det de lär sig.
Och som jag redan i första posten envisades med: "Hjärnan växer vid användning!", så växer hjärnan medan den lär.
Om du för varje gång du och barnet ser en hund, nämner hunden vid sin ras, så ger det tillväxt i den lillas hjärna. Det händer mer i hjärncellernas kontakt med varandra när den lille ska lagra "cocker spaniel" eller "tax" i sitt hjärnarkiv, än om han ska lagra "vovve".
Så nästa gång ni går på promenad, peka ut alla hundar ni ser, och säg deras ras. Ni behöver inte poengtera för era små att det rör sig om hundar. Det har de redan full koll på. Tråka inte ut barnen, berätta va det är för ras! (Fast då kanske ni behöver läsa på lite först...).
"Efter 60 år av erfarenhet, så är vi övertygade om att varje barn som föds, har vid födseln en större intelligens-potential än Leonardo da Vinci någon gång använde".
Sen lägger de till att utbildningsprocessen börjar vid sex års ålder, men lärningsprocessen börjar vid födseln.
Och så lägger de till en sak till: "Du kan lära en lite barn nästan vad det skulle vara, så länge du kan presentera det till honom på ett redigt, uppriktig och roligt sätt."
Här ligger något av det viktigaste den här bloggen kommer att förmedla.
Börja i tid.
Lär ut vad som helst.
Den du lär det till kan ta det, och hur mycket som helst därtill.
Men det svåra är att tro att det faktisk är sant.
Kan man lära en ett-åring att läsa? Hon kan ju inte ens prata!
Lära dem vad som helst? Verkligen?
Måste man inte låta dem få vara barn?
Men 60 års erfarenhet påstår att det inte bara är möjligt, det är ROLIGT att göra det. Barn och vuxna säger med handen på hjärtat att lärningen är deras bästa tid, och att barnen både kommer i håg, och använder det de lär sig.
Och som jag redan i första posten envisades med: "Hjärnan växer vid användning!", så växer hjärnan medan den lär.
Om du för varje gång du och barnet ser en hund, nämner hunden vid sin ras, så ger det tillväxt i den lillas hjärna. Det händer mer i hjärncellernas kontakt med varandra när den lille ska lagra "cocker spaniel" eller "tax" i sitt hjärnarkiv, än om han ska lagra "vovve".
Så nästa gång ni går på promenad, peka ut alla hundar ni ser, och säg deras ras. Ni behöver inte poengtera för era små att det rör sig om hundar. Det har de redan full koll på. Tråka inte ut barnen, berätta va det är för ras! (Fast då kanske ni behöver läsa på lite först...).
onsdag 27 januari 2010
IAHP
Hur vet jag detta så säkert, det här med ålningen och krypningen och den neurologiska utvecklingen?
Händelser i mitt liv förde mig i 2002 till ett amerikansk institut som i 60 år har sysslat med neurologisk stimulering av barns hjärnor.
Vid hjälp av grundliga studier av hur friska barn utvecklas, så utvecklade detta institut neurologiska programmer som kopierar det friska barnets utveckling. Dessa programmen blev så lärt ut föräldrar med hjärnskadade barn som gjorde programmen med sina barn hemma hos sig själva.
Föräldrarna kom tillbaks till institutet två gånger om året, med barn där utvecklingen hade tagit fart. Inte bara fart, men raket-fart. Några av barnen kom upp på funktionsnivå med sina friska jämnåriga.
Resultaten var förvånande.
Så förvånande, att institutet efter en tid var tvungen att fråga sig själv: Hur kan det ha seg att vi kan ta hjärnskadade barns hjärnor upp till samma nivå som hos friska barn? Är våra program så bra, eller är det möjligens något fel på friska barns hjärnor?
Så började institutet att låta friska/icke-hjärnskadade barn göra dom här neurologiska programmen.
Igen: Resultaten var förvånande! Barnen på de neurologiska programmen började utveckla sig snabbare, efter ett tag låg de långt före sina jämnåriga i utveckling, i skolprestationer, idrottsprestationer och social mogenhet.
Dessa programmen var inte avancerade på något sätt. De kopierade det friske barnets utveckling, men man hade lagt på mängd.
Barn på ålstadiet fick åla MYCKET, krypbarnet fick krypa många, många meter varje dag, barnen fick lära sig läsa innan de var två år (inga problem, jag ska sen berätta hur man gör), springa, göra gymnastik, i det store och hela göra mycket som gick i korsmönster.
Samköra och koordinera de två hjärnhalvorna.
Som jag skrev om i min förra post.
Institutet har skrivit många böcker om detta. En av böckerna är: "Kids who start ahead, stay ahead"
Händelser i mitt liv förde mig i 2002 till ett amerikansk institut som i 60 år har sysslat med neurologisk stimulering av barns hjärnor.
Vid hjälp av grundliga studier av hur friska barn utvecklas, så utvecklade detta institut neurologiska programmer som kopierar det friska barnets utveckling. Dessa programmen blev så lärt ut föräldrar med hjärnskadade barn som gjorde programmen med sina barn hemma hos sig själva.
Föräldrarna kom tillbaks till institutet två gånger om året, med barn där utvecklingen hade tagit fart. Inte bara fart, men raket-fart. Några av barnen kom upp på funktionsnivå med sina friska jämnåriga.
Resultaten var förvånande.
Så förvånande, att institutet efter en tid var tvungen att fråga sig själv: Hur kan det ha seg att vi kan ta hjärnskadade barns hjärnor upp till samma nivå som hos friska barn? Är våra program så bra, eller är det möjligens något fel på friska barns hjärnor?
Så började institutet att låta friska/icke-hjärnskadade barn göra dom här neurologiska programmen.
Igen: Resultaten var förvånande! Barnen på de neurologiska programmen började utveckla sig snabbare, efter ett tag låg de långt före sina jämnåriga i utveckling, i skolprestationer, idrottsprestationer och social mogenhet.
Dessa programmen var inte avancerade på något sätt. De kopierade det friske barnets utveckling, men man hade lagt på mängd.
Barn på ålstadiet fick åla MYCKET, krypbarnet fick krypa många, många meter varje dag, barnen fick lära sig läsa innan de var två år (inga problem, jag ska sen berätta hur man gör), springa, göra gymnastik, i det store och hela göra mycket som gick i korsmönster.
Samköra och koordinera de två hjärnhalvorna.
Som jag skrev om i min förra post.
Institutet har skrivit många böcker om detta. En av böckerna är: "Kids who start ahead, stay ahead"
måndag 25 januari 2010
Ålning - mycket mer än en transportfråga!
-Numera är det inte alla barn som kryper eller ålar, sägs det på BVC. Och man tillägger att det inte gör något. Barnen lär sig ju gå ändå. Det är gammal och utdaterad kunskap det där med att barnen måste begå alla steg i den motoriska utvecklingen.
Javisst, barn lär sig gå även om de inte ålat eller krupit alls.
När det kommer till transportfrågan, så går det bra att gå utan att man har krupit.
Men ålning och krypning är så viktiga delar av barnets neurologiska utveckling att jag ryser när jag hör att BVC rycker på axlarna, och stryker bort krypningen med ett pennströk.
Jag hittar varken ålning eller krypning på BVCs lista över barnets utveckling, som jag klistrade in i förra post. De är verkligen borttagna.
Barn under ett år ser dubbelt och hör fyrdubbelt och deras taktila känsla i huden är inte justerat. De tolkar med andra ord sina sinnen-intryck på ett annat sätt än vi vuxna gör. Eller, deras hjärnor gör.
Deras hjärnor.
Håll i minnet att vi har TVÅ hjärnor. (Nu talar jag om den stora hjärnan, som kallas cortex).
Vi har två hjärnor. Den högra hjärnhalvan, och den vänstra hjärnhalvan. De två är faktisk separata, med en tunn förbindelse sig i mellan, så det är inte fel att säga att vi har två hjärnor.
Dessa två hjärnhalvor styr var sin sida av kroppen.
Vänstra hjärnhalva styr högra del av kroppen. Det högra ögat, det högra örat, den högra armen, musklerna på den högra sidan av kroppen, huden på den högra sidan. Och inget på den vänstra sidan.
Högra hjärnhalvan styr det som är på den vänstra sidan. Vänstra ögat...Och inget på den högra sidan.
Dessa hjärnhalvor är inte särskilt organiserade eller ko-ordinerad. De är inte så samkörda. De är inte samkörda alls, faktiskt. Det är rätt kaotiskt i den nyfödda bebisens hjärna.
Jag nämnde fyrdubbel hörsel, och det kan man jämföra med att starta alla köksmaskiner i köket på samma gång, bära in TV och radio och datorspelet, och starta dem också, så har man en bild av hur bebisen hör det första året hon lever.
Synen? Bebisen under ett år kan inte fixera blicken på ett finger som du håller 20 cm foran hennes ögon. De två hjärnhalvorna är inte så samkörda att hon kan föra ögonen samman för att titta på fingret. Men du kan, prova själv. Ser du hur dina två ögon och ena finger bildar en triangel? Det är dina hjärnhalvor som jobbar tillsammans, styr vart sitt öga, så du kan fokusera med blicken på fingret. Ser du ditt finger klart? Då jobbar hjärnhalvorna i perfekt samspel.
Kan du skruva korken på tandkrämstuben? Hålla med ena handen, skruva med andra? Perfekt samspel.
Kan du springa utan att behöva vara rädd för att ramla? Perfekt samspel igen av hjärnhalvorna.
Hur blev hjärnhalvorna så samkörda? Hur blev de organiserade och ko-ordinerade?
Det hände innan du blev ett år. Det hände för varje meter du ålade och kröp. Det hände medan du som kryp-bebis kröp i perfekt korsmönster meter efter meter efter meter. Och när du började gå, så gick du i perfekt korsmönster, sedan sprang du. I korsmönster. Högerben och vänster arm fram, sen vänsterben och höger arm.
Numera säger BVC att det inte gör något om barnen inte kryper. De lär sig gå ändå.
Javisst, barn lär sig gå även om de inte ålat eller krupit alls.
När det kommer till transportfrågan, så går det bra att gå utan att man har krupit.
Men ålning och krypning är så viktiga delar av barnets neurologiska utveckling att jag ryser när jag hör att BVC rycker på axlarna, och stryker bort krypningen med ett pennströk.
Jag hittar varken ålning eller krypning på BVCs lista över barnets utveckling, som jag klistrade in i förra post. De är verkligen borttagna.
Barn under ett år ser dubbelt och hör fyrdubbelt och deras taktila känsla i huden är inte justerat. De tolkar med andra ord sina sinnen-intryck på ett annat sätt än vi vuxna gör. Eller, deras hjärnor gör.
Deras hjärnor.
Håll i minnet att vi har TVÅ hjärnor. (Nu talar jag om den stora hjärnan, som kallas cortex).
Vi har två hjärnor. Den högra hjärnhalvan, och den vänstra hjärnhalvan. De två är faktisk separata, med en tunn förbindelse sig i mellan, så det är inte fel att säga att vi har två hjärnor.
Dessa två hjärnhalvor styr var sin sida av kroppen.
Vänstra hjärnhalva styr högra del av kroppen. Det högra ögat, det högra örat, den högra armen, musklerna på den högra sidan av kroppen, huden på den högra sidan. Och inget på den vänstra sidan.
Högra hjärnhalvan styr det som är på den vänstra sidan. Vänstra ögat...Och inget på den högra sidan.
Dessa hjärnhalvor är inte särskilt organiserade eller ko-ordinerad. De är inte så samkörda. De är inte samkörda alls, faktiskt. Det är rätt kaotiskt i den nyfödda bebisens hjärna.
Jag nämnde fyrdubbel hörsel, och det kan man jämföra med att starta alla köksmaskiner i köket på samma gång, bära in TV och radio och datorspelet, och starta dem också, så har man en bild av hur bebisen hör det första året hon lever.
Synen? Bebisen under ett år kan inte fixera blicken på ett finger som du håller 20 cm foran hennes ögon. De två hjärnhalvorna är inte så samkörda att hon kan föra ögonen samman för att titta på fingret. Men du kan, prova själv. Ser du hur dina två ögon och ena finger bildar en triangel? Det är dina hjärnhalvor som jobbar tillsammans, styr vart sitt öga, så du kan fokusera med blicken på fingret. Ser du ditt finger klart? Då jobbar hjärnhalvorna i perfekt samspel.
Kan du skruva korken på tandkrämstuben? Hålla med ena handen, skruva med andra? Perfekt samspel.
Kan du springa utan att behöva vara rädd för att ramla? Perfekt samspel igen av hjärnhalvorna.
Hur blev hjärnhalvorna så samkörda? Hur blev de organiserade och ko-ordinerade?
Det hände innan du blev ett år. Det hände för varje meter du ålade och kröp. Det hände medan du som kryp-bebis kröp i perfekt korsmönster meter efter meter efter meter. Och när du började gå, så gick du i perfekt korsmönster, sedan sprang du. I korsmönster. Högerben och vänster arm fram, sen vänsterben och höger arm.
Numera säger BVC att det inte gör något om barnen inte kryper. De lär sig gå ändå.
söndag 24 januari 2010
Möjligheter!
För många så tycks det vara en utbrett tro att barnets utveckling följer något som liknar en förhandsinställd alarmklocka. Denna alarmklocka ska börja ringa vid givna tidspunkter under barnets första år, och när klockan ringer så ska givna utvecklingssteg ha infunnit sig.
Den mest utbredde tidspunkten är den vid ett år (eller 12 månader), då ska barnet ha börjat gå.
Andra tidspunkt är:
6-8 veckor: Fixerar blicken, ger svarsleende, symmetriska rörelser, reagerar på ljud.
2-4 månader: Håller huvudet uppe i magläge korta stunder. Viftar med händer och fötter.
4-5 månader: Vänder huvudet efter ljud, börjar gripa, jollrar, bra huvudbalans, lyfter huvud över bröstkorg i bukläge.
6 månader: Vänder sig från mage till rygg och från rygg till mage. Barnet hjälper till om man drar i armarna upp mot sittande. Sitter med stöd. Balanserar huvudet. Griper aktivt. Följer föremål med blicken.
8 månader: Rädd för främmande ansikten.
10 månader: Reser sig, går utmed möbler. Vinkar. Förstår enstaka ord. Sitter stadigt utan stöd. Plockar smulor med pincettgrepp. Nyanserat joller.
12 månader: Går med stöd.
(Hämtat från: BVC)
Det här alarmklocka-tänkandet är så utbrett att vi inte frågesätter den.
Jag gjorde inte heller det, när min äldste var liten. Jag läste tabeller, och inväntade tidspunkt och ringande från klockan.
Hade jag införskaffat en gym-kort, och förväntat mig muskler och tvättbräda efter att ha burit kortet i plånboken i ett halvår, så hade nog omgivningen börjat undra hur det stod till med mig, där uppe under huvan. Muskler växer av att man använder dem. Inte av att man äger gym-kort.
Men vi inväntar att bebisens klocka ska ringa, och få av oss gör något aktivt medan vi väntar. Det vi väntar på är utvecklingssteg som händer på trots av, inte på grund av.
Som det står i BVCs tabell, vid 6 månader kan bebisen vända sig från rygg till mage.
DÅ kan han börja den viktiga ålningen.
Inte kan någon simma som inte har vatten att simma i. Inte kan en bebis åla, som inte har golv att åla på.
En nyfödd bebis som får ligga på mage på golvet varje dag, kommer högst sannolikt att börja åla innan bebisen som får ligga som bebisar flest, på rygg.
Det handlar om att ge sin bebis möjligheter! Och så många av dem som det bara går. Möjligheter att åla på halt golv.
Min nästa post ska handla om varför denna ålningen är så viktig.
Den mest utbredde tidspunkten är den vid ett år (eller 12 månader), då ska barnet ha börjat gå.
Andra tidspunkt är:
6-8 veckor: Fixerar blicken, ger svarsleende, symmetriska rörelser, reagerar på ljud.
2-4 månader: Håller huvudet uppe i magläge korta stunder. Viftar med händer och fötter.
4-5 månader: Vänder huvudet efter ljud, börjar gripa, jollrar, bra huvudbalans, lyfter huvud över bröstkorg i bukläge.
6 månader: Vänder sig från mage till rygg och från rygg till mage. Barnet hjälper till om man drar i armarna upp mot sittande. Sitter med stöd. Balanserar huvudet. Griper aktivt. Följer föremål med blicken.
8 månader: Rädd för främmande ansikten.
10 månader: Reser sig, går utmed möbler. Vinkar. Förstår enstaka ord. Sitter stadigt utan stöd. Plockar smulor med pincettgrepp. Nyanserat joller.
12 månader: Går med stöd.
(Hämtat från: BVC)
Det här alarmklocka-tänkandet är så utbrett att vi inte frågesätter den.
Jag gjorde inte heller det, när min äldste var liten. Jag läste tabeller, och inväntade tidspunkt och ringande från klockan.
Hade jag införskaffat en gym-kort, och förväntat mig muskler och tvättbräda efter att ha burit kortet i plånboken i ett halvår, så hade nog omgivningen börjat undra hur det stod till med mig, där uppe under huvan. Muskler växer av att man använder dem. Inte av att man äger gym-kort.
Men vi inväntar att bebisens klocka ska ringa, och få av oss gör något aktivt medan vi väntar. Det vi väntar på är utvecklingssteg som händer på trots av, inte på grund av.
Som det står i BVCs tabell, vid 6 månader kan bebisen vända sig från rygg till mage.
DÅ kan han börja den viktiga ålningen.
Inte kan någon simma som inte har vatten att simma i. Inte kan en bebis åla, som inte har golv att åla på.
En nyfödd bebis som får ligga på mage på golvet varje dag, kommer högst sannolikt att börja åla innan bebisen som får ligga som bebisar flest, på rygg.
Det handlar om att ge sin bebis möjligheter! Och så många av dem som det bara går. Möjligheter att åla på halt golv.
Min nästa post ska handla om varför denna ålningen är så viktig.
onsdag 20 januari 2010
Besöksräknare
Lite sent kom besöksräknaren i gång...
När jag kommer tillbaks på söndag hoppas jag den visar på mycket besök. :-)
När jag kommer tillbaks på söndag hoppas jag den visar på mycket besök. :-)
Hur komma rätt från början...
I dag blir posten en kommentar, med mitt svar till:
Anonym sa...
Åh, vad bra! Jag har letat efter bra klipp på hur riktig ålning ser ut. Skulle vara skoj att se något klipp på hur man kan hjälpa till i början.
Det är JÄTTESVÅRT att hitta bra ål-klipp på Youtube. Jag fick leta länge innan jag hittade denna. De flesta bebisar får ligga på rygg så länge att många av dem är uppemot ett halvår innan de får börja åla. Då har de ökat mycket i vikt, och då är det svårare att åla jämfört med då de vägde under 4 kg.
Sen får de ligga på filtar och mattor, och det försvårar ålningen mer än man skulle tro. Friktionen gör det nästan omöjligt att åla. Så många ger upp. De kommer ju ingenvart ändå.
Man kan hjälpa på flera sätt i början.
Först av allt: Ett rent och varmt och tryggt och halt golv.
Punkt två: Av med strumporna! De små tårna måste få fäste när man ska få fart framåt.
Punkt tre: Föräldrar som visar med hela sig att magläge på golvet är helt OK, ja faktisk att föredra. Ta med tidningen ner på golvet, spendera lite tid där nere.
Punkt fyra: Ge lite hjälp. Sätt dig bak henne, stöd hennes fötter (din hand mot hennes fotsula) så hon kan "sparka" från, och få uppleva hur det känns att röra sig framåt. Visa hur hon ska ha tårna för att få fäste. Pris och beröm för varje centimeter! Det ska va så roligt att begå en liten ålningsbit, att man genast blir sugen på att försöka igen.
Sen kommer det som många föräldrar tycker år svårt: Barnet gråter. Vill inte ALLS vara på golvet. Och det gör ont i mammahjärtat. Vad gör man då??
När barn ska åla på golvet, så är det en JÄTTEJOBB för dom. Ni som inte försökt själva; gå ner på golvet och åla några meter, fem eller sex. Jobbigt, vad?
Det är TUNGT att åla, och det behövs mycket andning. Ett sätt att få i gång andningen för de små bebisarna, så det kommet mycket syre till hjärnan och till musklerna, är att gråta. Gråtning sätter effektivt i gång den respirationen/de djupa andetagen som behövs för att man ska få ålat sig lite bortöver golvet.
Ju mer man tar i med gråt och skrik, ju mer luft till lungorna. Ju mer luft till lungorna, ju mer kan man få rört på sig. Ni vet ju själva hur mycket andning det ska till för att gå upp två trappor, eller hur?
Men vad händer när bebisen "pumpar igång" respirationen med gråt eller skrik? Jo, mamma tror att han är frustrerad, ledsen eller grinig, och "räddar honom" från golvet. Och då 1) hindar hon ålningen och 2) ger bebisen med sin handling en signal om att han behöver räddas från golvet.
Så era frustrerade, griniga bebisar, de fixar och grejar helt enkelt med sin respiration!
Bebisen behöver också sin "frustration" för att komma nån vart!
Bebisen säger "Nu jävlar ska jag komma i väg", och tar i för kung och fosterland. Då ska han ha beröm och heja-rop, han ska inte tas upp från golvet. Han ska få lite hjälp med att putta i från, stöd gärna hans fotsulor med dina egna händer, men låt honom putta i från själv. Låt honom låtas medan han gör det. Har ni hört spjutkastare? Eller Hoa Hoa Dahlgren?
Så misstolka inte grinighet och frustration. Bebisar reagerar helt som de ska, det är vår tolkningen som ibland blir fel. (Och vem kan klandra mammorna för det? När lärde man på BVC om barnets ökade behov av respiration vid fysisk ansträngning?)
Mammor (och pappor också, givetvis, det blir bara så ansträngande i längden att skriva han/hon... så jag kallar alla föräldrar för mammor, och växlar med att säga han och hon om barnen), mammor vet när barnen är ledsna på riktigt. Och då ska man givetvis ta upp dem från golvet. Men avleda lite först, men någon rolig leksak, eller på något sätt försök att få ett litet uppehåll i gråten. Då, när det är en sekunds gråt-paus, då tar man upp den lilla och berömmer hur duktig han var på golvet, för nu är "golvpasset" slut för tillfället, och vi ska göra annat. Då har man inte räddat från golvet. För dit ska man igen. Rätt så snart.
Visst vore det bra med en liten filmbit om hur det går till. Kanske jag får göra en själv??
Anonym sa...
Åh, vad bra! Jag har letat efter bra klipp på hur riktig ålning ser ut. Skulle vara skoj att se något klipp på hur man kan hjälpa till i början.
Det är JÄTTESVÅRT att hitta bra ål-klipp på Youtube. Jag fick leta länge innan jag hittade denna. De flesta bebisar får ligga på rygg så länge att många av dem är uppemot ett halvår innan de får börja åla. Då har de ökat mycket i vikt, och då är det svårare att åla jämfört med då de vägde under 4 kg.
Sen får de ligga på filtar och mattor, och det försvårar ålningen mer än man skulle tro. Friktionen gör det nästan omöjligt att åla. Så många ger upp. De kommer ju ingenvart ändå.
Man kan hjälpa på flera sätt i början.
Först av allt: Ett rent och varmt och tryggt och halt golv.
Punkt två: Av med strumporna! De små tårna måste få fäste när man ska få fart framåt.
Punkt tre: Föräldrar som visar med hela sig att magläge på golvet är helt OK, ja faktisk att föredra. Ta med tidningen ner på golvet, spendera lite tid där nere.
Punkt fyra: Ge lite hjälp. Sätt dig bak henne, stöd hennes fötter (din hand mot hennes fotsula) så hon kan "sparka" från, och få uppleva hur det känns att röra sig framåt. Visa hur hon ska ha tårna för att få fäste. Pris och beröm för varje centimeter! Det ska va så roligt att begå en liten ålningsbit, att man genast blir sugen på att försöka igen.
Sen kommer det som många föräldrar tycker år svårt: Barnet gråter. Vill inte ALLS vara på golvet. Och det gör ont i mammahjärtat. Vad gör man då??
När barn ska åla på golvet, så är det en JÄTTEJOBB för dom. Ni som inte försökt själva; gå ner på golvet och åla några meter, fem eller sex. Jobbigt, vad?
Det är TUNGT att åla, och det behövs mycket andning. Ett sätt att få i gång andningen för de små bebisarna, så det kommet mycket syre till hjärnan och till musklerna, är att gråta. Gråtning sätter effektivt i gång den respirationen/de djupa andetagen som behövs för att man ska få ålat sig lite bortöver golvet.
Ju mer man tar i med gråt och skrik, ju mer luft till lungorna. Ju mer luft till lungorna, ju mer kan man få rört på sig. Ni vet ju själva hur mycket andning det ska till för att gå upp två trappor, eller hur?
Men vad händer när bebisen "pumpar igång" respirationen med gråt eller skrik? Jo, mamma tror att han är frustrerad, ledsen eller grinig, och "räddar honom" från golvet. Och då 1) hindar hon ålningen och 2) ger bebisen med sin handling en signal om att han behöver räddas från golvet.
Så era frustrerade, griniga bebisar, de fixar och grejar helt enkelt med sin respiration!
Bebisen behöver också sin "frustration" för att komma nån vart!
Bebisen säger "Nu jävlar ska jag komma i väg", och tar i för kung och fosterland. Då ska han ha beröm och heja-rop, han ska inte tas upp från golvet. Han ska få lite hjälp med att putta i från, stöd gärna hans fotsulor med dina egna händer, men låt honom putta i från själv. Låt honom låtas medan han gör det. Har ni hört spjutkastare? Eller Hoa Hoa Dahlgren?
Så misstolka inte grinighet och frustration. Bebisar reagerar helt som de ska, det är vår tolkningen som ibland blir fel. (Och vem kan klandra mammorna för det? När lärde man på BVC om barnets ökade behov av respiration vid fysisk ansträngning?)
Mammor (och pappor också, givetvis, det blir bara så ansträngande i längden att skriva han/hon... så jag kallar alla föräldrar för mammor, och växlar med att säga han och hon om barnen), mammor vet när barnen är ledsna på riktigt. Och då ska man givetvis ta upp dem från golvet. Men avleda lite först, men någon rolig leksak, eller på något sätt försök att få ett litet uppehåll i gråten. Då, när det är en sekunds gråt-paus, då tar man upp den lilla och berömmer hur duktig han var på golvet, för nu är "golvpasset" slut för tillfället, och vi ska göra annat. Då har man inte räddat från golvet. För dit ska man igen. Rätt så snart.
Visst vore det bra med en liten filmbit om hur det går till. Kanske jag får göra en själv??
tisdag 19 januari 2010
"Commando crawling"
http://www.youtube.com/watch?v=i7hHzhujiE8&feature=related
Jag hittade ett helt bedårande klipp på Youtube. Den här killen gör allt riktig! (Helt ner till utstyrseln...)
1)Bara tår,
2)halt golv att krypa på,
3)och jättebra korsrörelse
BRAVO!
Jag hittade ett helt bedårande klipp på Youtube. Den här killen gör allt riktig! (Helt ner till utstyrseln...)
1)Bara tår,
2)halt golv att krypa på,
3)och jättebra korsrörelse
BRAVO!
Vad mer händer när babyen får ligga på mage?
(För sammanhängen, kan det vara bra att läsa tidligara postar)
Fantastiskt nog - när det sker - och tragiskt nog, när det inte sker - står hjärnans utveckling och växt i direkt proportion till dess användning.
Och detta gäller inte bara rörelseförmågan. Det gäller längs alla utvecklingsstigarna: de fem sinnena, språket och finmotoriken.
Vad mer händer när spädbarnet ligger på mage på golvet?
Den ryske neurokirurgen Boris Klosovskij utförde en gång ett försök med nyfödda kattungar och hundvalpar. Med lika många djur från varje kull delade han in dem i två grupper vardera, en experimentgrupp och en kontrollgrupp. Djuren i kontrollgruppen fick lov att växa upp på vanligt vis, medan experimentgruppen fick framleva sin tillvaro på en långsamt roterande drejskiva. Där levde de genom hela experimentet. Skillnaden mellan de två grupperna var alltså att den ena såg världen i rörelse, medan den andra såg den på nyfödda kattungars och hundvalpars vanliga vis.
Efter tio dagar började Klosovskij offra ett djur från varje grupp och ta hand om deras hjärnor. De sista djuren offrade han efter nitton dagar.
Och detta är vad han fann: Experimentdjuren uppvisade från 22% till 35 % mera tillväxt i hjärnans hålrum än djuren i kontrollgruppen gjorde.
Alltså: Genom att under nitton dagar ha sett en värld i rörelse hade den experimentella gruppen djur utvecklat nästan en tredjedel större tillväxt i hjärnan än deras bröder och systrar, som inte hade sett världen i rörelse.
Och det är ju högst förunderligt, när man betänker vilken ynka liten varelse en nittondagars kattunge är!
Vad betyder då större tillväxt? Hade han sett fler hjärnceller? Nej, han hade sett samma antal hjärnceller. Men de var hela tredjedelen större än kontrollgruppens, och de var en tredjedel mognare.
Den amerikanske forskaren David Krech experimenterade också med djur. Han hade råttor som arbetsmaterial. Han lät en grupp råttor leva i en sensoriskt utarmad miljö, dvs en miljö där det inte fanns mycket att se, höra eller känna.
Kontrollråttorna fick växa upp i en miljö som var sensoriskt rik, dvs där det fanns mycket att se, höra och känna.
Krech prövar råttornas intelligens genom att bl a lägga ut mat i labyrinter. De sensoriskt understimulerade råttorna kan antingen inte hitta maten eller finner den först efter stora svårigheter. Råttorna som vuxit upp i sensoriskt berikad miljö finner maten lätt och snabbt.
Därefter offrar han råttorna och undersöker deras hjärnor.
"Råttor som växer upp under sensorisk deprivation", konstaterar han, "har små, dumma, underutvecklade hjärnor, medan råttor som växer upp under berikande sensorisk stimulans har stora, intelligenta, högt utvecklade hjärnor."
Naturligtvis kan vi inte dra slutsatsen att eftersom detta är gällande sanning för råttor, är det också gällande sanning för människor. Men vore det inte riskabelt att konkludera att det inte är sant för människor?
Krech har det problemet att han inte kan göra råttorna till människor och därmed bevisa att också människans hjärna växer under sensoriskt berikande förutsättningar.
Men som han säger, "Jag har inte offrat en så stor del av mitt liv för att hjälpa råttor bli smartare."
Barnets hjärna växer vid användning. Och man använder sin hjärna när man ser, hör, känner, smakar och luktar.
Hur mycket ser, hör och känner man när man ligger på rygg? Och blir det någon skillnad om man får ligga på mage?
Prova själv.
Ålexempel
http://www.youtube.com/watch?v=uD3yGpL911Y
Jag hittade på Youtube ett bra exempel på
1) hur ett barn bäst ska vara klädd för ålning
2) vilket underlag som är bäst att åla på
3) superbra "coaching" från föräldrarna
Jag hittade på Youtube ett bra exempel på
1) hur ett barn bäst ska vara klädd för ålning
2) vilket underlag som är bäst att åla på
3) superbra "coaching" från föräldrarna
måndag 18 januari 2010
Börja i tid! (Bäst: När man kommer hem från BB)
(Detta inlägg följer på två tidigare inlägg, läs gärna dem först)
Hjärnan växer av att användas
Hjärnans växt och utveckling är resultatet av användning.
Det finns fem ingångsvägar till hjärnan:
Vägarna in är de fem sinnena.
Och det finns tre utgångsvägar från hjärnan:
Vägarna ut är kroppsrörelsen, språket och finmotoriken.
Ju mer man tar dessa vägar i bruk, desto större hjärntillväxt äger rum. Hjärnan växer vid användning på samma sätt som en muskel gör det.
Det finns otaliga goda neurofysiologiska undersökningar på djur, som tveklöst bevisar detta.
Det är hur fort det nyfödda barnet kan börja röra armar och ben på ett avsiktligt sätt i stället för ett tillfälligt/slumpmässigt, som avgör hur väl de muskler han behöver använda för att kunna röra sig kommer att utvecklas. Och därmed hur fort och hur väl de sensoriska och motoriska delarna av hans hjärna som kontrollerar dessa funktioner kommer att utvecklas.
Och detta är helt avhängigt av hur ofta det nyfödda barnet får möjlighet att röra sig, på mage, rättvänt, på plan yta. Men som vi konstaterade i början placeras de flesta nyfödda och späda barn numera på rygg i olika anordningar, som obevekligen underminerar deras rörelsefrihet.
Ju yngre ett barn är, som får möjligheten att röra sig i en så att säga neurologiskt riktig miljö, ju färre gånger behöver han göra det för att uppnå just den tillväxt och utveckling av hjärnan som krävs för nästa steg i utvecklingen.
Detta har blivit mycket tragiskt tydliggjort i sammanhang där barn varit kraftigt understimulerade motoriskt, vare sig det rört sig om galna föräldrar som låst in sitt barn i ett skåp eller underbemannade barnhem i fd Östeuropa, där man i princip haft barnen i bur. Dessa barn har legat på en utvecklingsnivå långt under den kronologiska ålderns relevans. De har varit svårt underutvecklade till såväl motoriken som språket och växten.
Hjärnan växer med ilsnabb hastighet från tillblivelsen till födseln, med otrolig fart från födseln till 30 månader, med hög fart från 30 månader till sex år, och mycket, mycket sakta därefter.
Det säger sig självt att de första månaderna, veckorna, ja, dagarna, är de viktigaste.
Hur snabbt en nyfödd människounge förmår fullfjädra arm- och benrörelserna för att kunna gå vidare till nästa steg i mobilitetsutvecklingen, är direkt beroende av hur ofta det nyfödda barnet får röra sig fritt, på mage, rättvänt, på öppen, plan yta.
Med andra ord, om vi ökar det antal timmar det nyfödda barnet ligger på mage på golvet, minskar vi antalet dagar han ligger på golvet som baby.
Hjärnan växer av att användas
Hjärnans växt och utveckling är resultatet av användning.
Det finns fem ingångsvägar till hjärnan:
Vägarna in är de fem sinnena.
Och det finns tre utgångsvägar från hjärnan:
Vägarna ut är kroppsrörelsen, språket och finmotoriken.
Ju mer man tar dessa vägar i bruk, desto större hjärntillväxt äger rum. Hjärnan växer vid användning på samma sätt som en muskel gör det.
Det finns otaliga goda neurofysiologiska undersökningar på djur, som tveklöst bevisar detta.
Det är hur fort det nyfödda barnet kan börja röra armar och ben på ett avsiktligt sätt i stället för ett tillfälligt/slumpmässigt, som avgör hur väl de muskler han behöver använda för att kunna röra sig kommer att utvecklas. Och därmed hur fort och hur väl de sensoriska och motoriska delarna av hans hjärna som kontrollerar dessa funktioner kommer att utvecklas.
Och detta är helt avhängigt av hur ofta det nyfödda barnet får möjlighet att röra sig, på mage, rättvänt, på plan yta. Men som vi konstaterade i början placeras de flesta nyfödda och späda barn numera på rygg i olika anordningar, som obevekligen underminerar deras rörelsefrihet.
Ju yngre ett barn är, som får möjligheten att röra sig i en så att säga neurologiskt riktig miljö, ju färre gånger behöver han göra det för att uppnå just den tillväxt och utveckling av hjärnan som krävs för nästa steg i utvecklingen.
Detta har blivit mycket tragiskt tydliggjort i sammanhang där barn varit kraftigt understimulerade motoriskt, vare sig det rört sig om galna föräldrar som låst in sitt barn i ett skåp eller underbemannade barnhem i fd Östeuropa, där man i princip haft barnen i bur. Dessa barn har legat på en utvecklingsnivå långt under den kronologiska ålderns relevans. De har varit svårt underutvecklade till såväl motoriken som språket och växten.
Hjärnan växer med ilsnabb hastighet från tillblivelsen till födseln, med otrolig fart från födseln till 30 månader, med hög fart från 30 månader till sex år, och mycket, mycket sakta därefter.
Det säger sig självt att de första månaderna, veckorna, ja, dagarna, är de viktigaste.
Hur snabbt en nyfödd människounge förmår fullfjädra arm- och benrörelserna för att kunna gå vidare till nästa steg i mobilitetsutvecklingen, är direkt beroende av hur ofta det nyfödda barnet får röra sig fritt, på mage, rättvänt, på öppen, plan yta.
Med andra ord, om vi ökar det antal timmar det nyfödda barnet ligger på mage på golvet, minskar vi antalet dagar han ligger på golvet som baby.
söndag 17 januari 2010
Ålbebisen får ett försprång
Alla nyfödda och späda barn framlever tillvaron liggande mesta tiden. De ligger i sängar, liggstolar, "vippstolar", barnvagnar och liknande, inrättningar som begränsar och hämmar deras naturliga lust och möjlighet att röra sig.
Och de allra flesta ligger uppochned, dvs på rygg.
Nyfödda som ligger på rygg och tittar i taket är uppochnedpåvända. De befinner sig i en helt hjälplös position.
(Männniskan är den enda art som gör detta mot sina nyfödda. Varken kor, hästar eller grisar gör det. Ingenstans i naturen förekommer det att djur låter sin avkomma ligga med fyra ben i vädret.)
Men vi lägger våra nyfödda på rygg. Är det verkligen naturligt för en liten människounge att ligga uppochned?
Lägg din nyfödde son på mage, och du får genast se hur hans arm- och benrörelser blir till krälrörelser. Nu ligger han riktigt. Nu är han på rätt spår.
Nyfödda barn är i stånd att röra sig framåt så fort de har kommit till världen. Det vet varje barnmorska, som lagt en nyfödd (på mage) på mammas mage och sett barnet ta sig fram till bröstet för egen maskin.
När ett nyfött barn placeras på en plan, öppen yta som golvet med magen rättvänd, neråt, sätter arm- och benrörelserna omedelbart igång. De är reflexer och ingenting barnet utför medvetet.
Medan detta böjande och sträckande av armar och ben, detta rörande av händer och fötter försiggår, registrerar och lär sig den nyfödda hjärnan hur det känns att röra armar och ben mot detta plana underlag.
Under upprepning och övning kommer barnet - utan att veta om det - att arbeta upp dessa arm- och benrörelser till perfektion, och de kommer att bli så pådrivande för honom att de får honom att röra sig i ena eller andra riktningen. Och eftersom han har ögonen framtill på huvudet, kommer han att upprepa dessa rörelser på ett sådant sätt att de för honom framåt.
Han börjar åla.
Ett barn som har fått obegränsade möjligheter att röra sig fritt, liggande på mage på en plan yta, ålar utan större besvär redan vid en månads ålder.
Roligt att visa upp, utan tvekan, sitt barn som ålar vid en månads ålder. Det man kan visa upp er hans muskler, som han använder för att ta sig fram.
Det man inte kan visa upp, är ändringerna som har skett i hans hjärna. I hjärnan som STYR musklerna som för honom framåt.
Hans hjärna har växt mer och fortare än hjärnarna till hans kompisar (också en månad), som ligger på rygg, och inte har fått möjlighet att åla.
Och de allra flesta ligger uppochned, dvs på rygg.
Nyfödda som ligger på rygg och tittar i taket är uppochnedpåvända. De befinner sig i en helt hjälplös position.
(Männniskan är den enda art som gör detta mot sina nyfödda. Varken kor, hästar eller grisar gör det. Ingenstans i naturen förekommer det att djur låter sin avkomma ligga med fyra ben i vädret.)
Men vi lägger våra nyfödda på rygg. Är det verkligen naturligt för en liten människounge att ligga uppochned?
Lägg din nyfödde son på mage, och du får genast se hur hans arm- och benrörelser blir till krälrörelser. Nu ligger han riktigt. Nu är han på rätt spår.
Nyfödda barn är i stånd att röra sig framåt så fort de har kommit till världen. Det vet varje barnmorska, som lagt en nyfödd (på mage) på mammas mage och sett barnet ta sig fram till bröstet för egen maskin.
När ett nyfött barn placeras på en plan, öppen yta som golvet med magen rättvänd, neråt, sätter arm- och benrörelserna omedelbart igång. De är reflexer och ingenting barnet utför medvetet.
Medan detta böjande och sträckande av armar och ben, detta rörande av händer och fötter försiggår, registrerar och lär sig den nyfödda hjärnan hur det känns att röra armar och ben mot detta plana underlag.
Under upprepning och övning kommer barnet - utan att veta om det - att arbeta upp dessa arm- och benrörelser till perfektion, och de kommer att bli så pådrivande för honom att de får honom att röra sig i ena eller andra riktningen. Och eftersom han har ögonen framtill på huvudet, kommer han att upprepa dessa rörelser på ett sådant sätt att de för honom framåt.
Han börjar åla.
Ett barn som har fått obegränsade möjligheter att röra sig fritt, liggande på mage på en plan yta, ålar utan större besvär redan vid en månads ålder.
Roligt att visa upp, utan tvekan, sitt barn som ålar vid en månads ålder. Det man kan visa upp er hans muskler, som han använder för att ta sig fram.
Det man inte kan visa upp, är ändringerna som har skett i hans hjärna. I hjärnan som STYR musklerna som för honom framåt.
Hans hjärna har växt mer och fortare än hjärnarna till hans kompisar (också en månad), som ligger på rygg, och inte har fått möjlighet att åla.
Hjärnan växer vid användning
Hjärnan växer vid användning.
När jag ska lista mina tio-i-topp i kategorien "Det viktigaste jag någonsin lärt mig", så kommer den här meningen rätt så högt upp.
Jag hörde meningen första gången i november 2002, när jag gick en amerikansk kurs om barns hjärnutveckling. "The brain grows by use!" blev upprepat så många gånger att det började likna ett mantra.
Nu är det jag som ständigt mässar detta mantra för föräldrar.
Hjärnan växer vid användning! Användning! Användning!
På samma sätt som muskler gör.
Fast när det kommer till musklerna, så är det ju lättare ett se resultatet. Man kan ju testa rent visuellt, se att muskelmassan har växt. Och man kan testa hur mycket mer muskeln nu kan lyfta. Till Ex.
Hos barn ser man inte denna växten, den ligger innanför skallbenet. Men man kan mäta, för om hjärnan växer, så måste även skallbenet växa för att ge plats. Så en ökning av huvudomkretsen hos bebisen är ett gott tecken. Och ju mer, desto bättre!
Hjärnan växer vid användning.
När jag ska lista mina tio-i-topp i kategorien "Det viktigaste jag någonsin lärt mig", så kommer den här meningen rätt så högt upp.
Jag hörde meningen första gången i november 2002, när jag gick en amerikansk kurs om barns hjärnutveckling. "The brain grows by use!" blev upprepat så många gånger att det började likna ett mantra.
Nu är det jag som ständigt mässar detta mantra för föräldrar.
Hjärnan växer vid användning! Användning! Användning!
På samma sätt som muskler gör.
Fast när det kommer till musklerna, så är det ju lättare ett se resultatet. Man kan ju testa rent visuellt, se att muskelmassan har växt. Och man kan testa hur mycket mer muskeln nu kan lyfta. Till Ex.
Hos barn ser man inte denna växten, den ligger innanför skallbenet. Men man kan mäta, för om hjärnan växer, så måste även skallbenet växa för att ge plats. Så en ökning av huvudomkretsen hos bebisen är ett gott tecken. Och ju mer, desto bättre!
Hjärnan växer vid användning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)