Hur komma rätt från början...

I dag blir posten en kommentar, med mitt svar till:


Anonym sa...

Åh, vad bra! Jag har letat efter bra klipp på hur riktig ålning ser ut. Skulle vara skoj att se något klipp på hur man kan hjälpa till i början.


Det är JÄTTESVÅRT att hitta bra ål-klipp på Youtube. Jag fick leta länge innan jag hittade denna. De flesta bebisar får ligga på rygg så länge att många av dem är uppemot ett halvår innan de får börja åla. Då har de ökat mycket i vikt, och då är det svårare att åla jämfört med då de vägde under 4 kg.
Sen får de ligga på filtar och mattor, och det försvårar ålningen mer än man skulle tro. Friktionen gör det nästan omöjligt att åla. Så många ger upp. De kommer ju ingenvart ändå.

Man kan hjälpa på flera sätt i början.

Först av allt: Ett rent och varmt och tryggt och halt golv.

Punkt två: Av med strumporna! De små tårna måste få fäste när man ska få fart framåt.

Punkt tre: Föräldrar som visar med hela sig att magläge på golvet är helt OK, ja faktisk att föredra. Ta med tidningen ner på golvet, spendera lite tid där nere.

Punkt fyra: Ge lite hjälp. Sätt dig bak henne, stöd hennes fötter (din hand mot hennes fotsula) så hon kan "sparka" från, och få uppleva hur det känns att röra sig framåt. Visa hur hon ska ha tårna för att få fäste. Pris och beröm för varje centimeter! Det ska va så roligt att begå en liten ålningsbit, att man genast blir sugen på att försöka igen.

Sen kommer det som många föräldrar tycker år svårt: Barnet gråter. Vill inte ALLS vara på golvet. Och det gör ont i mammahjärtat. Vad gör man då??

När barn ska åla på golvet, så är det en JÄTTEJOBB för dom. Ni som inte försökt själva; gå ner på golvet och åla några meter, fem eller sex. Jobbigt, vad?

Det är TUNGT att åla, och det behövs mycket andning. Ett sätt att få i gång andningen för de små bebisarna, så det kommet mycket syre till hjärnan och till musklerna, är att gråta. Gråtning sätter effektivt i gång den respirationen/de djupa andetagen som behövs för att man ska få ålat sig lite bortöver golvet.

Ju mer man tar i med gråt och skrik, ju mer luft till lungorna. Ju mer luft till lungorna, ju mer kan man få rört på sig. Ni vet ju själva hur mycket andning det ska till för att gå upp två trappor, eller hur?

Men vad händer när bebisen "pumpar igång" respirationen med gråt eller skrik? Jo, mamma tror att han är frustrerad, ledsen eller grinig, och "räddar honom" från golvet. Och då 1) hindar hon ålningen och 2) ger bebisen med sin handling en signal om att han behöver räddas från golvet.

Så era frustrerade, griniga bebisar, de fixar och grejar helt enkelt med sin respiration!

Bebisen behöver också sin "frustration" för att komma nån vart!

Bebisen säger "Nu jävlar ska jag komma i väg", och tar i för kung och fosterland. Då ska han ha beröm och heja-rop, han ska inte tas upp från golvet. Han ska få lite hjälp med att putta i från, stöd gärna hans fotsulor med dina egna händer, men låt honom putta i från själv. Låt honom låtas medan han gör det. Har ni hört spjutkastare? Eller Hoa Hoa Dahlgren?

Så misstolka inte grinighet och frustration. Bebisar reagerar helt som de ska, det är vår tolkningen som ibland blir fel. (Och vem kan klandra mammorna för det? När lärde man på BVC om barnets ökade behov av respiration vid fysisk ansträngning?)

Mammor (och pappor också, givetvis, det blir bara så ansträngande i längden att skriva han/hon... så jag kallar alla föräldrar för mammor, och växlar med att säga han och hon om barnen), mammor vet när barnen är ledsna på riktigt. Och då ska man givetvis ta upp dem från golvet. Men avleda lite först, men någon rolig leksak, eller på något sätt försök att få ett litet uppehåll i gråten. Då, när det är en sekunds gråt-paus, då tar man upp den lilla och berömmer hur duktig han var på golvet, för nu är "golvpasset" slut för tillfället, och vi ska göra annat. Då har man inte räddat från golvet. För dit ska man igen. Rätt så snart.

Visst vore det bra med en liten filmbit om hur det går till. Kanske jag får göra en själv??