fredag 29 januari 2010

Läsning - del 1

Att lära ett-åringar att läsa är ingen svår sak - för ettåringen.

För mamma och pappa däremot är det en del förarbete. Det kan vara bra att vara förberedd, och ha lite material redo, för när ett-åringen sätter fart, då går det undan!

Först vill jag bara komma med en definition av läsning.

Jag ser på läsning som en neurologisk funktion, och inte som ett skolämne. På samma sätt som ett-åringen avkodar språket genom öronen när han hör folk som talar, på samma sätt avkodar han språken genom ögonen när han ser ord.

Problemet med skrivna orden han har runt sig, är de för små i storlek, bokstäverna är bara några mm, för små till att han kan avkoda dem.

De talade orden blir också svåra att avkoda om man talar lågt, men som tur är, så är det ju ingen som talar lågt till bebisar. Vi höjer tonläget, och nästan skriker till dem. Så de hör.

Men de skriva bokstäverna är för små, så vi måste skriva bokstäver som är minst 10 cm höga för att ett-åringen ska kunna se och avkoda dem.

Att se ett ord, känna igen det och veta vad det betyder, det är den definitionen av läsning som jag tycker best om.

Att ljuda sig genom rubriker i finska tidningar kan jag göra, men jag skulle inte påstå att jag läser. Jag har ju ingen aning om vad det står.

Men att se ett ord, känna igen det och veta vad det betyder, det kan en ett-åring! Om bokstäverna är stora nog för honom att se. Hans syn är inte tillräckligt utvecklad så att han kan läsa de där små flugbenen till bokstäver som vi vuxna klarar av att avkoda.

Här kommer hur man gör. Det är lille Gustav som får sina första läslektioner. Han är ett år. Mycket nöje.



För lilla Gustav är det roligt att han känner bokstaven G, för det är "hans" bokstav. Den har han ett förhållende till, och det tycker han om. Men bara bokstaven, det kan ju bli lite fattigt, vad om han kjände ordet GUSTAV? Och ordet MAMMA och ordet PAPPA? Ville det inte strax bli lite roligara än bara bokstaven G? Han behöver inte alls lära bokstavene U, S, T, A, V, M och P för att lära känne dessa orden. Om man skulle lära en så liten pojk alla dessa bokstäver, DÅ ville han bli trött, och inte tycke alls att det var rolig. Först en massa jobb innan man kan läsa tre ord! Skulle jag inte vilja orka.

Men om mamma nu tar en bit kartong, säg 15 cm X 40 cm, och med tjock röd tuschpenna, och minst 10 cm höga bokstäver textar hon så: Gustav Och på två andra textar hon mamma och pappa (På baksidan i ett av hörnen skriver hon vad som står på framsidan. Detta gör hon för att hon själv ska veta vad det är hon visar Gustav).

Sen sätter hon Gustav på golvet framför sig
Så säger mamma med glad och spännande röst; Gustav, nu ska jag visa dig något spännande!
Och så säger hon: Här står det GUSTAV! medan hon håller upp Gustav-kortet. Mamma kan nu se Gustavs ögon, och hon kan se att han kastar en blick på ordet Gustav. När han har gjort det, så snabbt som attan byter mamma kort, och säger med munter röst: Här står det mamma! Gustav tittar nu på mamma-kortet, och blixtsnabbt byter mamma till pappa-kortet och säger: Här står det pappa!

Så blandar mamma om lite på korten och lägger bort dom. Det hela har tagit mellan 5 och 10 sekunder, och om Gustav är som dom flesta andra barn, så ropar han "MEEER!!"

Kloka mamma säger då att vi skal se mer sen, nu ska vi pyssla/ut och gå/laga lunch/ringa till farmor eller vad det nu är man skal göra. På det sättet håller hon Gustav "hungrig" på mer läsning, och när det är dags igen om några timmar, då är Gustav med på noterna, för nu vet han vad som kommer: Han skal få se Gustav, mamma och pappa.
Men nej, för kloka mamma har blandat korten, och denna gång är det pappa som kommer först. Sen kommer mamma, och sen kommer Gustav. Det tar 5 till 8 sekunder kanske. (Mamma begynner bli van med att visa kort nu...)

Sista läslektionen kommer innan middag, och igen kommer korten i oväntat ordning. Det är lite av överraskningsmoment i det hela, och Gustav vet aldrig vilken ordning orden kommer.

Det här gör Gustav och mamma varje dag tre gånger om dagen, och efter fyra-fem dagar har han sätt varje ord 12-15 gånger och nu har Gustavs hjärna för evigt och alltid lagrat dessa tre ord.

Om mamma vill, så kan hon nu hålla upp mamma-kortet och Gustav-kortet och lurigt fråga sin son: Jag undrar, var står det Gustav? Gustav vill utan tvekan titta på kortet där det står Gustav, eller så vill han sträcka ut handen och röra vid det kortet där det står Gustav. Mamma har sina små antäckningar på baksidan, så hon vet direkt om han tittar eller pekar på riktig kort. Mycket beröm om Gustav tittar på riktig kort, om han råkar titta på fel kort, så säger mamma (med glad röst): "Här står det mamma". Och så håller hon upp Gustav-kortet och säger fortfarande med glad röst: "HÄR står det Gustav". Han har löst ett problem fel, men vad så? Sånt händer, och man gör inte större väsen av det.

Och vad är det Gustav gör när han på mammas frågan väljer att titta på ett av korten? Gissar han, eller läser han? Jag vill hålla en knapp på att han läser. Definitionen av att läsa, den jag gillar, är att man ser ett ord, känner igen det och förstår vad det betyder. Gustav ser nu ordet Gustav, han känner igen det, och han förstår vad det betyder. Han läser.

Gustav själv har sett dessa tre ord under fem dagar, säg 15 gånger. Det har tagit genomsnittlig tre kanske fyra sekunder varje gång (Mamma gick nämligen redan den andra dager från att säga "Här står det Gustav", till att bara säga "Gustav" när hon visade Gustavkortet).
Sammanlagt har Gustav sätt dessa ord mindre än en minut, och dom är redan lagrad i hans hjärna. Han kommer att känna igen orden Gustav, Mamma och Pappa var än han ser dom hädanefter. Det ände som som är viktigt är att skriftstorleken är stor, synen hans är ännu inte utvecklad så att han kan läsa så liten skrift som du läser just nu.

Om mamma nu tycker att detta är lika rolig som sin son, själv om hon har haft lite mer jobb än bara en minut, så vill hon kanske fortsätta ut över dessa tre ord. Då lagar hon kanske på samma sätt orden storebror, leksaksbil, Bolibompa eller några andra ord Gustav kan tänkas tycka var roliga att se. Långa ord är inte svårare än korta ord, men mamma behöver kanske lite längre kort att skriva på.

Dag nummer 5 åker Gustav ut, och ersätts med Bolibompa. Det vet inte Gustav innan han ser ordet komma i en läslektion, och han blir förvånad (och glad). Dag nummer 6 är det dags för mamma att pensioneras och in kommer ordet storebror. Och så fortsätter det. Varje ords livslängd är 5 dagar (mamma skriver datum bak på korten så hon kan hålla ordning). Då och då löser hon och Gustav problem, mamma frågar "Var står det..." Och Gustav tittar eller pekar. Mamma får sin bekräftan att Gustav verkligen läser, och Gustav har ingen aning om att att mamma testar honom i smyg. Mamma ber aldrig Gustav om att läsa högt "Vad står det här?", så Gustav känner aldrig någon press på att han måste prestera. Vad han beträffar, så leker han och mamma en rolig lek, och det är BARA roligt. Mamma tar aldrig fram läskorten när hon eller Gustav inte är på humör, hon tar dom bara fram när humöret och stämningen är på topp. Gustav får aldrig leka cirkushäst, mamma skryter inte till andra om vad hennes son kan, eller ber Gustav visa upp sina läsfärdigheter inför andra.

Gustavs läslektioner är så korta att han inte tröttnar, och så korta för att han, som är en upptagen ung man, inte skal störas för mycket i det han håller på med. Mamma respekterar detta.

På detta sättet som mamma och Gustav lär Gustav läskonsten, så håller man sig till mitt favorit-motto, som genomsyrar all lärning till små barn: Gör lärningen till en lek, och bring leken in i lärningen. Detta är win-win för båda Gustav och mamma.

2 kommentarer:

  1. Jag tycker väldigt mycket om din defnition om vad läsning är.//Inger från aw-forumet

    SvaraRadera
  2. Jag har inte hittat någon bättre definition än... :-)

    SvaraRadera