Kan man skynda på barnets utveckling?
I fölge denna artikeln
http://www.viforaldrar.se/artiklar/2010/11/11/kan-man-skynda-pa-barnets-/index.xml
så är det inte mycket man kan göra.
Vad är det som avgör när ett barn börjar rulla runt, gripa, sitta, krypa och gå? Ja, inte är det vi föräldrar i alla fall. Åtminstone inte om vi bortser från det genetiska arv som barnet får av oss vare sig vi vill det eller inte.
Jag skulle vilja påstå att det är fel.
Det finns hur mycket som helst föräldrar kan göra för att sätta fart på utvecklingen. På samma sätt som ett barn som "utsätts" för det svenska språket lär sig just det språket snabbare än något annat språk, så kan barn "utsättas" för saker som påskyndar utvecklingen.
Barn går när de är mellan 12 och 15 månader.
Gör de? Vad är det för magiskt som händer några barn vid 12 månaders ålder, som gör att just de barnen reser sig upp och går?
Förhandsprogrammering?
Hur är det då med 15 månadersbarnen? Felprogrammerade?
Eller är det så att barn som har fått ligga en del på mage, och därigenom har fått många möjligheter att åla och krypa, nu vid 12 månaders ålder tycker det är dags att börja gå?
Hur är det då med barnen som har fått ligga på mage från första början, har fremlevt sina första månader i ett neurologiskt berikande miljö, och med obegränsade möjligheter till ålning ock krypning? Ja, de barnen har kanske gått sedan de var 10 månader. Utan gåstol.
Gåendet i sig är inte viktig, men det är just vid gåendet föräldrar tycks jämföra mest.
Nya läsare kan titta under krypning och ålning, där har jag tidigare skrivit mycket om hur utvecklingen påskyndas kraftigt vid små åtgärder.
Som ett rent och varmt och trygt golv. Liggande på mage.
Visar inlägg med etikett ålning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ålning. Visa alla inlägg
måndag 21 mars 2011
måndag 19 april 2010
Att lära snabbt - en sidoverkning
Nu är jag tillbaka, och ska försöka få drejs på bloggen igen.
Jag har ju tidigare skrivit om hur ålning och krypning leder till en bättre utvecklat hjärna som lär sig snabbt.
Men behöver man ha en sådan hjärna? Och hur är det att lära sig saker snabbt och direkt?
Jag var en sådan elev som alltid hade riktiga på alla svaren, på alla slags prov i lågstadiet och högstadiet. Jag behövde aldrig läsa på eller sträva för att få det till. Det kom till mig av sig själv. Jag har t.ex aldrig undrat på om kyrka skrivas med skjy-, kjy-, sjy- eller på nåt annat sätt. Jag har alltid vetat att det är med ky-. Antageligen såg min hjärna ordet kyrka, och lagrade det. Så låg det där till jag behövde det, och det gick snabbt att plocka fram det. Engelska gloser gick av bara farten, och nye ämnen i matematikk fattade jag innan fröken var klar med att visa exemplet. Så fungerade min hjärna, och jag kan berätta att det var ett sant nöje att gå i skolan när det kom till skolfag. Jag hade aldrig problem med att lära, problemet var nog heller att jag inte lärde NOG, tyckte jag. Utmaningana var inte så många.
Gympa var en annan och mer sorglig historia. Det mästrade jag inte alls, och jag känner fortfarande hur det ryser i mig när jag följer med min yngsta dotter som tränar handboll i skolans gympa-sal. Bara ljuden och lukterna ger mig dåliga känslor. Och det är mer än 20 år sen jag hade min siste gympa-lektion.
Jag menar inte att IAHP´s metoder är de ända saliggörande, men jag har hört mycket om barn som har fått "IAHPstimuli" till sin hjärna sen de var nyfödda. I en undersökning jag fick höra om av IAHP för några år sen hittade man häpnadsväckande resultat. Av de 342 tillfälligt utvalde som blev undersökt (barn vars föräldrar stimulerade barnen efter vad de lärt vid IAHP), så var 42% av dem bedömda som mycket begåvade. Dessa barn utmärkte sig också i idrott, och i kulturella aktiviteter som teater och musik. Märk väl att det INTE var IAHP som gjorde denna bedömning, men det amerikanska skolsystemet. Normaltalet för högt begåvade barn i övrigt är 2 - 3%.
(Jag har inte källan framför mig, men ska leta reda på den om någon vill).
Att muskler växer vid använding vet vi ju. Att hjärnan växer på samma sätt, tänker inte så många på.
Men några skillnader finns, mellan musklerna och hjärnan:
En vuxen kan träna upp sina muskler när som helst. Hjärnan tappar sin förmåga att utveckla sig mot geni-höjder/eller sitt fulla potential om man heller vil, efter att man fyllt sex år.
Tränade muskler blir svaga igen om man inte upprätthåller träningen. Den utveckling som hjärnan får innan man blir sex år ger ett försprång son varar livet ut. Man kan inte tappa förmågan att ha lätt för att lära och lätt för att förstå.
Men alltså, man gör vad man tycker bäst om själv. Ta vad man vill ha, förkasta det man inte vill ha. IAHP säger det också: Gör det man känner sig komfortabel med, och inte en uns mer!
Jag tycker att hjälpa sitt barn till en välutvecklad hjärna är det bästa man kan göra för sitt barn. Utan tvekan. Och så är det faktiskt roligt under tiden.
(Mer om matte kommer.)
Jag har ju tidigare skrivit om hur ålning och krypning leder till en bättre utvecklat hjärna som lär sig snabbt.
Men behöver man ha en sådan hjärna? Och hur är det att lära sig saker snabbt och direkt?
Jag var en sådan elev som alltid hade riktiga på alla svaren, på alla slags prov i lågstadiet och högstadiet. Jag behövde aldrig läsa på eller sträva för att få det till. Det kom till mig av sig själv. Jag har t.ex aldrig undrat på om kyrka skrivas med skjy-, kjy-, sjy- eller på nåt annat sätt. Jag har alltid vetat att det är med ky-. Antageligen såg min hjärna ordet kyrka, och lagrade det. Så låg det där till jag behövde det, och det gick snabbt att plocka fram det. Engelska gloser gick av bara farten, och nye ämnen i matematikk fattade jag innan fröken var klar med att visa exemplet. Så fungerade min hjärna, och jag kan berätta att det var ett sant nöje att gå i skolan när det kom till skolfag. Jag hade aldrig problem med att lära, problemet var nog heller att jag inte lärde NOG, tyckte jag. Utmaningana var inte så många.
Gympa var en annan och mer sorglig historia. Det mästrade jag inte alls, och jag känner fortfarande hur det ryser i mig när jag följer med min yngsta dotter som tränar handboll i skolans gympa-sal. Bara ljuden och lukterna ger mig dåliga känslor. Och det är mer än 20 år sen jag hade min siste gympa-lektion.
Jag menar inte att IAHP´s metoder är de ända saliggörande, men jag har hört mycket om barn som har fått "IAHPstimuli" till sin hjärna sen de var nyfödda. I en undersökning jag fick höra om av IAHP för några år sen hittade man häpnadsväckande resultat. Av de 342 tillfälligt utvalde som blev undersökt (barn vars föräldrar stimulerade barnen efter vad de lärt vid IAHP), så var 42% av dem bedömda som mycket begåvade. Dessa barn utmärkte sig också i idrott, och i kulturella aktiviteter som teater och musik. Märk väl att det INTE var IAHP som gjorde denna bedömning, men det amerikanska skolsystemet. Normaltalet för högt begåvade barn i övrigt är 2 - 3%.
(Jag har inte källan framför mig, men ska leta reda på den om någon vill).
Att muskler växer vid använding vet vi ju. Att hjärnan växer på samma sätt, tänker inte så många på.
Men några skillnader finns, mellan musklerna och hjärnan:
En vuxen kan träna upp sina muskler när som helst. Hjärnan tappar sin förmåga att utveckla sig mot geni-höjder/eller sitt fulla potential om man heller vil, efter att man fyllt sex år.
Tränade muskler blir svaga igen om man inte upprätthåller träningen. Den utveckling som hjärnan får innan man blir sex år ger ett försprång son varar livet ut. Man kan inte tappa förmågan att ha lätt för att lära och lätt för att förstå.
Men alltså, man gör vad man tycker bäst om själv. Ta vad man vill ha, förkasta det man inte vill ha. IAHP säger det också: Gör det man känner sig komfortabel med, och inte en uns mer!
Jag tycker att hjälpa sitt barn till en välutvecklad hjärna är det bästa man kan göra för sitt barn. Utan tvekan. Och så är det faktiskt roligt under tiden.
(Mer om matte kommer.)
fredag 12 februari 2010
Varför inte?
Jag vet varför min äldsta dotter inte fick ligga särskild mycket på mage när hon var nyfödd.
PSD.
Detta hemska, hemska som bara inte får hända! Jag var från mig av oro, inte ens nä hon var vaken lät jag henne ligga på annat än sin rygg. För tänk om min dotter skulle råka somna där hon låg på mage?
Det gjorde hon ändå en gång, hon hade lagts på mage på min yoga-matta av min mamma, och där låg hon och mådde bra medan vi vuxna pratade.
Sen somnade hon förstås.
Och jag hade inte hjärta att väcka henne! Hon hade armar och ben krökt upp under sig, och hon sov så gott som jag aldrig sett henne sova förut.
Så jag lät henne sova, men satte mig intill för att kunna gripa in ifall hon var på väg att dö. Tokigt? Javisst! Men jag var nybliven mamma. Vi är inte alltid helt tillräkneliga.
Jag tror inte jag är ensam om att ha såna här rädslor. Dom rider nog varje ny mamma, skulle jag tro.
Och då är det svårt att övertyga och övertala dessa rädda mammor att låta sina barn ligga på mage. Inte ens i vaket tillstånd.
Sen kommer det som jag misstänker är lite "göra det enkelt för sig". När barnet börjar åla och krypa, då måste man ju ha ögon i nacken för att följa med på var de är och vad de gör. Då är sittstolar, gå-stolar och dyl bra att ha till hands. Då vet man i alla fall var ungen är.
Men tänk till innan.
Alla "hjälpmedel" som begränsar barnet, begränsar utveckling. En gå-stol är ett fängelse, för barnet får inte röra på sig som det är naturlig att han ska. En babysitter är ett fängelse av samma orsak.
För varje halvtimme spenderat i en babysitter eller på annat sätt hindrat rörelse, det är en halvtimme i förlorat utveckling.
Barnpass, javisst. Men till vilket pris! Engelsmännen ville sagt:"PennyWise, but PoundFoolish".
Andra svar på min fråga har jag inte hittat. Varför skulle inte små barn få krypa?
Krypning ger smartare barn.
Fast någon nackdel är det ju. En viss slitage måste påräknas, på byxknän...
PSD.
Detta hemska, hemska som bara inte får hända! Jag var från mig av oro, inte ens nä hon var vaken lät jag henne ligga på annat än sin rygg. För tänk om min dotter skulle råka somna där hon låg på mage?
Det gjorde hon ändå en gång, hon hade lagts på mage på min yoga-matta av min mamma, och där låg hon och mådde bra medan vi vuxna pratade.
Sen somnade hon förstås.
Och jag hade inte hjärta att väcka henne! Hon hade armar och ben krökt upp under sig, och hon sov så gott som jag aldrig sett henne sova förut.
Så jag lät henne sova, men satte mig intill för att kunna gripa in ifall hon var på väg att dö. Tokigt? Javisst! Men jag var nybliven mamma. Vi är inte alltid helt tillräkneliga.
Jag tror inte jag är ensam om att ha såna här rädslor. Dom rider nog varje ny mamma, skulle jag tro.
Och då är det svårt att övertyga och övertala dessa rädda mammor att låta sina barn ligga på mage. Inte ens i vaket tillstånd.
Sen kommer det som jag misstänker är lite "göra det enkelt för sig". När barnet börjar åla och krypa, då måste man ju ha ögon i nacken för att följa med på var de är och vad de gör. Då är sittstolar, gå-stolar och dyl bra att ha till hands. Då vet man i alla fall var ungen är.
Men tänk till innan.
Alla "hjälpmedel" som begränsar barnet, begränsar utveckling. En gå-stol är ett fängelse, för barnet får inte röra på sig som det är naturlig att han ska. En babysitter är ett fängelse av samma orsak.
För varje halvtimme spenderat i en babysitter eller på annat sätt hindrat rörelse, det är en halvtimme i förlorat utveckling.
Barnpass, javisst. Men till vilket pris! Engelsmännen ville sagt:"PennyWise, but PoundFoolish".
Andra svar på min fråga har jag inte hittat. Varför skulle inte små barn få krypa?
Krypning ger smartare barn.
Fast någon nackdel är det ju. En viss slitage måste påräknas, på byxknän...
tisdag 9 februari 2010
Varför? - del 3
Varför ska det lilla barnet åla och krypa?
(Denne post bygger på förra post, Varför? - del 2)
Synsvägen, som inte alls är utvecklad hos det lilla barnet, utvecklas enligt följande steg:
1. Ljusreflex (Pupillen drar sig ihop)
2. Uppfattelse av konturer (Ex. Barnet kan se sin mammas kontur om hon står framför fönsteret)
3. Förmågan att se en detalj innanför en helhet (Ex. Mammas blus har knappar)
4. Samsyn (båda ögonens syn riktas mot samma punkt), resulterande i simpelt djupseende.
5. Förmåga att skilja på liknande, fast olika enkla visuella symbol. (Ex. se skillnad på äpple och apelsin)
6. Genkännande av för barnet kända visuella symboler ( Ex. Herr- och damsymbol på toaletter) och bokstäver.
7. Läsa okända ord. Vid bruk av det dominerande ögat i kongruens med den dominerande hjärnhalvan.
Hur snabbt barnet tar sig från steg 1 till steg 7 är olika från barn till barn. Snabba barn gör detta på tre år. Genomsnittsbarnet gör det på sex år.
Denna processen, utvecklingen av hjärnans synsväg, går att påskynda. På samma sätt som det går att påskynda utvecklingen av alla de sex hjärnvägarna.
Jag har tidigare förklarat att de två hjärnhalvorna styr var sin del av kroppen.
Så hjärnhalvorna styr vart sitt öga.
Det är meningen att dessa två ögon ska fungera tillsammans i ett perfekt samspel. Gör de inte det, då kan man inte se i 3D. Då får man svårt med djupseendet.
Spädbarnets synsväg är inte utvecklat så att han kan använda båda ögonen tillsammans (konvergera). Ögonen fungerar och tittar var för sig, och går ofta åt olika håll också. Man säger att barnet inte har fäst blicken än. När synsvägen är så utvecklat att han kan se detaljer, DÅ kan han börja att använda ögonen tillsammans. Först då finns det någon mening att göra det. Då har han en måltavla, något att titta på som framtvingar att båda ögonen måste fungera tillsammans. Ögonen måste kunna rikta sig åt samma punkt. Han har inte på långa vägar än någon samsyn, men han har börjat.
När ålbarnet, som har fått ligga mycket på mage och således börjar sitt ålande relativt tidigt, ålar så ålar han inte för rörelsens skull. Han har inget mål, och blir förvånat när han rör sig genom rummet och bumpar in i saker. Han tittar inte mycket upp från golvet, och ålar ofta rakt ner i det. För honom känns det nog som om golvet hoppar upp och slår honom i ansiktet. Han har ingen uppfattning alls om avstånd. Detta ständigt bumpandet in i saker ger honom beskeden att han måste titta vart han åker. Så han börjar titta framåt, och nu är ögonen tvungna att börja fungera i hop. I alla fall lite grann. Han måste använda båda ögonen tillsammans och åtminstone ungefärlig räkna ut hur långt borta den där saken framför honom är. Men det är svårt. Han är bara i början på utvecklingen av sin samsyn.
Men för varje gång han ålar/kryper, så använder han sina ögon och försöker bestämma avstånd framåt, och ibland tittar han ner på golvet och på sina händer. Han utvecklar sin samsyn.
Och för varje meter han ålar/kryper så får hjärnhalvorna en dos med korsmönster. Hjärnhalvorna samkörs för varje meter som tillbakaläggs. Han utvecklar sin samsyn.
Enkelt sagt; samsynen utvecklas av att åla och krypa.
För ett enkelt förklara det här med samsyn, och hur viktig det är, så kan du göra ett litet samsynsprov:
Om du håller upp ditt pekfinger och tittar på det, då ser du fingret klart och tydligt, och du kan avgöra hur långt borta/nära det är. Dina ögon jobbar tillsammans i samsyn. Dina två ögon och pekfingret bildar en triangel, och det är ingen tvekan att båda dina ögon tittar mot samma punkt. Pekfingret.
Försök nu att titta på ett punkt BAKOM pekfingret. Väggen eller något annat som är i bakgrunden. Kan du nu se fingret tydligt? Bedöma avståndet till pekfingret? Ser du ens ett pekfinger? Eller ser du två?
Barnet som ännu inte börjat krypa eller åla ser världen som du såg de där två suddiga pekfingrarna.
Vid den korsvisa ålningen och krypningen påbörjas och utvecklas samsynen, förmågan att konvergera sina ögon, bilda den där triangeln. Denna samsynen ska sedan utvecklas vidare, och blir sofistikerad samsyn, som resulterar i att barnet kan se så små bokstäver som du läser nu.
Men ålar och kryper inte barnet, då utvecklas inte samsynen så bra, och resulterar ofta i motorisk klumpighet. Denna klumpighet kommer av att barnet inte har ett väl fungerande djupseende, och inte kan avgöra avstånd eller höjd enbart vid hjälp av synen. Dessa barnen blir i våra ögon, i tillägg till klumpiga, överdrivet varsamma. De rör sig saktare, håller i ledstången... Och tur är det för dem att de är varsamma, hur skulle det annars gå när de går i trappor och inte riktig kan se VART trappstegen är i förhållande till varann? Kom i håg de suddiga pekfingrarna.
Och mycket ofta följas motorisk klumpighet av läs-svårigheter. Inte konstigt. Utan den simpla samsynen fullt utvecklad, kan heller inte den sofistikerade samsynen utvecklas. Och den sofistikerade samsynen behövs när man ska läsa små bokstäver.
Så man kan förebygga läs-svårigheter vid att se till att ens barn får åla och krypa MYCKET innan den första födelsedagen.
Sen är hjärnan så fantastisk att det även går att backa bandet. Krypandet senare än 1-års ålder utvecklar också samsynen. Fast det är inte så lätt att få dem åla och krypa när de först har börjat gå.
(Denne post bygger på förra post, Varför? - del 2)
Synsvägen, som inte alls är utvecklad hos det lilla barnet, utvecklas enligt följande steg:
1. Ljusreflex (Pupillen drar sig ihop)
2. Uppfattelse av konturer (Ex. Barnet kan se sin mammas kontur om hon står framför fönsteret)
3. Förmågan att se en detalj innanför en helhet (Ex. Mammas blus har knappar)
4. Samsyn (båda ögonens syn riktas mot samma punkt), resulterande i simpelt djupseende.
5. Förmåga att skilja på liknande, fast olika enkla visuella symbol. (Ex. se skillnad på äpple och apelsin)
6. Genkännande av för barnet kända visuella symboler ( Ex. Herr- och damsymbol på toaletter) och bokstäver.
7. Läsa okända ord. Vid bruk av det dominerande ögat i kongruens med den dominerande hjärnhalvan.
Hur snabbt barnet tar sig från steg 1 till steg 7 är olika från barn till barn. Snabba barn gör detta på tre år. Genomsnittsbarnet gör det på sex år.
Denna processen, utvecklingen av hjärnans synsväg, går att påskynda. På samma sätt som det går att påskynda utvecklingen av alla de sex hjärnvägarna.
Jag har tidigare förklarat att de två hjärnhalvorna styr var sin del av kroppen.
Så hjärnhalvorna styr vart sitt öga.
Det är meningen att dessa två ögon ska fungera tillsammans i ett perfekt samspel. Gör de inte det, då kan man inte se i 3D. Då får man svårt med djupseendet.
Spädbarnets synsväg är inte utvecklat så att han kan använda båda ögonen tillsammans (konvergera). Ögonen fungerar och tittar var för sig, och går ofta åt olika håll också. Man säger att barnet inte har fäst blicken än. När synsvägen är så utvecklat att han kan se detaljer, DÅ kan han börja att använda ögonen tillsammans. Först då finns det någon mening att göra det. Då har han en måltavla, något att titta på som framtvingar att båda ögonen måste fungera tillsammans. Ögonen måste kunna rikta sig åt samma punkt. Han har inte på långa vägar än någon samsyn, men han har börjat.
När ålbarnet, som har fått ligga mycket på mage och således börjar sitt ålande relativt tidigt, ålar så ålar han inte för rörelsens skull. Han har inget mål, och blir förvånat när han rör sig genom rummet och bumpar in i saker. Han tittar inte mycket upp från golvet, och ålar ofta rakt ner i det. För honom känns det nog som om golvet hoppar upp och slår honom i ansiktet. Han har ingen uppfattning alls om avstånd. Detta ständigt bumpandet in i saker ger honom beskeden att han måste titta vart han åker. Så han börjar titta framåt, och nu är ögonen tvungna att börja fungera i hop. I alla fall lite grann. Han måste använda båda ögonen tillsammans och åtminstone ungefärlig räkna ut hur långt borta den där saken framför honom är. Men det är svårt. Han är bara i början på utvecklingen av sin samsyn.
Men för varje gång han ålar/kryper, så använder han sina ögon och försöker bestämma avstånd framåt, och ibland tittar han ner på golvet och på sina händer. Han utvecklar sin samsyn.
Och för varje meter han ålar/kryper så får hjärnhalvorna en dos med korsmönster. Hjärnhalvorna samkörs för varje meter som tillbakaläggs. Han utvecklar sin samsyn.
Enkelt sagt; samsynen utvecklas av att åla och krypa.
För ett enkelt förklara det här med samsyn, och hur viktig det är, så kan du göra ett litet samsynsprov:
Om du håller upp ditt pekfinger och tittar på det, då ser du fingret klart och tydligt, och du kan avgöra hur långt borta/nära det är. Dina ögon jobbar tillsammans i samsyn. Dina två ögon och pekfingret bildar en triangel, och det är ingen tvekan att båda dina ögon tittar mot samma punkt. Pekfingret.
Försök nu att titta på ett punkt BAKOM pekfingret. Väggen eller något annat som är i bakgrunden. Kan du nu se fingret tydligt? Bedöma avståndet till pekfingret? Ser du ens ett pekfinger? Eller ser du två?
Barnet som ännu inte börjat krypa eller åla ser världen som du såg de där två suddiga pekfingrarna.
Vid den korsvisa ålningen och krypningen påbörjas och utvecklas samsynen, förmågan att konvergera sina ögon, bilda den där triangeln. Denna samsynen ska sedan utvecklas vidare, och blir sofistikerad samsyn, som resulterar i att barnet kan se så små bokstäver som du läser nu.
Men ålar och kryper inte barnet, då utvecklas inte samsynen så bra, och resulterar ofta i motorisk klumpighet. Denna klumpighet kommer av att barnet inte har ett väl fungerande djupseende, och inte kan avgöra avstånd eller höjd enbart vid hjälp av synen. Dessa barnen blir i våra ögon, i tillägg till klumpiga, överdrivet varsamma. De rör sig saktare, håller i ledstången... Och tur är det för dem att de är varsamma, hur skulle det annars gå när de går i trappor och inte riktig kan se VART trappstegen är i förhållande till varann? Kom i håg de suddiga pekfingrarna.
Och mycket ofta följas motorisk klumpighet av läs-svårigheter. Inte konstigt. Utan den simpla samsynen fullt utvecklad, kan heller inte den sofistikerade samsynen utvecklas. Och den sofistikerade samsynen behövs när man ska läsa små bokstäver.
Så man kan förebygga läs-svårigheter vid att se till att ens barn får åla och krypa MYCKET innan den första födelsedagen.
Sen är hjärnan så fantastisk att det även går att backa bandet. Krypandet senare än 1-års ålder utvecklar också samsynen. Fast det är inte så lätt att få dem åla och krypa när de först har börjat gå.
Etiketter:
hjärnhalvor,
korsmönster,
krypning,
samsyn,
synen,
ålning
söndag 7 februari 2010
Varför? - del 2
Tack för tålamodet, här kommer äntligen del 2...
Varför ska det lilla barnet åla och krypa?
När bebisen ålar och kryper, då utvecklas motoriken. Det finns det ingen tvekan om, och det hör man om på BVC också.
Det man inte hör så mycket, men som är väl så viktig, är att alla delar av hjärnan utvecklas vid ålning ock krypning.
Jag har tidigare sagt att vi har fem vägar in till hjärnan, det är syn, hörsel, känsel (i huden), lukt och smak. Lukt och smak hör efter mitt tycke inte till livsviktiga sinnen, man kan ju faktisk leva rätt odramatiskt utan dem, så jag kommer att tala om syn, hörsel ock den taktila känslan.
Sen har vi tre väger ut av hjärnan. Det är motoriken, finmotoriken (det vi gör med våra händer) och språket.
När barnets föds, är dessa sex vägarna inte utvecklat alls. Bebisen ser inte på samma sätt som vi, hör inte på samma sätt, och känner inte på samma sätt. Hon kan inte varken språklig eller motoriskt jämföra sig med oss vuxna. Dessa vägar ska nu utvecklas, och de utvecklas i steg. Först det ena, så det andra, och så vidare.
Barnets motorik utvecklas utan större avvikelser enligt följande steg:
1. Barnet rör armar och ben utan att röra på kroppen.
2. Barnet ålar sig fram på mage, vilket når sin fulländning i korsvist kravlande, s k korsmönsterkrälande.
3. Barnet kryper på händer och knän, vilket fulländas i korsmönsterkrypande.
4. Barnet går upprätt med stöd av armarnas primära balansfunktion. Oftast hålls de i axelhöjd.
5. Barnet går med armarna lösta från den primära balansfunktionen.
6. Barnet går och springer i fulländat korsmönster.
7. Barnet står på ett ben i kongruens med dominerande hjärnhalva.
Följer barnet dessa utvecklingsstegen i ordningsföljd, utan att hoppa över något, så läggs grunden för god motorik.
Följer barnet dessa utvecklingsstegen, och i tillägg får mängder med "praktik-tid" i stegen ålning ock krypning, gåendet och springandet, så får barnet en mycket god motorik.
I några av mina tidligare postar har jag skrivet om varför krypandet i korsmönster är så viktig, här kommer en liten repetition:
Håll i minnet att vi har TVÅ hjärnor. (Nu talar jag om den stora hjärnan, som kallas cortex).
Vi har två hjärnor. Den högra hjärnhalvan, och den vänstra hjärnhalvan. De två är faktisk separata, med en tunn förbindelse sig i mellan, så det är inte fel att säga att vi har två hjärnor.
Dessa två hjärnhalvor styr var sin sida av kroppen.
Vänstra hjärnhalva styr högra del av kroppen. Det högra ögat, det högra örat, den högra armen, musklerna på den högra sidan av kroppen, huden på den högra sidan. Och inget på den vänstra sidan.
Högra hjärnhalvan styr det som är på den vänstra sidan. Vänstra ögat...Och inget på den högra sidan.
Dessa hjärnhalvor är inte särskilt organiserade eller ko-ordinerad. De är inte så samkörda. De är inte samkörda alls, faktiskt.
Ålning/krypning samkör och organiserar hjärnhalvorna, så att motoriken ska kunna utvecklas på bästa sätt.
Nu går jag tillbaka till de sex vägarna.
Om man tänker sig de sex vägarna som sex pärlor, som sitter fast på ett armband. Säg att de sitter med fyra cm. avstånd till varandra, och att de sitter på ett armband som är låst i hop i ändarna.
Om detta armbandet ligger på bordet, som en fin liten cirkel, och jag ber dig lyfta motorik-pärlan ca. 10 cm upp från bordet, vad händer så? Jo, de andra pärlorna följer med.
Och precis så är det för de sex vägarna i det lilla barnets hjärna. Hon kan inte utveckla motorikvägen, utan att alla de andra vägarna till en viss grad också utvecklas!
Synsvägen, hörselvägen och den taktila vägen utvecklas, språkvägen och finmotorikvägen utvecklas. Och givetvis motorikvägen.
Alla delar av hjärnan utvecklas av korsmönsterålning och korsmönsterkrypning. Hjärnhalvorna samköras, och kommer sedan att fungera perfekt med varandra.
Barn som inte ålar och/eller kryper får inte lika mycket av denna samköringen och organiseringen av sina hjärnhalvor. Och barn som ålar och kryper mycket, får mycket mer samköring av sina hjärnhalvor.
Kom i håg att varje hjärnhalva styr sin halva av kroppen. Man vill nog att de ska vara rätt samkörda.
Synsvägen utvecklas av ålning ock krypning. I min nästa post kommer jag berätta om ålningen och krypandets betydelse för utvecklingen av samsynet, förmågan att se i 3D. Och hur motrisk klumpighet och syn kan hänga i hop.
Varför ska det lilla barnet åla och krypa?
När bebisen ålar och kryper, då utvecklas motoriken. Det finns det ingen tvekan om, och det hör man om på BVC också.
Det man inte hör så mycket, men som är väl så viktig, är att alla delar av hjärnan utvecklas vid ålning ock krypning.
Jag har tidigare sagt att vi har fem vägar in till hjärnan, det är syn, hörsel, känsel (i huden), lukt och smak. Lukt och smak hör efter mitt tycke inte till livsviktiga sinnen, man kan ju faktisk leva rätt odramatiskt utan dem, så jag kommer att tala om syn, hörsel ock den taktila känslan.
Sen har vi tre väger ut av hjärnan. Det är motoriken, finmotoriken (det vi gör med våra händer) och språket.
När barnets föds, är dessa sex vägarna inte utvecklat alls. Bebisen ser inte på samma sätt som vi, hör inte på samma sätt, och känner inte på samma sätt. Hon kan inte varken språklig eller motoriskt jämföra sig med oss vuxna. Dessa vägar ska nu utvecklas, och de utvecklas i steg. Först det ena, så det andra, och så vidare.
Barnets motorik utvecklas utan större avvikelser enligt följande steg:
1. Barnet rör armar och ben utan att röra på kroppen.
2. Barnet ålar sig fram på mage, vilket når sin fulländning i korsvist kravlande, s k korsmönsterkrälande.
3. Barnet kryper på händer och knän, vilket fulländas i korsmönsterkrypande.
4. Barnet går upprätt med stöd av armarnas primära balansfunktion. Oftast hålls de i axelhöjd.
5. Barnet går med armarna lösta från den primära balansfunktionen.
6. Barnet går och springer i fulländat korsmönster.
7. Barnet står på ett ben i kongruens med dominerande hjärnhalva.
Följer barnet dessa utvecklingsstegen i ordningsföljd, utan att hoppa över något, så läggs grunden för god motorik.
Följer barnet dessa utvecklingsstegen, och i tillägg får mängder med "praktik-tid" i stegen ålning ock krypning, gåendet och springandet, så får barnet en mycket god motorik.
I några av mina tidligare postar har jag skrivet om varför krypandet i korsmönster är så viktig, här kommer en liten repetition:
Håll i minnet att vi har TVÅ hjärnor. (Nu talar jag om den stora hjärnan, som kallas cortex).
Vi har två hjärnor. Den högra hjärnhalvan, och den vänstra hjärnhalvan. De två är faktisk separata, med en tunn förbindelse sig i mellan, så det är inte fel att säga att vi har två hjärnor.
Dessa två hjärnhalvor styr var sin sida av kroppen.
Vänstra hjärnhalva styr högra del av kroppen. Det högra ögat, det högra örat, den högra armen, musklerna på den högra sidan av kroppen, huden på den högra sidan. Och inget på den vänstra sidan.
Högra hjärnhalvan styr det som är på den vänstra sidan. Vänstra ögat...Och inget på den högra sidan.
Dessa hjärnhalvor är inte särskilt organiserade eller ko-ordinerad. De är inte så samkörda. De är inte samkörda alls, faktiskt.
Ålning/krypning samkör och organiserar hjärnhalvorna, så att motoriken ska kunna utvecklas på bästa sätt.
Nu går jag tillbaka till de sex vägarna.
Om man tänker sig de sex vägarna som sex pärlor, som sitter fast på ett armband. Säg att de sitter med fyra cm. avstånd till varandra, och att de sitter på ett armband som är låst i hop i ändarna.
Om detta armbandet ligger på bordet, som en fin liten cirkel, och jag ber dig lyfta motorik-pärlan ca. 10 cm upp från bordet, vad händer så? Jo, de andra pärlorna följer med.
Och precis så är det för de sex vägarna i det lilla barnets hjärna. Hon kan inte utveckla motorikvägen, utan att alla de andra vägarna till en viss grad också utvecklas!
Synsvägen, hörselvägen och den taktila vägen utvecklas, språkvägen och finmotorikvägen utvecklas. Och givetvis motorikvägen.
Alla delar av hjärnan utvecklas av korsmönsterålning och korsmönsterkrypning. Hjärnhalvorna samköras, och kommer sedan att fungera perfekt med varandra.
Barn som inte ålar och/eller kryper får inte lika mycket av denna samköringen och organiseringen av sina hjärnhalvor. Och barn som ålar och kryper mycket, får mycket mer samköring av sina hjärnhalvor.
Kom i håg att varje hjärnhalva styr sin halva av kroppen. Man vill nog att de ska vara rätt samkörda.
Synsvägen utvecklas av ålning ock krypning. I min nästa post kommer jag berätta om ålningen och krypandets betydelse för utvecklingen av samsynet, förmågan att se i 3D. Och hur motrisk klumpighet och syn kan hänga i hop.
Etiketter:
cortex,
hjärnhalvor,
korsmönster,
krypning,
sinnen,
synen,
ålning
måndag 1 februari 2010
Varför? - del 1
Varför ska barnet åla och krypa? Varför är det så viktig med sensorisk stimuli?
Här kommer en "svorsk" (svensk-norsk) kort-kort redogörelse.
Nervsystemet består av centralnervsystemet, som igen består av stora hjärnan, lilla hjärnan, hjärnstammen och ryggmärgen och av det perifera systemet.
Nervsystemets roll är att leda och tolka impulser, vilket sker genom de sensoriska mottagarcellerna som ligger runt om i kroppen. (Vi ser, hör, känner, luktar och smakar).
Genom sensoriska nervtrådar skickas impulserna upp ryggmärgens banor till de områden i hjärnbarken som är specialiserade för särskilda former av sensorik. (Synimpulserna skickas till syndelan av hjärnan, ljud till hörseldelen av hjärnan) Impulserna skickas via nervcellerna, neuroner. Neuronet har en cellkropp med kärna, dendriter (korta grenar) som kan ta emot impulser från andra nervceller, och ett axon (lång gren), vilket för impulser till andra cellers dendriter.
Nervsystemet uppgifter är att motta information, bearbeta information och igångsätta handling. När det överföras impulser från en nervcell till en annan, sker det en kemisk process som kallas synaps. Bildandet av synapser beror på hur aktiva vi är, hur ofta impulsöverföringar äger rum. Impulsöverföringar sker varje gång vi rör på oss. Mängden av synapser är av avgörande betydelse för nervsystemets förmåga att bearbeta information; desto svårare en rörelse är, desto fler synapser måste impulsen passera på väg till hjärnan.
Vid att barn är i rörelse, sker impulsöverföringen från nervcell till nervcell, från axon till dendrit och det sker en myelinisering/isolering av axonet. Myelin är ett fetthölje som lägger sig runt axonet och som är nödvändigt för att impulsen ska ske snabbt och effektivt. En tillfredsställande myelinisering är en förutsättning för att sinnenintryck ska kunna förmedlas snabbt och precist, och som också bidrar till att bidra till ökad automatisering. Automatisering av rörelser behövs för att kunna sätta ihop en serie rörelser. Myelinisering sker i huvudsak från födseln och under barnets första levnadsår.
Det finns två olika typer av nervimpulser, främjande som för impulsen vidare, och hämmande som dämpar neuronets reaktion så att impulsen stoppas. Summan av alla impulser, och förhållandet mellan hämmande och främjande impulser från andra celler, leder till cellens reaktion. Vi kan se det när ett barnet sitter på golvet och försöker ta emot en boll för första gången. Bollen kommer mot barnet. Barnet har instruerats att ta emot, och försöker lyfta sina händer för att ta emot bollen. Om barnet gör detta många gånger, kommer reaktionen går fortare och fortare, och barnets armar kommer så småningom att finnas på plats vid rätt tidpunkt för en rimlig bra mottagning. Impulsöverföringarna är de samma varje gång, men den nerv-vägen som bildas blir bättre isolerad / myelinisert och impulserna går därför snabbare till hjärnan för bearbetning och ger därmed snabbare information tillbaka och ut till musklerna .
Impulsöverföringarna ökar mottakeligheten för nya impulser och är grunden för lärande processer. Varje gång vi tar emot sinnesintryck, varje gång vi är i aktivitet, får hjärnan "mat" som bidrar till utveckling.
Efter födelsen bildas inte fler hjärnceller. Det faktum att hjärnan växer, kommer dels av att de enskilda hjärncellerna växer, och dels att mängden förgreningar av dendriter ökar. Denna process stimuleras av hjärnans aktivitet, och påverkar bildandet av anslutningar mellan nervceller. Nervsystemet mognar, och mot bakgrund av alla tidigare erfarenheter som är bildat, läggs grunden för nya utmaningar. Ju mer man är i verksamhet, desto bättre påverkas denna utveckling
Källor:
Berg, Anne (2002): motorik, lek och lärande. Abstrakt Forlag A.Ş. Oslo
Haug, Jørgen (1990): Sansemotorisk funktion viktig för lärande, kurs häfte 1,
Vennersberg skole, Kongsvinger
I korta meningar?
Fysiska förändringar äger rum i hjärnan hos ett litet barn som blir sensoriskt stimulerad, och är i aktivitet. Dessa förändringar leder till att hjärnan får förmågan att arbeta snabbare. Och att hjärnan klarar av inlärning lättare.
Inlärningslätthet - i motsats till inlärningssvårighet. Så kan man se det.
Här kommer en "svorsk" (svensk-norsk) kort-kort redogörelse.
Nervsystemet består av centralnervsystemet, som igen består av stora hjärnan, lilla hjärnan, hjärnstammen och ryggmärgen och av det perifera systemet.
Nervsystemets roll är att leda och tolka impulser, vilket sker genom de sensoriska mottagarcellerna som ligger runt om i kroppen. (Vi ser, hör, känner, luktar och smakar).
Genom sensoriska nervtrådar skickas impulserna upp ryggmärgens banor till de områden i hjärnbarken som är specialiserade för särskilda former av sensorik. (Synimpulserna skickas till syndelan av hjärnan, ljud till hörseldelen av hjärnan) Impulserna skickas via nervcellerna, neuroner. Neuronet har en cellkropp med kärna, dendriter (korta grenar) som kan ta emot impulser från andra nervceller, och ett axon (lång gren), vilket för impulser till andra cellers dendriter.
Nervsystemet uppgifter är att motta information, bearbeta information och igångsätta handling. När det överföras impulser från en nervcell till en annan, sker det en kemisk process som kallas synaps. Bildandet av synapser beror på hur aktiva vi är, hur ofta impulsöverföringar äger rum. Impulsöverföringar sker varje gång vi rör på oss. Mängden av synapser är av avgörande betydelse för nervsystemets förmåga att bearbeta information; desto svårare en rörelse är, desto fler synapser måste impulsen passera på väg till hjärnan.
Vid att barn är i rörelse, sker impulsöverföringen från nervcell till nervcell, från axon till dendrit och det sker en myelinisering/isolering av axonet. Myelin är ett fetthölje som lägger sig runt axonet och som är nödvändigt för att impulsen ska ske snabbt och effektivt. En tillfredsställande myelinisering är en förutsättning för att sinnenintryck ska kunna förmedlas snabbt och precist, och som också bidrar till att bidra till ökad automatisering. Automatisering av rörelser behövs för att kunna sätta ihop en serie rörelser. Myelinisering sker i huvudsak från födseln och under barnets första levnadsår.
Det finns två olika typer av nervimpulser, främjande som för impulsen vidare, och hämmande som dämpar neuronets reaktion så att impulsen stoppas. Summan av alla impulser, och förhållandet mellan hämmande och främjande impulser från andra celler, leder till cellens reaktion. Vi kan se det när ett barnet sitter på golvet och försöker ta emot en boll för första gången. Bollen kommer mot barnet. Barnet har instruerats att ta emot, och försöker lyfta sina händer för att ta emot bollen. Om barnet gör detta många gånger, kommer reaktionen går fortare och fortare, och barnets armar kommer så småningom att finnas på plats vid rätt tidpunkt för en rimlig bra mottagning. Impulsöverföringarna är de samma varje gång, men den nerv-vägen som bildas blir bättre isolerad / myelinisert och impulserna går därför snabbare till hjärnan för bearbetning och ger därmed snabbare information tillbaka och ut till musklerna .
Impulsöverföringarna ökar mottakeligheten för nya impulser och är grunden för lärande processer. Varje gång vi tar emot sinnesintryck, varje gång vi är i aktivitet, får hjärnan "mat" som bidrar till utveckling.
Efter födelsen bildas inte fler hjärnceller. Det faktum att hjärnan växer, kommer dels av att de enskilda hjärncellerna växer, och dels att mängden förgreningar av dendriter ökar. Denna process stimuleras av hjärnans aktivitet, och påverkar bildandet av anslutningar mellan nervceller. Nervsystemet mognar, och mot bakgrund av alla tidigare erfarenheter som är bildat, läggs grunden för nya utmaningar. Ju mer man är i verksamhet, desto bättre påverkas denna utveckling
Källor:
Berg, Anne (2002): motorik, lek och lärande. Abstrakt Forlag A.Ş. Oslo
Haug, Jørgen (1990): Sansemotorisk funktion viktig för lärande, kurs häfte 1,
Vennersberg skole, Kongsvinger
I korta meningar?
Fysiska förändringar äger rum i hjärnan hos ett litet barn som blir sensoriskt stimulerad, och är i aktivitet. Dessa förändringar leder till att hjärnan får förmågan att arbeta snabbare. Och att hjärnan klarar av inlärning lättare.
Inlärningslätthet - i motsats till inlärningssvårighet. Så kan man se det.
onsdag 27 januari 2010
IAHP
Hur vet jag detta så säkert, det här med ålningen och krypningen och den neurologiska utvecklingen?
Händelser i mitt liv förde mig i 2002 till ett amerikansk institut som i 60 år har sysslat med neurologisk stimulering av barns hjärnor.
Vid hjälp av grundliga studier av hur friska barn utvecklas, så utvecklade detta institut neurologiska programmer som kopierar det friska barnets utveckling. Dessa programmen blev så lärt ut föräldrar med hjärnskadade barn som gjorde programmen med sina barn hemma hos sig själva.
Föräldrarna kom tillbaks till institutet två gånger om året, med barn där utvecklingen hade tagit fart. Inte bara fart, men raket-fart. Några av barnen kom upp på funktionsnivå med sina friska jämnåriga.
Resultaten var förvånande.
Så förvånande, att institutet efter en tid var tvungen att fråga sig själv: Hur kan det ha seg att vi kan ta hjärnskadade barns hjärnor upp till samma nivå som hos friska barn? Är våra program så bra, eller är det möjligens något fel på friska barns hjärnor?
Så började institutet att låta friska/icke-hjärnskadade barn göra dom här neurologiska programmen.
Igen: Resultaten var förvånande! Barnen på de neurologiska programmen började utveckla sig snabbare, efter ett tag låg de långt före sina jämnåriga i utveckling, i skolprestationer, idrottsprestationer och social mogenhet.
Dessa programmen var inte avancerade på något sätt. De kopierade det friske barnets utveckling, men man hade lagt på mängd.
Barn på ålstadiet fick åla MYCKET, krypbarnet fick krypa många, många meter varje dag, barnen fick lära sig läsa innan de var två år (inga problem, jag ska sen berätta hur man gör), springa, göra gymnastik, i det store och hela göra mycket som gick i korsmönster.
Samköra och koordinera de två hjärnhalvorna.
Som jag skrev om i min förra post.
Institutet har skrivit många böcker om detta. En av böckerna är: "Kids who start ahead, stay ahead"
Händelser i mitt liv förde mig i 2002 till ett amerikansk institut som i 60 år har sysslat med neurologisk stimulering av barns hjärnor.
Vid hjälp av grundliga studier av hur friska barn utvecklas, så utvecklade detta institut neurologiska programmer som kopierar det friska barnets utveckling. Dessa programmen blev så lärt ut föräldrar med hjärnskadade barn som gjorde programmen med sina barn hemma hos sig själva.
Föräldrarna kom tillbaks till institutet två gånger om året, med barn där utvecklingen hade tagit fart. Inte bara fart, men raket-fart. Några av barnen kom upp på funktionsnivå med sina friska jämnåriga.
Resultaten var förvånande.
Så förvånande, att institutet efter en tid var tvungen att fråga sig själv: Hur kan det ha seg att vi kan ta hjärnskadade barns hjärnor upp till samma nivå som hos friska barn? Är våra program så bra, eller är det möjligens något fel på friska barns hjärnor?
Så började institutet att låta friska/icke-hjärnskadade barn göra dom här neurologiska programmen.
Igen: Resultaten var förvånande! Barnen på de neurologiska programmen började utveckla sig snabbare, efter ett tag låg de långt före sina jämnåriga i utveckling, i skolprestationer, idrottsprestationer och social mogenhet.
Dessa programmen var inte avancerade på något sätt. De kopierade det friske barnets utveckling, men man hade lagt på mängd.
Barn på ålstadiet fick åla MYCKET, krypbarnet fick krypa många, många meter varje dag, barnen fick lära sig läsa innan de var två år (inga problem, jag ska sen berätta hur man gör), springa, göra gymnastik, i det store och hela göra mycket som gick i korsmönster.
Samköra och koordinera de två hjärnhalvorna.
Som jag skrev om i min förra post.
Institutet har skrivit många böcker om detta. En av böckerna är: "Kids who start ahead, stay ahead"
Etiketter:
iahp,
korsmönster,
krypning,
läsning,
utveckling,
ålning
måndag 25 januari 2010
Ålning - mycket mer än en transportfråga!
-Numera är det inte alla barn som kryper eller ålar, sägs det på BVC. Och man tillägger att det inte gör något. Barnen lär sig ju gå ändå. Det är gammal och utdaterad kunskap det där med att barnen måste begå alla steg i den motoriska utvecklingen.
Javisst, barn lär sig gå även om de inte ålat eller krupit alls.
När det kommer till transportfrågan, så går det bra att gå utan att man har krupit.
Men ålning och krypning är så viktiga delar av barnets neurologiska utveckling att jag ryser när jag hör att BVC rycker på axlarna, och stryker bort krypningen med ett pennströk.
Jag hittar varken ålning eller krypning på BVCs lista över barnets utveckling, som jag klistrade in i förra post. De är verkligen borttagna.
Barn under ett år ser dubbelt och hör fyrdubbelt och deras taktila känsla i huden är inte justerat. De tolkar med andra ord sina sinnen-intryck på ett annat sätt än vi vuxna gör. Eller, deras hjärnor gör.
Deras hjärnor.
Håll i minnet att vi har TVÅ hjärnor. (Nu talar jag om den stora hjärnan, som kallas cortex).
Vi har två hjärnor. Den högra hjärnhalvan, och den vänstra hjärnhalvan. De två är faktisk separata, med en tunn förbindelse sig i mellan, så det är inte fel att säga att vi har två hjärnor.
Dessa två hjärnhalvor styr var sin sida av kroppen.
Vänstra hjärnhalva styr högra del av kroppen. Det högra ögat, det högra örat, den högra armen, musklerna på den högra sidan av kroppen, huden på den högra sidan. Och inget på den vänstra sidan.
Högra hjärnhalvan styr det som är på den vänstra sidan. Vänstra ögat...Och inget på den högra sidan.
Dessa hjärnhalvor är inte särskilt organiserade eller ko-ordinerad. De är inte så samkörda. De är inte samkörda alls, faktiskt. Det är rätt kaotiskt i den nyfödda bebisens hjärna.
Jag nämnde fyrdubbel hörsel, och det kan man jämföra med att starta alla köksmaskiner i köket på samma gång, bära in TV och radio och datorspelet, och starta dem också, så har man en bild av hur bebisen hör det första året hon lever.
Synen? Bebisen under ett år kan inte fixera blicken på ett finger som du håller 20 cm foran hennes ögon. De två hjärnhalvorna är inte så samkörda att hon kan föra ögonen samman för att titta på fingret. Men du kan, prova själv. Ser du hur dina två ögon och ena finger bildar en triangel? Det är dina hjärnhalvor som jobbar tillsammans, styr vart sitt öga, så du kan fokusera med blicken på fingret. Ser du ditt finger klart? Då jobbar hjärnhalvorna i perfekt samspel.
Kan du skruva korken på tandkrämstuben? Hålla med ena handen, skruva med andra? Perfekt samspel.
Kan du springa utan att behöva vara rädd för att ramla? Perfekt samspel igen av hjärnhalvorna.
Hur blev hjärnhalvorna så samkörda? Hur blev de organiserade och ko-ordinerade?
Det hände innan du blev ett år. Det hände för varje meter du ålade och kröp. Det hände medan du som kryp-bebis kröp i perfekt korsmönster meter efter meter efter meter. Och när du började gå, så gick du i perfekt korsmönster, sedan sprang du. I korsmönster. Högerben och vänster arm fram, sen vänsterben och höger arm.
Numera säger BVC att det inte gör något om barnen inte kryper. De lär sig gå ändå.
Javisst, barn lär sig gå även om de inte ålat eller krupit alls.
När det kommer till transportfrågan, så går det bra att gå utan att man har krupit.
Men ålning och krypning är så viktiga delar av barnets neurologiska utveckling att jag ryser när jag hör att BVC rycker på axlarna, och stryker bort krypningen med ett pennströk.
Jag hittar varken ålning eller krypning på BVCs lista över barnets utveckling, som jag klistrade in i förra post. De är verkligen borttagna.
Barn under ett år ser dubbelt och hör fyrdubbelt och deras taktila känsla i huden är inte justerat. De tolkar med andra ord sina sinnen-intryck på ett annat sätt än vi vuxna gör. Eller, deras hjärnor gör.
Deras hjärnor.
Håll i minnet att vi har TVÅ hjärnor. (Nu talar jag om den stora hjärnan, som kallas cortex).
Vi har två hjärnor. Den högra hjärnhalvan, och den vänstra hjärnhalvan. De två är faktisk separata, med en tunn förbindelse sig i mellan, så det är inte fel att säga att vi har två hjärnor.
Dessa två hjärnhalvor styr var sin sida av kroppen.
Vänstra hjärnhalva styr högra del av kroppen. Det högra ögat, det högra örat, den högra armen, musklerna på den högra sidan av kroppen, huden på den högra sidan. Och inget på den vänstra sidan.
Högra hjärnhalvan styr det som är på den vänstra sidan. Vänstra ögat...Och inget på den högra sidan.
Dessa hjärnhalvor är inte särskilt organiserade eller ko-ordinerad. De är inte så samkörda. De är inte samkörda alls, faktiskt. Det är rätt kaotiskt i den nyfödda bebisens hjärna.
Jag nämnde fyrdubbel hörsel, och det kan man jämföra med att starta alla köksmaskiner i köket på samma gång, bära in TV och radio och datorspelet, och starta dem också, så har man en bild av hur bebisen hör det första året hon lever.
Synen? Bebisen under ett år kan inte fixera blicken på ett finger som du håller 20 cm foran hennes ögon. De två hjärnhalvorna är inte så samkörda att hon kan föra ögonen samman för att titta på fingret. Men du kan, prova själv. Ser du hur dina två ögon och ena finger bildar en triangel? Det är dina hjärnhalvor som jobbar tillsammans, styr vart sitt öga, så du kan fokusera med blicken på fingret. Ser du ditt finger klart? Då jobbar hjärnhalvorna i perfekt samspel.
Kan du skruva korken på tandkrämstuben? Hålla med ena handen, skruva med andra? Perfekt samspel.
Kan du springa utan att behöva vara rädd för att ramla? Perfekt samspel igen av hjärnhalvorna.
Hur blev hjärnhalvorna så samkörda? Hur blev de organiserade och ko-ordinerade?
Det hände innan du blev ett år. Det hände för varje meter du ålade och kröp. Det hände medan du som kryp-bebis kröp i perfekt korsmönster meter efter meter efter meter. Och när du började gå, så gick du i perfekt korsmönster, sedan sprang du. I korsmönster. Högerben och vänster arm fram, sen vänsterben och höger arm.
Numera säger BVC att det inte gör något om barnen inte kryper. De lär sig gå ändå.
Etiketter:
cortex,
hjärnhalvor,
korsmönster,
krypning,
samspel,
ålning
söndag 24 januari 2010
Möjligheter!
För många så tycks det vara en utbrett tro att barnets utveckling följer något som liknar en förhandsinställd alarmklocka. Denna alarmklocka ska börja ringa vid givna tidspunkter under barnets första år, och när klockan ringer så ska givna utvecklingssteg ha infunnit sig.
Den mest utbredde tidspunkten är den vid ett år (eller 12 månader), då ska barnet ha börjat gå.
Andra tidspunkt är:
6-8 veckor: Fixerar blicken, ger svarsleende, symmetriska rörelser, reagerar på ljud.
2-4 månader: Håller huvudet uppe i magläge korta stunder. Viftar med händer och fötter.
4-5 månader: Vänder huvudet efter ljud, börjar gripa, jollrar, bra huvudbalans, lyfter huvud över bröstkorg i bukläge.
6 månader: Vänder sig från mage till rygg och från rygg till mage. Barnet hjälper till om man drar i armarna upp mot sittande. Sitter med stöd. Balanserar huvudet. Griper aktivt. Följer föremål med blicken.
8 månader: Rädd för främmande ansikten.
10 månader: Reser sig, går utmed möbler. Vinkar. Förstår enstaka ord. Sitter stadigt utan stöd. Plockar smulor med pincettgrepp. Nyanserat joller.
12 månader: Går med stöd.
(Hämtat från: BVC)
Det här alarmklocka-tänkandet är så utbrett att vi inte frågesätter den.
Jag gjorde inte heller det, när min äldste var liten. Jag läste tabeller, och inväntade tidspunkt och ringande från klockan.
Hade jag införskaffat en gym-kort, och förväntat mig muskler och tvättbräda efter att ha burit kortet i plånboken i ett halvår, så hade nog omgivningen börjat undra hur det stod till med mig, där uppe under huvan. Muskler växer av att man använder dem. Inte av att man äger gym-kort.
Men vi inväntar att bebisens klocka ska ringa, och få av oss gör något aktivt medan vi väntar. Det vi väntar på är utvecklingssteg som händer på trots av, inte på grund av.
Som det står i BVCs tabell, vid 6 månader kan bebisen vända sig från rygg till mage.
DÅ kan han börja den viktiga ålningen.
Inte kan någon simma som inte har vatten att simma i. Inte kan en bebis åla, som inte har golv att åla på.
En nyfödd bebis som får ligga på mage på golvet varje dag, kommer högst sannolikt att börja åla innan bebisen som får ligga som bebisar flest, på rygg.
Det handlar om att ge sin bebis möjligheter! Och så många av dem som det bara går. Möjligheter att åla på halt golv.
Min nästa post ska handla om varför denna ålningen är så viktig.
Den mest utbredde tidspunkten är den vid ett år (eller 12 månader), då ska barnet ha börjat gå.
Andra tidspunkt är:
6-8 veckor: Fixerar blicken, ger svarsleende, symmetriska rörelser, reagerar på ljud.
2-4 månader: Håller huvudet uppe i magläge korta stunder. Viftar med händer och fötter.
4-5 månader: Vänder huvudet efter ljud, börjar gripa, jollrar, bra huvudbalans, lyfter huvud över bröstkorg i bukläge.
6 månader: Vänder sig från mage till rygg och från rygg till mage. Barnet hjälper till om man drar i armarna upp mot sittande. Sitter med stöd. Balanserar huvudet. Griper aktivt. Följer föremål med blicken.
8 månader: Rädd för främmande ansikten.
10 månader: Reser sig, går utmed möbler. Vinkar. Förstår enstaka ord. Sitter stadigt utan stöd. Plockar smulor med pincettgrepp. Nyanserat joller.
12 månader: Går med stöd.
(Hämtat från: BVC)
Det här alarmklocka-tänkandet är så utbrett att vi inte frågesätter den.
Jag gjorde inte heller det, när min äldste var liten. Jag läste tabeller, och inväntade tidspunkt och ringande från klockan.
Hade jag införskaffat en gym-kort, och förväntat mig muskler och tvättbräda efter att ha burit kortet i plånboken i ett halvår, så hade nog omgivningen börjat undra hur det stod till med mig, där uppe under huvan. Muskler växer av att man använder dem. Inte av att man äger gym-kort.
Men vi inväntar att bebisens klocka ska ringa, och få av oss gör något aktivt medan vi väntar. Det vi väntar på är utvecklingssteg som händer på trots av, inte på grund av.
Som det står i BVCs tabell, vid 6 månader kan bebisen vända sig från rygg till mage.
DÅ kan han börja den viktiga ålningen.
Inte kan någon simma som inte har vatten att simma i. Inte kan en bebis åla, som inte har golv att åla på.
En nyfödd bebis som får ligga på mage på golvet varje dag, kommer högst sannolikt att börja åla innan bebisen som får ligga som bebisar flest, på rygg.
Det handlar om att ge sin bebis möjligheter! Och så många av dem som det bara går. Möjligheter att åla på halt golv.
Min nästa post ska handla om varför denna ålningen är så viktig.
onsdag 20 januari 2010
Hur komma rätt från början...
I dag blir posten en kommentar, med mitt svar till:
Anonym sa...
Åh, vad bra! Jag har letat efter bra klipp på hur riktig ålning ser ut. Skulle vara skoj att se något klipp på hur man kan hjälpa till i början.
Det är JÄTTESVÅRT att hitta bra ål-klipp på Youtube. Jag fick leta länge innan jag hittade denna. De flesta bebisar får ligga på rygg så länge att många av dem är uppemot ett halvår innan de får börja åla. Då har de ökat mycket i vikt, och då är det svårare att åla jämfört med då de vägde under 4 kg.
Sen får de ligga på filtar och mattor, och det försvårar ålningen mer än man skulle tro. Friktionen gör det nästan omöjligt att åla. Så många ger upp. De kommer ju ingenvart ändå.
Man kan hjälpa på flera sätt i början.
Först av allt: Ett rent och varmt och tryggt och halt golv.
Punkt två: Av med strumporna! De små tårna måste få fäste när man ska få fart framåt.
Punkt tre: Föräldrar som visar med hela sig att magläge på golvet är helt OK, ja faktisk att föredra. Ta med tidningen ner på golvet, spendera lite tid där nere.
Punkt fyra: Ge lite hjälp. Sätt dig bak henne, stöd hennes fötter (din hand mot hennes fotsula) så hon kan "sparka" från, och få uppleva hur det känns att röra sig framåt. Visa hur hon ska ha tårna för att få fäste. Pris och beröm för varje centimeter! Det ska va så roligt att begå en liten ålningsbit, att man genast blir sugen på att försöka igen.
Sen kommer det som många föräldrar tycker år svårt: Barnet gråter. Vill inte ALLS vara på golvet. Och det gör ont i mammahjärtat. Vad gör man då??
När barn ska åla på golvet, så är det en JÄTTEJOBB för dom. Ni som inte försökt själva; gå ner på golvet och åla några meter, fem eller sex. Jobbigt, vad?
Det är TUNGT att åla, och det behövs mycket andning. Ett sätt att få i gång andningen för de små bebisarna, så det kommet mycket syre till hjärnan och till musklerna, är att gråta. Gråtning sätter effektivt i gång den respirationen/de djupa andetagen som behövs för att man ska få ålat sig lite bortöver golvet.
Ju mer man tar i med gråt och skrik, ju mer luft till lungorna. Ju mer luft till lungorna, ju mer kan man få rört på sig. Ni vet ju själva hur mycket andning det ska till för att gå upp två trappor, eller hur?
Men vad händer när bebisen "pumpar igång" respirationen med gråt eller skrik? Jo, mamma tror att han är frustrerad, ledsen eller grinig, och "räddar honom" från golvet. Och då 1) hindar hon ålningen och 2) ger bebisen med sin handling en signal om att han behöver räddas från golvet.
Så era frustrerade, griniga bebisar, de fixar och grejar helt enkelt med sin respiration!
Bebisen behöver också sin "frustration" för att komma nån vart!
Bebisen säger "Nu jävlar ska jag komma i väg", och tar i för kung och fosterland. Då ska han ha beröm och heja-rop, han ska inte tas upp från golvet. Han ska få lite hjälp med att putta i från, stöd gärna hans fotsulor med dina egna händer, men låt honom putta i från själv. Låt honom låtas medan han gör det. Har ni hört spjutkastare? Eller Hoa Hoa Dahlgren?
Så misstolka inte grinighet och frustration. Bebisar reagerar helt som de ska, det är vår tolkningen som ibland blir fel. (Och vem kan klandra mammorna för det? När lärde man på BVC om barnets ökade behov av respiration vid fysisk ansträngning?)
Mammor (och pappor också, givetvis, det blir bara så ansträngande i längden att skriva han/hon... så jag kallar alla föräldrar för mammor, och växlar med att säga han och hon om barnen), mammor vet när barnen är ledsna på riktigt. Och då ska man givetvis ta upp dem från golvet. Men avleda lite först, men någon rolig leksak, eller på något sätt försök att få ett litet uppehåll i gråten. Då, när det är en sekunds gråt-paus, då tar man upp den lilla och berömmer hur duktig han var på golvet, för nu är "golvpasset" slut för tillfället, och vi ska göra annat. Då har man inte räddat från golvet. För dit ska man igen. Rätt så snart.
Visst vore det bra med en liten filmbit om hur det går till. Kanske jag får göra en själv??
Anonym sa...
Åh, vad bra! Jag har letat efter bra klipp på hur riktig ålning ser ut. Skulle vara skoj att se något klipp på hur man kan hjälpa till i början.
Det är JÄTTESVÅRT att hitta bra ål-klipp på Youtube. Jag fick leta länge innan jag hittade denna. De flesta bebisar får ligga på rygg så länge att många av dem är uppemot ett halvår innan de får börja åla. Då har de ökat mycket i vikt, och då är det svårare att åla jämfört med då de vägde under 4 kg.
Sen får de ligga på filtar och mattor, och det försvårar ålningen mer än man skulle tro. Friktionen gör det nästan omöjligt att åla. Så många ger upp. De kommer ju ingenvart ändå.
Man kan hjälpa på flera sätt i början.
Först av allt: Ett rent och varmt och tryggt och halt golv.
Punkt två: Av med strumporna! De små tårna måste få fäste när man ska få fart framåt.
Punkt tre: Föräldrar som visar med hela sig att magläge på golvet är helt OK, ja faktisk att föredra. Ta med tidningen ner på golvet, spendera lite tid där nere.
Punkt fyra: Ge lite hjälp. Sätt dig bak henne, stöd hennes fötter (din hand mot hennes fotsula) så hon kan "sparka" från, och få uppleva hur det känns att röra sig framåt. Visa hur hon ska ha tårna för att få fäste. Pris och beröm för varje centimeter! Det ska va så roligt att begå en liten ålningsbit, att man genast blir sugen på att försöka igen.
Sen kommer det som många föräldrar tycker år svårt: Barnet gråter. Vill inte ALLS vara på golvet. Och det gör ont i mammahjärtat. Vad gör man då??
När barn ska åla på golvet, så är det en JÄTTEJOBB för dom. Ni som inte försökt själva; gå ner på golvet och åla några meter, fem eller sex. Jobbigt, vad?
Det är TUNGT att åla, och det behövs mycket andning. Ett sätt att få i gång andningen för de små bebisarna, så det kommet mycket syre till hjärnan och till musklerna, är att gråta. Gråtning sätter effektivt i gång den respirationen/de djupa andetagen som behövs för att man ska få ålat sig lite bortöver golvet.
Ju mer man tar i med gråt och skrik, ju mer luft till lungorna. Ju mer luft till lungorna, ju mer kan man få rört på sig. Ni vet ju själva hur mycket andning det ska till för att gå upp två trappor, eller hur?
Men vad händer när bebisen "pumpar igång" respirationen med gråt eller skrik? Jo, mamma tror att han är frustrerad, ledsen eller grinig, och "räddar honom" från golvet. Och då 1) hindar hon ålningen och 2) ger bebisen med sin handling en signal om att han behöver räddas från golvet.
Så era frustrerade, griniga bebisar, de fixar och grejar helt enkelt med sin respiration!
Bebisen behöver också sin "frustration" för att komma nån vart!
Bebisen säger "Nu jävlar ska jag komma i väg", och tar i för kung och fosterland. Då ska han ha beröm och heja-rop, han ska inte tas upp från golvet. Han ska få lite hjälp med att putta i från, stöd gärna hans fotsulor med dina egna händer, men låt honom putta i från själv. Låt honom låtas medan han gör det. Har ni hört spjutkastare? Eller Hoa Hoa Dahlgren?
Så misstolka inte grinighet och frustration. Bebisar reagerar helt som de ska, det är vår tolkningen som ibland blir fel. (Och vem kan klandra mammorna för det? När lärde man på BVC om barnets ökade behov av respiration vid fysisk ansträngning?)
Mammor (och pappor också, givetvis, det blir bara så ansträngande i längden att skriva han/hon... så jag kallar alla föräldrar för mammor, och växlar med att säga han och hon om barnen), mammor vet när barnen är ledsna på riktigt. Och då ska man givetvis ta upp dem från golvet. Men avleda lite först, men någon rolig leksak, eller på något sätt försök att få ett litet uppehåll i gråten. Då, när det är en sekunds gråt-paus, då tar man upp den lilla och berömmer hur duktig han var på golvet, för nu är "golvpasset" slut för tillfället, och vi ska göra annat. Då har man inte räddat från golvet. För dit ska man igen. Rätt så snart.
Visst vore det bra med en liten filmbit om hur det går till. Kanske jag får göra en själv??
måndag 18 januari 2010
Börja i tid! (Bäst: När man kommer hem från BB)
(Detta inlägg följer på två tidigare inlägg, läs gärna dem först)
Hjärnan växer av att användas
Hjärnans växt och utveckling är resultatet av användning.
Det finns fem ingångsvägar till hjärnan:
Vägarna in är de fem sinnena.
Och det finns tre utgångsvägar från hjärnan:
Vägarna ut är kroppsrörelsen, språket och finmotoriken.
Ju mer man tar dessa vägar i bruk, desto större hjärntillväxt äger rum. Hjärnan växer vid användning på samma sätt som en muskel gör det.
Det finns otaliga goda neurofysiologiska undersökningar på djur, som tveklöst bevisar detta.
Det är hur fort det nyfödda barnet kan börja röra armar och ben på ett avsiktligt sätt i stället för ett tillfälligt/slumpmässigt, som avgör hur väl de muskler han behöver använda för att kunna röra sig kommer att utvecklas. Och därmed hur fort och hur väl de sensoriska och motoriska delarna av hans hjärna som kontrollerar dessa funktioner kommer att utvecklas.
Och detta är helt avhängigt av hur ofta det nyfödda barnet får möjlighet att röra sig, på mage, rättvänt, på plan yta. Men som vi konstaterade i början placeras de flesta nyfödda och späda barn numera på rygg i olika anordningar, som obevekligen underminerar deras rörelsefrihet.
Ju yngre ett barn är, som får möjligheten att röra sig i en så att säga neurologiskt riktig miljö, ju färre gånger behöver han göra det för att uppnå just den tillväxt och utveckling av hjärnan som krävs för nästa steg i utvecklingen.
Detta har blivit mycket tragiskt tydliggjort i sammanhang där barn varit kraftigt understimulerade motoriskt, vare sig det rört sig om galna föräldrar som låst in sitt barn i ett skåp eller underbemannade barnhem i fd Östeuropa, där man i princip haft barnen i bur. Dessa barn har legat på en utvecklingsnivå långt under den kronologiska ålderns relevans. De har varit svårt underutvecklade till såväl motoriken som språket och växten.
Hjärnan växer med ilsnabb hastighet från tillblivelsen till födseln, med otrolig fart från födseln till 30 månader, med hög fart från 30 månader till sex år, och mycket, mycket sakta därefter.
Det säger sig självt att de första månaderna, veckorna, ja, dagarna, är de viktigaste.
Hur snabbt en nyfödd människounge förmår fullfjädra arm- och benrörelserna för att kunna gå vidare till nästa steg i mobilitetsutvecklingen, är direkt beroende av hur ofta det nyfödda barnet får röra sig fritt, på mage, rättvänt, på öppen, plan yta.
Med andra ord, om vi ökar det antal timmar det nyfödda barnet ligger på mage på golvet, minskar vi antalet dagar han ligger på golvet som baby.
Hjärnan växer av att användas
Hjärnans växt och utveckling är resultatet av användning.
Det finns fem ingångsvägar till hjärnan:
Vägarna in är de fem sinnena.
Och det finns tre utgångsvägar från hjärnan:
Vägarna ut är kroppsrörelsen, språket och finmotoriken.
Ju mer man tar dessa vägar i bruk, desto större hjärntillväxt äger rum. Hjärnan växer vid användning på samma sätt som en muskel gör det.
Det finns otaliga goda neurofysiologiska undersökningar på djur, som tveklöst bevisar detta.
Det är hur fort det nyfödda barnet kan börja röra armar och ben på ett avsiktligt sätt i stället för ett tillfälligt/slumpmässigt, som avgör hur väl de muskler han behöver använda för att kunna röra sig kommer att utvecklas. Och därmed hur fort och hur väl de sensoriska och motoriska delarna av hans hjärna som kontrollerar dessa funktioner kommer att utvecklas.
Och detta är helt avhängigt av hur ofta det nyfödda barnet får möjlighet att röra sig, på mage, rättvänt, på plan yta. Men som vi konstaterade i början placeras de flesta nyfödda och späda barn numera på rygg i olika anordningar, som obevekligen underminerar deras rörelsefrihet.
Ju yngre ett barn är, som får möjligheten att röra sig i en så att säga neurologiskt riktig miljö, ju färre gånger behöver han göra det för att uppnå just den tillväxt och utveckling av hjärnan som krävs för nästa steg i utvecklingen.
Detta har blivit mycket tragiskt tydliggjort i sammanhang där barn varit kraftigt understimulerade motoriskt, vare sig det rört sig om galna föräldrar som låst in sitt barn i ett skåp eller underbemannade barnhem i fd Östeuropa, där man i princip haft barnen i bur. Dessa barn har legat på en utvecklingsnivå långt under den kronologiska ålderns relevans. De har varit svårt underutvecklade till såväl motoriken som språket och växten.
Hjärnan växer med ilsnabb hastighet från tillblivelsen till födseln, med otrolig fart från födseln till 30 månader, med hög fart från 30 månader till sex år, och mycket, mycket sakta därefter.
Det säger sig självt att de första månaderna, veckorna, ja, dagarna, är de viktigaste.
Hur snabbt en nyfödd människounge förmår fullfjädra arm- och benrörelserna för att kunna gå vidare till nästa steg i mobilitetsutvecklingen, är direkt beroende av hur ofta det nyfödda barnet får röra sig fritt, på mage, rättvänt, på öppen, plan yta.
Med andra ord, om vi ökar det antal timmar det nyfödda barnet ligger på mage på golvet, minskar vi antalet dagar han ligger på golvet som baby.
söndag 17 januari 2010
Ålbebisen får ett försprång
Alla nyfödda och späda barn framlever tillvaron liggande mesta tiden. De ligger i sängar, liggstolar, "vippstolar", barnvagnar och liknande, inrättningar som begränsar och hämmar deras naturliga lust och möjlighet att röra sig.
Och de allra flesta ligger uppochned, dvs på rygg.
Nyfödda som ligger på rygg och tittar i taket är uppochnedpåvända. De befinner sig i en helt hjälplös position.
(Männniskan är den enda art som gör detta mot sina nyfödda. Varken kor, hästar eller grisar gör det. Ingenstans i naturen förekommer det att djur låter sin avkomma ligga med fyra ben i vädret.)
Men vi lägger våra nyfödda på rygg. Är det verkligen naturligt för en liten människounge att ligga uppochned?
Lägg din nyfödde son på mage, och du får genast se hur hans arm- och benrörelser blir till krälrörelser. Nu ligger han riktigt. Nu är han på rätt spår.
Nyfödda barn är i stånd att röra sig framåt så fort de har kommit till världen. Det vet varje barnmorska, som lagt en nyfödd (på mage) på mammas mage och sett barnet ta sig fram till bröstet för egen maskin.
När ett nyfött barn placeras på en plan, öppen yta som golvet med magen rättvänd, neråt, sätter arm- och benrörelserna omedelbart igång. De är reflexer och ingenting barnet utför medvetet.
Medan detta böjande och sträckande av armar och ben, detta rörande av händer och fötter försiggår, registrerar och lär sig den nyfödda hjärnan hur det känns att röra armar och ben mot detta plana underlag.
Under upprepning och övning kommer barnet - utan att veta om det - att arbeta upp dessa arm- och benrörelser till perfektion, och de kommer att bli så pådrivande för honom att de får honom att röra sig i ena eller andra riktningen. Och eftersom han har ögonen framtill på huvudet, kommer han att upprepa dessa rörelser på ett sådant sätt att de för honom framåt.
Han börjar åla.
Ett barn som har fått obegränsade möjligheter att röra sig fritt, liggande på mage på en plan yta, ålar utan större besvär redan vid en månads ålder.
Roligt att visa upp, utan tvekan, sitt barn som ålar vid en månads ålder. Det man kan visa upp er hans muskler, som han använder för att ta sig fram.
Det man inte kan visa upp, är ändringerna som har skett i hans hjärna. I hjärnan som STYR musklerna som för honom framåt.
Hans hjärna har växt mer och fortare än hjärnarna till hans kompisar (också en månad), som ligger på rygg, och inte har fått möjlighet att åla.
Och de allra flesta ligger uppochned, dvs på rygg.
Nyfödda som ligger på rygg och tittar i taket är uppochnedpåvända. De befinner sig i en helt hjälplös position.
(Männniskan är den enda art som gör detta mot sina nyfödda. Varken kor, hästar eller grisar gör det. Ingenstans i naturen förekommer det att djur låter sin avkomma ligga med fyra ben i vädret.)
Men vi lägger våra nyfödda på rygg. Är det verkligen naturligt för en liten människounge att ligga uppochned?
Lägg din nyfödde son på mage, och du får genast se hur hans arm- och benrörelser blir till krälrörelser. Nu ligger han riktigt. Nu är han på rätt spår.
Nyfödda barn är i stånd att röra sig framåt så fort de har kommit till världen. Det vet varje barnmorska, som lagt en nyfödd (på mage) på mammas mage och sett barnet ta sig fram till bröstet för egen maskin.
När ett nyfött barn placeras på en plan, öppen yta som golvet med magen rättvänd, neråt, sätter arm- och benrörelserna omedelbart igång. De är reflexer och ingenting barnet utför medvetet.
Medan detta böjande och sträckande av armar och ben, detta rörande av händer och fötter försiggår, registrerar och lär sig den nyfödda hjärnan hur det känns att röra armar och ben mot detta plana underlag.
Under upprepning och övning kommer barnet - utan att veta om det - att arbeta upp dessa arm- och benrörelser till perfektion, och de kommer att bli så pådrivande för honom att de får honom att röra sig i ena eller andra riktningen. Och eftersom han har ögonen framtill på huvudet, kommer han att upprepa dessa rörelser på ett sådant sätt att de för honom framåt.
Han börjar åla.
Ett barn som har fått obegränsade möjligheter att röra sig fritt, liggande på mage på en plan yta, ålar utan större besvär redan vid en månads ålder.
Roligt att visa upp, utan tvekan, sitt barn som ålar vid en månads ålder. Det man kan visa upp er hans muskler, som han använder för att ta sig fram.
Det man inte kan visa upp, är ändringerna som har skett i hans hjärna. I hjärnan som STYR musklerna som för honom framåt.
Hans hjärna har växt mer och fortare än hjärnarna till hans kompisar (också en månad), som ligger på rygg, och inte har fått möjlighet att åla.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)