torsdag 31 mars 2011
fredag 25 mars 2011
Kan man skynda på barnet - del 2
Jag dröjer kvar vid artikeln jag länkade till i förra inlägg.
Vad är det som avgör när ett barn börjar rulla runt, gripa, sitta, krypa och gå? Ja, inte är det vi föräldrar i alla fall. Åtminstone inte om vi bortser från det genetiska arv som barnet får av oss vare sig vi vill det eller inte.
Jag ska skriva lite om barnets gripande. Och vad det är som avgör när barnet börjar gripa.
Så kan ni ju själva avgöra om föräldrarna kan spela någon roll här.
Barnets finmotorik hör med bland de vägarna som går UT av hjärnan. Det finns fem vägar IN till hjärnan, det är de fem sinnen. Jag brukar bara koncentrera mig på de tre viktigaste, syn, hörsel och känsel. De tre vägarna ut är mobilitet (eller grovmotorik om man heller vill), språk och finmotorik.
Alle dessa vägar hör noggrannt i hop, på det sättet att det blir svårt att kunna tala om man inte hör ordentlig. Bristande samsyn påverkar både grovmotorik och finmotorik, och så vidare.
Alla dessa vägar är också omogna och outvecklade när barnet föds. Om man använder vägarna, tar i bruk hjärnan, så mognar och utvecklas vägarna. Synet ska gå från att knappt kunna urskilja annat än ljus, till att läsa så små bokstäver som du gör nu.
Finmotoriken ska gå från gripreflexen till att skriva skönskrift.
Finmotoriken börjar alltså med gripreflexen som alla barn är födda med. Den är så stark att det nyfödda barnet kan hålla sin egen vikt endast vid hjälp av händerna.
Sedan följer:
Den livsviktiga förmågan att släppa greppet
Viljestyrd förmåga att gripa (med sidan av handen, och tummen upp)
Pincettgreppet (mellan tummen och pekfingret) med en hand
Pincettgreppet med båda händer
Funktionsförmåga i samtidig använding av båda händer
Använding av en hand till att skriva med, i överenskomst med den domineradde hjärnhalvan
Gripreflexen är inte viljestyrd, så barnet kan alltså inte hålla fast i ett objekt. Det är heller så att barnet kan inte släppa taget om det aldri så gärna ville.
Gripreflexen försvinner så småningom, och med den försvinner förmågan att hålla sin egen vikt efter händerna.
Om man vill kan man förstärka barnets gripande ved att dagligen, och flera gånger dagligen låta barnet gripa om ens pekfingrar när han ligger ner på skötbordet, eller på rygg på golvet, och sakta, sakta dra honom mot dig. Säg till honom: "Gripa!" När han känner pressen av dina fingrar mot insidan av sin hand, vill gripreflexen sätta in, och du känner att han greppar hårdare. Dra honom upp i sittande ställning. Efter några sekunder sänker du honom ner igen och ger beröm för hur duktig han varit. Man förstärker gripreflexen på detta sättet, och förbereder för nästa del i utvecklingen, den livsviktiga förmågan att släppa.
Barn som har fått använda sin gripreflex kommer snabbare kunna släppa greppet.
En en månadsbaby är redo att börja släppa.
Att kunna släppa greppet är livsviktig i fall man har gripit om något farligt eller livshotande, och turligt nog har Moder Natur ordnet det så att förmågan att släppa kommer innan barnen börja plocka upp saker...
Ge barnet ett litet objekt att gripa tag om. När han har ett bra tag om objektet kan du säga: "Släppa!", sen nyper du honom inne i handen. Eller sticker med något som är så trubbigt att det inte går hål på huden. Först kommer han kanske att känna sticket, men fastnar greppet om objektet ännu hårdare. Då har han ännu inte förmågan att släppa. Fortsätt med att göra den här övningen dagligen, flera gånger om dagen, tills han förmår släppa direkt när du nyper honom.
OBS! Du kommer upptäcka hur hårt nypet/sticket behöver vara. Kom i håg att du inte ska göra honom ledsen, men ge honom möjligheten att utveckla den här livsviktiga förmågan.
Samtidigt: Fortsätt med att förstärka gripreflexen vid att dra honom upp i sittande ställning flera gånger om dagen. Men nu ska du även gradvis bygga upp styrken i händerna hans.
Gör följande övningen på ett mjukt underlägg, sängen din är ett utmärkt ställe. Låt honom hålla om dina tummar nu, och var redo med resten av fingrarna att gripa tag i honom i fall han släpper greppet. Dra honom sakta upp i stående ställning, och låt honom stå och hålla sin vikt med fötterna. Sakta och gradvis (kanske inte första dagen, men efter några dagar) kan du lyfta honom några cm över sängen. Nu, i några korta ögonblick, håller han sin egen vikt helt själv! Innan han tröttner sänker du honom sakta ner på sängen igen, och ger mycket beröm! Efter ett tag kommer du upptäcka att han kan hålla sin vikt lite längre varje gång.
Om tummarna orkar, kanske så länge som 15 sekunder? Om tummarna inte orkar, och du känner dig säker på att han klarar att hålla, så kan du använde en kort stång som han kan hålla i, men var ändå redo med dina fingrar att ta tag om hans händer om han är på väg att släppa.
Inte många enmånaders babyer kan göra detta. I fall du undrar hur det känns, försök själv att hänga 15 sekunder efter händerna. Respecten för bebisen din vill öka dramatiskt.
Två till tre månader efter födseln kan du börja erbjuda saker för bebisen att gripa själv. Låt honom ligga på mage. Varje dag, minst tio gånger om dagen erbjuder du honom saker att gripa tag i, som är lagom för honom att hålla i. Lätt att nå fram til, och greppvänliga. Trevliga, stärka färger är ingen näckdel. Givetvis får de inte ha skarpa kanter, eller vara farliga på något sätt.
Den här övningen tar inte mer än en minut, och du erbjuder ett, to eller tre små saker.
Ställ fram en, och ge honom möjligheten att ta tag i den. Han vill demonstrera stor passion och stort tålamod när han skrider till verket. Det här kan vara svårt, även på mors tålamod. Men ge honom tid, och när han lyckes ska han ha så mycket beröm att han strax fattar att detta var mödan värt. Bruk den samma lilla saken, så kan kan fortsätta att bli bättre och bättre på att plocka upp den. När han tröttnar, erbjud en ny! Och sen ännu en ny.
Men inte gör detta lång tid i taget. En minutkanske kan räcka.Gör det heller ofta, minst tio gånger om dagen.
Efter som han blir duktigare och duktigare, så erbjuder du mindra och mindre saker. Svårighetsgraden ökar, och det måste mammas observationsförmåga också. Han kommer försöka stoppa in dem i munnen, och vi vill ju inte att något ska fastna där.
Och när han har lycktes plocka upp saker, låt honom få undersöka dem lite. Ta inte i från honom sakerna direkt. Då har han all rätt att protestera både högljudd och kraftigt. Be honom istället att ge dig sakerna. Det underlätter om du samtidigt kan erbjuda en ny sak att plocka upp.
Efter ett tag kommer det bli klart att denna övningen inte behöver fortsätta. När han blir så duktig att han plocker upp allt han ser, hela dagen, då kan du sluta med detta. :-)
Om han är fyra månader när han plocker upp saker, då är han ca. tre månader före genomsnittsbebisen, som gör detta vid sju månader.
Fem till sex månader gammal kan babyen börja plocka upp saker som är platta. Då kan man inte längre greppa med hela handen, men måste använde pincettgreppet.
Gör på samma sätt som när du lot honom få gripa om små saker, men använd platta objekt nu. T.ex. pokerchips är fina till denna övningen. Eller skivad morot.
Här måste mamma följa med ordentlig så babyen inte sätter i halsen!
Låt honom få tid på sig. Det är en annan del av hjärnan som nu tas i bruk för att plocka upp med tum och pekfinger. Nu är det cortex som används, den mänskliga hjärnan. Låt honom få tid, och möjligheter genom dagen, minst tio ostörda mögligheter till att använde pincettgreppet.
Och håll i minnet att om han är sex månader, så har hans jämnåriga inte börjat gripa med hela handen än.
Det du har gjort i nu sex sju månader är att låta hans finmotoriska vägar i hjärnan få växa och mognas. Du kan se hur han har utvecklat färdigheter i händer och numera fingrar, men det du inte kan se, är hur de delarna av hjärnan som STYR hans händer och fingrar har utvecklats.
Vid att ge honom ostörda möjligheter genom hela dagen, i sex månader, så har du påverkat denna utvecklingen. Det är bortom all tvekan att de inplanerade möjligheterna har varit många fler än möjligheterna som slumpen har styrt över. Ditt barn har fått plocka upp många fler små objekt, för att du har erbjudit honom det. Hans delar av hjärnan som styr finmotoriken har fått användas mer nu, än om du inte hade gjort planerad stimuli med honom. Og resultatet är mognare, mer utvecklade finmotoriska vägar, och givetvis snabbare utveckling.
Genomsnittsbarnet bemästrar pincettgreppet nar han är 12 månader. Chansen är stor att din baby gör det vid åtta månader.
Så mycket för "Vad är det som avgör när ett barn börjar rulla runt, gripa, sitta, krypa och gå? Ja, inte är det vi föräldrar i alla fall."
Vad är det som avgör när ett barn börjar rulla runt, gripa, sitta, krypa och gå? Ja, inte är det vi föräldrar i alla fall. Åtminstone inte om vi bortser från det genetiska arv som barnet får av oss vare sig vi vill det eller inte.
Jag ska skriva lite om barnets gripande. Och vad det är som avgör när barnet börjar gripa.
Så kan ni ju själva avgöra om föräldrarna kan spela någon roll här.
Barnets finmotorik hör med bland de vägarna som går UT av hjärnan. Det finns fem vägar IN till hjärnan, det är de fem sinnen. Jag brukar bara koncentrera mig på de tre viktigaste, syn, hörsel och känsel. De tre vägarna ut är mobilitet (eller grovmotorik om man heller vill), språk och finmotorik.
Alle dessa vägar hör noggrannt i hop, på det sättet att det blir svårt att kunna tala om man inte hör ordentlig. Bristande samsyn påverkar både grovmotorik och finmotorik, och så vidare.
Alla dessa vägar är också omogna och outvecklade när barnet föds. Om man använder vägarna, tar i bruk hjärnan, så mognar och utvecklas vägarna. Synet ska gå från att knappt kunna urskilja annat än ljus, till att läsa så små bokstäver som du gör nu.
Finmotoriken ska gå från gripreflexen till att skriva skönskrift.
Finmotoriken börjar alltså med gripreflexen som alla barn är födda med. Den är så stark att det nyfödda barnet kan hålla sin egen vikt endast vid hjälp av händerna.
Sedan följer:
Den livsviktiga förmågan att släppa greppet
Viljestyrd förmåga att gripa (med sidan av handen, och tummen upp)
Pincettgreppet (mellan tummen och pekfingret) med en hand
Pincettgreppet med båda händer
Funktionsförmåga i samtidig använding av båda händer
Använding av en hand till att skriva med, i överenskomst med den domineradde hjärnhalvan
Gripreflexen är inte viljestyrd, så barnet kan alltså inte hålla fast i ett objekt. Det är heller så att barnet kan inte släppa taget om det aldri så gärna ville.
Gripreflexen försvinner så småningom, och med den försvinner förmågan att hålla sin egen vikt efter händerna.
Om man vill kan man förstärka barnets gripande ved att dagligen, och flera gånger dagligen låta barnet gripa om ens pekfingrar när han ligger ner på skötbordet, eller på rygg på golvet, och sakta, sakta dra honom mot dig. Säg till honom: "Gripa!" När han känner pressen av dina fingrar mot insidan av sin hand, vill gripreflexen sätta in, och du känner att han greppar hårdare. Dra honom upp i sittande ställning. Efter några sekunder sänker du honom ner igen och ger beröm för hur duktig han varit. Man förstärker gripreflexen på detta sättet, och förbereder för nästa del i utvecklingen, den livsviktiga förmågan att släppa.
Barn som har fått använda sin gripreflex kommer snabbare kunna släppa greppet.
En en månadsbaby är redo att börja släppa.
Att kunna släppa greppet är livsviktig i fall man har gripit om något farligt eller livshotande, och turligt nog har Moder Natur ordnet det så att förmågan att släppa kommer innan barnen börja plocka upp saker...
Ge barnet ett litet objekt att gripa tag om. När han har ett bra tag om objektet kan du säga: "Släppa!", sen nyper du honom inne i handen. Eller sticker med något som är så trubbigt att det inte går hål på huden. Först kommer han kanske att känna sticket, men fastnar greppet om objektet ännu hårdare. Då har han ännu inte förmågan att släppa. Fortsätt med att göra den här övningen dagligen, flera gånger om dagen, tills han förmår släppa direkt när du nyper honom.
OBS! Du kommer upptäcka hur hårt nypet/sticket behöver vara. Kom i håg att du inte ska göra honom ledsen, men ge honom möjligheten att utveckla den här livsviktiga förmågan.
Samtidigt: Fortsätt med att förstärka gripreflexen vid att dra honom upp i sittande ställning flera gånger om dagen. Men nu ska du även gradvis bygga upp styrken i händerna hans.
Gör följande övningen på ett mjukt underlägg, sängen din är ett utmärkt ställe. Låt honom hålla om dina tummar nu, och var redo med resten av fingrarna att gripa tag i honom i fall han släpper greppet. Dra honom sakta upp i stående ställning, och låt honom stå och hålla sin vikt med fötterna. Sakta och gradvis (kanske inte första dagen, men efter några dagar) kan du lyfta honom några cm över sängen. Nu, i några korta ögonblick, håller han sin egen vikt helt själv! Innan han tröttner sänker du honom sakta ner på sängen igen, och ger mycket beröm! Efter ett tag kommer du upptäcka att han kan hålla sin vikt lite längre varje gång.
Om tummarna orkar, kanske så länge som 15 sekunder? Om tummarna inte orkar, och du känner dig säker på att han klarar att hålla, så kan du använde en kort stång som han kan hålla i, men var ändå redo med dina fingrar att ta tag om hans händer om han är på väg att släppa.
Inte många enmånaders babyer kan göra detta. I fall du undrar hur det känns, försök själv att hänga 15 sekunder efter händerna. Respecten för bebisen din vill öka dramatiskt.
Två till tre månader efter födseln kan du börja erbjuda saker för bebisen att gripa själv. Låt honom ligga på mage. Varje dag, minst tio gånger om dagen erbjuder du honom saker att gripa tag i, som är lagom för honom att hålla i. Lätt att nå fram til, och greppvänliga. Trevliga, stärka färger är ingen näckdel. Givetvis får de inte ha skarpa kanter, eller vara farliga på något sätt.
Den här övningen tar inte mer än en minut, och du erbjuder ett, to eller tre små saker.
Ställ fram en, och ge honom möjligheten att ta tag i den. Han vill demonstrera stor passion och stort tålamod när han skrider till verket. Det här kan vara svårt, även på mors tålamod. Men ge honom tid, och när han lyckes ska han ha så mycket beröm att han strax fattar att detta var mödan värt. Bruk den samma lilla saken, så kan kan fortsätta att bli bättre och bättre på att plocka upp den. När han tröttnar, erbjud en ny! Och sen ännu en ny.
Men inte gör detta lång tid i taget. En minutkanske kan räcka.Gör det heller ofta, minst tio gånger om dagen.
Efter som han blir duktigare och duktigare, så erbjuder du mindra och mindre saker. Svårighetsgraden ökar, och det måste mammas observationsförmåga också. Han kommer försöka stoppa in dem i munnen, och vi vill ju inte att något ska fastna där.
Och när han har lycktes plocka upp saker, låt honom få undersöka dem lite. Ta inte i från honom sakerna direkt. Då har han all rätt att protestera både högljudd och kraftigt. Be honom istället att ge dig sakerna. Det underlätter om du samtidigt kan erbjuda en ny sak att plocka upp.
Efter ett tag kommer det bli klart att denna övningen inte behöver fortsätta. När han blir så duktig att han plocker upp allt han ser, hela dagen, då kan du sluta med detta. :-)
Om han är fyra månader när han plocker upp saker, då är han ca. tre månader före genomsnittsbebisen, som gör detta vid sju månader.
Fem till sex månader gammal kan babyen börja plocka upp saker som är platta. Då kan man inte längre greppa med hela handen, men måste använde pincettgreppet.
Gör på samma sätt som när du lot honom få gripa om små saker, men använd platta objekt nu. T.ex. pokerchips är fina till denna övningen. Eller skivad morot.
Här måste mamma följa med ordentlig så babyen inte sätter i halsen!
Låt honom få tid på sig. Det är en annan del av hjärnan som nu tas i bruk för att plocka upp med tum och pekfinger. Nu är det cortex som används, den mänskliga hjärnan. Låt honom få tid, och möjligheter genom dagen, minst tio ostörda mögligheter till att använde pincettgreppet.
Och håll i minnet att om han är sex månader, så har hans jämnåriga inte börjat gripa med hela handen än.
Det du har gjort i nu sex sju månader är att låta hans finmotoriska vägar i hjärnan få växa och mognas. Du kan se hur han har utvecklat färdigheter i händer och numera fingrar, men det du inte kan se, är hur de delarna av hjärnan som STYR hans händer och fingrar har utvecklats.
Vid att ge honom ostörda möjligheter genom hela dagen, i sex månader, så har du påverkat denna utvecklingen. Det är bortom all tvekan att de inplanerade möjligheterna har varit många fler än möjligheterna som slumpen har styrt över. Ditt barn har fått plocka upp många fler små objekt, för att du har erbjudit honom det. Hans delar av hjärnan som styr finmotoriken har fått användas mer nu, än om du inte hade gjort planerad stimuli med honom. Og resultatet är mognare, mer utvecklade finmotoriska vägar, och givetvis snabbare utveckling.
Genomsnittsbarnet bemästrar pincettgreppet nar han är 12 månader. Chansen är stor att din baby gör det vid åtta månader.
Så mycket för "Vad är det som avgör när ett barn börjar rulla runt, gripa, sitta, krypa och gå? Ja, inte är det vi föräldrar i alla fall."
måndag 21 mars 2011
Kan man skynda på barnet?
Kan man skynda på barnets utveckling?
I fölge denna artikeln
http://www.viforaldrar.se/artiklar/2010/11/11/kan-man-skynda-pa-barnets-/index.xml
så är det inte mycket man kan göra.
Vad är det som avgör när ett barn börjar rulla runt, gripa, sitta, krypa och gå? Ja, inte är det vi föräldrar i alla fall. Åtminstone inte om vi bortser från det genetiska arv som barnet får av oss vare sig vi vill det eller inte.
Jag skulle vilja påstå att det är fel.
Det finns hur mycket som helst föräldrar kan göra för att sätta fart på utvecklingen. På samma sätt som ett barn som "utsätts" för det svenska språket lär sig just det språket snabbare än något annat språk, så kan barn "utsättas" för saker som påskyndar utvecklingen.
Barn går när de är mellan 12 och 15 månader.
Gör de? Vad är det för magiskt som händer några barn vid 12 månaders ålder, som gör att just de barnen reser sig upp och går?
Förhandsprogrammering?
Hur är det då med 15 månadersbarnen? Felprogrammerade?
Eller är det så att barn som har fått ligga en del på mage, och därigenom har fått många möjligheter att åla och krypa, nu vid 12 månaders ålder tycker det är dags att börja gå?
Hur är det då med barnen som har fått ligga på mage från första början, har fremlevt sina första månader i ett neurologiskt berikande miljö, och med obegränsade möjligheter till ålning ock krypning? Ja, de barnen har kanske gått sedan de var 10 månader. Utan gåstol.
Gåendet i sig är inte viktig, men det är just vid gåendet föräldrar tycks jämföra mest.
Nya läsare kan titta under krypning och ålning, där har jag tidigare skrivit mycket om hur utvecklingen påskyndas kraftigt vid små åtgärder.
Som ett rent och varmt och trygt golv. Liggande på mage.
I fölge denna artikeln
http://www.viforaldrar.se/artiklar/2010/11/11/kan-man-skynda-pa-barnets-/index.xml
så är det inte mycket man kan göra.
Vad är det som avgör när ett barn börjar rulla runt, gripa, sitta, krypa och gå? Ja, inte är det vi föräldrar i alla fall. Åtminstone inte om vi bortser från det genetiska arv som barnet får av oss vare sig vi vill det eller inte.
Jag skulle vilja påstå att det är fel.
Det finns hur mycket som helst föräldrar kan göra för att sätta fart på utvecklingen. På samma sätt som ett barn som "utsätts" för det svenska språket lär sig just det språket snabbare än något annat språk, så kan barn "utsättas" för saker som påskyndar utvecklingen.
Barn går när de är mellan 12 och 15 månader.
Gör de? Vad är det för magiskt som händer några barn vid 12 månaders ålder, som gör att just de barnen reser sig upp och går?
Förhandsprogrammering?
Hur är det då med 15 månadersbarnen? Felprogrammerade?
Eller är det så att barn som har fått ligga en del på mage, och därigenom har fått många möjligheter att åla och krypa, nu vid 12 månaders ålder tycker det är dags att börja gå?
Hur är det då med barnen som har fått ligga på mage från första början, har fremlevt sina första månader i ett neurologiskt berikande miljö, och med obegränsade möjligheter till ålning ock krypning? Ja, de barnen har kanske gått sedan de var 10 månader. Utan gåstol.
Gåendet i sig är inte viktig, men det är just vid gåendet föräldrar tycks jämföra mest.
Nya läsare kan titta under krypning och ålning, där har jag tidigare skrivit mycket om hur utvecklingen påskyndas kraftigt vid små åtgärder.
Som ett rent och varmt och trygt golv. Liggande på mage.
tisdag 15 mars 2011
Matte - avslut i bloggkursen
Det finns olika uppfatningar om hur långt man bör gå i matteprogrammet för att det ska "sitta", och för att förmågan att göra instant math ska hålla sig kvar.
Föräldrar som har visat till 100 på mängdkorten, och gått genom de fyra räknesätten, bör så absolut läsa vidare i litteratur som behandlar detta grundligare än jag gör i min blogg.
Det som följer är bland annat ekvationer i flera steg, visning av siffror, ekvationer med siffror, siffror över 100 m.m.
Jag rekomendarar boken: "How to teach your baby math" av Glenn Doman.
Den finns att köpa i alle nätbokhandler, och kostar inte mer än ca. 150:-
Efter att ha läst och satt sig in i hur man går vidare, kan man också googla på math + Doman, då kommer det upp flera foruminlägg av föräldrar som kör/har kört matte med sina barn. Men det kan kanske vara bra att läsa boken först....
Matte-toget har gått för mina barn (10 och 12 år), men är det något jag önskar jag hade vetat om och haft anledning att göra med dem, så är det just detta matteprogrammet.
Jag kan knapt tänka mig en finare gåva att ge sitt barn än just detta, passet och billjetten in till landet Matematik...
Föräldrar som har visat till 100 på mängdkorten, och gått genom de fyra räknesätten, bör så absolut läsa vidare i litteratur som behandlar detta grundligare än jag gör i min blogg.
Det som följer är bland annat ekvationer i flera steg, visning av siffror, ekvationer med siffror, siffror över 100 m.m.
Jag rekomendarar boken: "How to teach your baby math" av Glenn Doman.
Den finns att köpa i alle nätbokhandler, och kostar inte mer än ca. 150:-
Efter att ha läst och satt sig in i hur man går vidare, kan man också googla på math + Doman, då kommer det upp flera foruminlägg av föräldrar som kör/har kört matte med sina barn. Men det kan kanske vara bra att läsa boken först....
Matte-toget har gått för mina barn (10 och 12 år), men är det något jag önskar jag hade vetat om och haft anledning att göra med dem, så är det just detta matteprogrammet.
Jag kan knapt tänka mig en finare gåva att ge sitt barn än just detta, passet och billjetten in till landet Matematik...
lördag 5 mars 2011
Matte-del 10
(Tidigare mattedelar finns under)
Här kommer utdrag av små rapporter jag har fått från en mamma som började med matte när hennes son nyss hade blivit 12 månader. Det kanske kan inspirera lite?
Hon började följa bokens råd om 6 sessioner om dagen, men hennes son tyckte det gick aaaaalltför sakta...
Här är han strax innan han blev 13 månader
Vi kör nu bara 1 pass:
2 snabba nya kort
1 problemlösning Kuuul! Klappar händerna gör det lilla livet
2 ekvationer
Här är han 14 månader:
Liten rapport:
Nu har vi gjort PLUS, MINUS och GÅNGER. Får skynda mig. Bebis har så bråttom Nu när vi började med gånger blev han verkligen fundersam. Men självfallet hänger han med
Idag hade jag glömt att göra i ordning prick-korten och Bebis stövlade in i rummet och drog fram lådan där jag gömt den. Fattar inte hur han hittade den eller visste vad som var i den för jag har inte visat honom. Han slog på lådan och började gråta. Usch, vad jag kände mig skyldig... Medan han stod där så gjorde jag i ordning en lektion. Hela tiden grät och ylade han.
Sedan gjorde jag lektionen. Då blev han genast glad. Sedan ville han titta på korten. Jag tog bort några i taget eftersom Bebis kan bli lite vild av sig och råka förstöra dem. Jag var noga med att göra det när han hade ryggen till men han blev jätteledsen. Så jag la tillbaka dem. Då tittade han igen på dem.
Sen tog han upp ett och gjorde ljud- alltså han sa inget men tonfallet lät som: Vilket nummer är det här? Så jag sa: 62. Då tog han upp ett annat och gjorde samma ljud. SÅ jag sa:32. Han väntade en stund och tog sedan upp ett till. 61, sa jag. Sedan smugglade jag undan alla kort utom just de tre. Han tittade på dem allihop på golvet framför sig. Sedan tog han 32 och hasade iväg. Jag trodde då han var klar så jag tog 61. Han tittade tillbaka och "letade" med blicken efter 61. Sedan titta han på mig och ylade. Han ville inte ha 62! Snacka om att jag tappade hakan. Jag gav honom 61 och tog 62. Han blev genast nöjd. Sedan satt han och snacka lite med 32 och 61. SEN efter det, då och först då, var han klar...Och forts med annat.
Wow...det är verkligen häftigt det här! Jag är väldigt nöjd med korten! Nu är de värda sina pengar!
Ett tag tänkte jag att jag kastat dem i sjön eftersom jag inte kunde visa dem fort nog för Bebis i början och han blev uttråkad. Det var då jag prövade med datorn men det funkade inte ngt vidare ändå. Då var jag lite uppgiven men nu när jag kom på vårat lilla super-mini program går det ju strålande !
Här kommer utdrag av små rapporter jag har fått från en mamma som började med matte när hennes son nyss hade blivit 12 månader. Det kanske kan inspirera lite?
Hon började följa bokens råd om 6 sessioner om dagen, men hennes son tyckte det gick aaaaalltför sakta...
Här är han strax innan han blev 13 månader
Vi kör nu bara 1 pass:
2 snabba nya kort
1 problemlösning Kuuul! Klappar händerna gör det lilla livet
2 ekvationer
Här är han 14 månader:
Liten rapport:
Nu har vi gjort PLUS, MINUS och GÅNGER. Får skynda mig. Bebis har så bråttom Nu när vi började med gånger blev han verkligen fundersam. Men självfallet hänger han med
Idag hade jag glömt att göra i ordning prick-korten och Bebis stövlade in i rummet och drog fram lådan där jag gömt den. Fattar inte hur han hittade den eller visste vad som var i den för jag har inte visat honom. Han slog på lådan och började gråta. Usch, vad jag kände mig skyldig... Medan han stod där så gjorde jag i ordning en lektion. Hela tiden grät och ylade han.
Sedan gjorde jag lektionen. Då blev han genast glad. Sedan ville han titta på korten. Jag tog bort några i taget eftersom Bebis kan bli lite vild av sig och råka förstöra dem. Jag var noga med att göra det när han hade ryggen till men han blev jätteledsen. Så jag la tillbaka dem. Då tittade han igen på dem.
Sen tog han upp ett och gjorde ljud- alltså han sa inget men tonfallet lät som: Vilket nummer är det här? Så jag sa: 62. Då tog han upp ett annat och gjorde samma ljud. SÅ jag sa:32. Han väntade en stund och tog sedan upp ett till. 61, sa jag. Sedan smugglade jag undan alla kort utom just de tre. Han tittade på dem allihop på golvet framför sig. Sedan tog han 32 och hasade iväg. Jag trodde då han var klar så jag tog 61. Han tittade tillbaka och "letade" med blicken efter 61. Sedan titta han på mig och ylade. Han ville inte ha 62! Snacka om att jag tappade hakan. Jag gav honom 61 och tog 62. Han blev genast nöjd. Sedan satt han och snacka lite med 32 och 61. SEN efter det, då och först då, var han klar...Och forts med annat.
Wow...det är verkligen häftigt det här! Jag är väldigt nöjd med korten! Nu är de värda sina pengar!
Ett tag tänkte jag att jag kastat dem i sjön eftersom jag inte kunde visa dem fort nog för Bebis i början och han blev uttråkad. Det var då jag prövade med datorn men det funkade inte ngt vidare ändå. Då var jag lite uppgiven men nu när jag kom på vårat lilla super-mini program går det ju strålande !
måndag 28 februari 2011
Matte - del 9
(Delarna 1 - 8 finns här under)
Ekvationer med addition visar man tills man kommer upp till 40 på mängdvisningar.
Då är det dags att byta av till subtraktion.
Och man följer samma prosedur som när man införde addition. Man visar ekvationen utan att förklara vad minus är, men visar i handling.
Skillnaden nu är att man har mängder upp till 40 att röra sig med. Användningsområdet är alla mängdkort man har visat.
Visa ekvationer med minus fram till ni har visat mängd upp till 60. Då introduseras multiplikation. Och vid 80 introduseras divition.
Följ samma prosedur, och fråga i kommentarsfältet om något är oklart. Till ex. kan man undra på om man ska släppa addition helt nu, och bara visa subtraktion? Ja, det ska man. Helt fram till 60.
Om man vill variera lite, så kan man nu prova på problemlösning. Det bruker de flesta barn tycka är jätteroligt, och det brukar lugna de flesta föräldrar, som tills nu inte har fått några "bevis" på att matten fastnar hos barnen.
Det är ett slags test, men av barnen upplevs det inte som att de testas.
Att testa ett barn är att hålla upp en mängd, och fråga: Vad är detta? Och som jag skrev om i ett tidigare inlägg, så är inte matte på detta sättet kunskap som arkiveras, för så att hämtas fram på förfrågan: Vad är detta?
Matte på detta sättet är ett sätt att tänka och resonera.
Nu ska barnen få tänka och resonera, inte hämta fram ett svar.
Lägg ut en ekvation på golvet, ex. 12 + 8 =, medan ni säger ekvationen helt till "er lika med".
Så håller ni upp två svarsalternativ, utan att säga vad svarsalternativerna är. Håll upp 20 och 24, och var tyst. Kolla på barnets ögon.
Barnet kommer titta på båda, men hålla blicken kvar lite eller mye längre vid en av dem.
I de flesta fall håller de blicken på det riktiga svarsalternativet.
Och då bekräfter och berömmer den kloka föräldern så det står härliga till!
"Ja! Riktig svar är 20! Vad DUKTIG du är!!" Och kramar och pussar är inte fel här.
I andra fall håller blicken fast vi det svarsalternativet som är fel.
Man gör inget större väsen av det, men håller fram 24 säger "Detta är 24.
12 + 8 = 20". Och så håller man fram 20. Man bekräfter för barnet vilken mängd han valde, och så bekräfter man vilken mängd som var den riktiga. Sen är det klart. Man gör inget mer, och går vidare med det man ska göra.
Det är mycket viktig att den här punkten hålls och följs. Riktig svar ska berömmas (man kan ju slå av på intensiteten i berömningen efter ett tag...), men fel svar ska endast korrigeras, och inte uppmärksammas på något negativt sätt.
I problemlösningen kan man blanda addition och subtraktion, och eftersom man kommer vidare, de två andre räknesätten. Men när ni nu visar subtraktionsekvationer, så är det endast subtraktion som visas.
Problemlösning kan ni göra en eller två gånger om dagen. Stå emot trycket efter mer om barnet vill göra fler problemlösningar. Här gäller det att hålla barnet "hungrigt", och inte spela ut det här kortet för tidigt. Möjligen kan man använda det som belöning? Efter visningar man kan avsluta med en problemlösning.
Ekvationer med addition visar man tills man kommer upp till 40 på mängdvisningar.
Då är det dags att byta av till subtraktion.
Och man följer samma prosedur som när man införde addition. Man visar ekvationen utan att förklara vad minus är, men visar i handling.
Skillnaden nu är att man har mängder upp till 40 att röra sig med. Användningsområdet är alla mängdkort man har visat.
Visa ekvationer med minus fram till ni har visat mängd upp till 60. Då introduseras multiplikation. Och vid 80 introduseras divition.
Följ samma prosedur, och fråga i kommentarsfältet om något är oklart. Till ex. kan man undra på om man ska släppa addition helt nu, och bara visa subtraktion? Ja, det ska man. Helt fram till 60.
Om man vill variera lite, så kan man nu prova på problemlösning. Det bruker de flesta barn tycka är jätteroligt, och det brukar lugna de flesta föräldrar, som tills nu inte har fått några "bevis" på att matten fastnar hos barnen.
Det är ett slags test, men av barnen upplevs det inte som att de testas.
Att testa ett barn är att hålla upp en mängd, och fråga: Vad är detta? Och som jag skrev om i ett tidigare inlägg, så är inte matte på detta sättet kunskap som arkiveras, för så att hämtas fram på förfrågan: Vad är detta?
Matte på detta sättet är ett sätt att tänka och resonera.
Nu ska barnen få tänka och resonera, inte hämta fram ett svar.
Lägg ut en ekvation på golvet, ex. 12 + 8 =, medan ni säger ekvationen helt till "er lika med".
Så håller ni upp två svarsalternativ, utan att säga vad svarsalternativerna är. Håll upp 20 och 24, och var tyst. Kolla på barnets ögon.
Barnet kommer titta på båda, men hålla blicken kvar lite eller mye längre vid en av dem.
I de flesta fall håller de blicken på det riktiga svarsalternativet.
Och då bekräfter och berömmer den kloka föräldern så det står härliga till!
"Ja! Riktig svar är 20! Vad DUKTIG du är!!" Och kramar och pussar är inte fel här.
I andra fall håller blicken fast vi det svarsalternativet som är fel.
Man gör inget större väsen av det, men håller fram 24 säger "Detta är 24.
12 + 8 = 20". Och så håller man fram 20. Man bekräfter för barnet vilken mängd han valde, och så bekräfter man vilken mängd som var den riktiga. Sen är det klart. Man gör inget mer, och går vidare med det man ska göra.
Det är mycket viktig att den här punkten hålls och följs. Riktig svar ska berömmas (man kan ju slå av på intensiteten i berömningen efter ett tag...), men fel svar ska endast korrigeras, och inte uppmärksammas på något negativt sätt.
I problemlösningen kan man blanda addition och subtraktion, och eftersom man kommer vidare, de två andre räknesätten. Men när ni nu visar subtraktionsekvationer, så är det endast subtraktion som visas.
Problemlösning kan ni göra en eller två gånger om dagen. Stå emot trycket efter mer om barnet vill göra fler problemlösningar. Här gäller det att hålla barnet "hungrigt", och inte spela ut det här kortet för tidigt. Möjligen kan man använda det som belöning? Efter visningar man kan avsluta med en problemlösning.
onsdag 16 februari 2011
Matte - del 8
Matte är inte ett skolfag som geografi.
I allafall inte den matten som vi nu presenterar för barnen.
Matte är ett sätt att tänka och resonera.
Geografi (och många andra skolfag) handlar om att arkivera kunskap, och hämta fram den kunskapen igen när det behövs. Vi frågar barnen: Vad heter huvudstaden i Norge? Och barnen "hämtar fram" svaret som är Oslo.
När ni nu visar ekvationer ( en mängd + en annan mängd ändar upp med att bli en tredje mängd) så är det inte arkivering av kunskap som försiggår. Det är ett sätt att tänka, och resonera. Antakelig kommer detta sättet bli en så automatiserat, att barnet inte kan förklara hur det går till. Kanske är det något som kommer gå till i det undermedvetna, så barnet inte är varse framgångassättet, men säger att han bara vet vad svaret är.
Jag kan inte förklara hur det går till när jag läser. Jag bare ... läser, och "ser" vad som står.
Barnen som ser prick-korten har ingen aning om hur symbolerna för mängderna ser ut. De vet inte att symbolen för femton är 15, och de kan inte stödja sig på penna och papper när de ska göra sina ekvationer. Så de måste ju se och tänka på ett annat sätt än vi vuxna gör.
Detta sättet kommer bli ett stadigt fundament för matte för resten av deras liv.
Det är upp till de vuxna runt barnet hur starkt det här fundamentet ska bli.
Som vuxna måste vi skapa en stark önskan hos barnet att lära matte. Många barn kan visa ointeresse för prick-korten, och det är egentligen inte så konstigt. Vi lär dem något de redan kan. De kan se mängder. Alla bebisar kan det. De är födt med den förmågan. Det vi gör är att ge mändgerna "märklappar", vad de heter. Men annars är det inte mycket nytt vi har att komma med.
Det är därför vi redan nu har börjat med addition. DET är något nytt mängderna kan användas till. Hur 4 kan förhålla sig till 5, och de gemensamt blir 9...
Ni som följer matten här får gärna kommentera hur det går för era små. Jag blir jätteglad för kommentarer.
I allafall inte den matten som vi nu presenterar för barnen.
Matte är ett sätt att tänka och resonera.
Geografi (och många andra skolfag) handlar om att arkivera kunskap, och hämta fram den kunskapen igen när det behövs. Vi frågar barnen: Vad heter huvudstaden i Norge? Och barnen "hämtar fram" svaret som är Oslo.
När ni nu visar ekvationer ( en mängd + en annan mängd ändar upp med att bli en tredje mängd) så är det inte arkivering av kunskap som försiggår. Det är ett sätt att tänka, och resonera. Antakelig kommer detta sättet bli en så automatiserat, att barnet inte kan förklara hur det går till. Kanske är det något som kommer gå till i det undermedvetna, så barnet inte är varse framgångassättet, men säger att han bara vet vad svaret är.
Jag kan inte förklara hur det går till när jag läser. Jag bare ... läser, och "ser" vad som står.
Barnen som ser prick-korten har ingen aning om hur symbolerna för mängderna ser ut. De vet inte att symbolen för femton är 15, och de kan inte stödja sig på penna och papper när de ska göra sina ekvationer. Så de måste ju se och tänka på ett annat sätt än vi vuxna gör.
Detta sättet kommer bli ett stadigt fundament för matte för resten av deras liv.
Det är upp till de vuxna runt barnet hur starkt det här fundamentet ska bli.
Som vuxna måste vi skapa en stark önskan hos barnet att lära matte. Många barn kan visa ointeresse för prick-korten, och det är egentligen inte så konstigt. Vi lär dem något de redan kan. De kan se mängder. Alla bebisar kan det. De är födt med den förmågan. Det vi gör är att ge mändgerna "märklappar", vad de heter. Men annars är det inte mycket nytt vi har att komma med.
Det är därför vi redan nu har börjat med addition. DET är något nytt mängderna kan användas till. Hur 4 kan förhålla sig till 5, och de gemensamt blir 9...
Ni som följer matten här får gärna kommentera hur det går för era små. Jag blir jätteglad för kommentarer.
fredag 11 februari 2011
Matte - del 7
(Har du inte läst de tidigare delarna innan, så gör det först)
Om ni nu har visat kort med mängder upp till 20, så är det dags att införa ett program till.
Det är inte så besvärligt som det låter.
De två programmen ni nu kommer köra är mängdvisningar och ekvationer. Ni använder samma kort, men blandar inte sekvenserna. Det vill säga, när ni visar ekvationer, så visar ni endast ekvationer i den sekvensen, när ni visar mängd, så visar endast mängd i den sekvensen.
Nu ska ni presentera tre nya begrepp för ert lille barn. Ge er inte in på att förklara vad begreppen betyder, det kommer ni inte klara ändå. Men barnet kommer fatta galoppen innan dagen är slut. För du kommer göra något bättre än att förklara, du kommer demonstrera i handling. Mycket bättre.
Begreppen är: Ekvation, plus och är lika med.
Förbered tre ekvationer du vill visa, och lägg korten i ordningdföljd, så du inte behöver fumla med dem när du ska visa. Öva gärna på en annan vuxen, eller framför spegeln.
Om du har valt ekvationen 2 + 7 = 9, så gör du så här:
Du säger med din glada röst: "Gustav, nu ska du få se några ekvationer".
(Håll så upp kortet med mängden 2), och säg:
"Två" (lägg ner 2 kortet) "plus" (håll upp 7) "sju" (lägg ner 7) "är lika med" (håll upp 9) "nio".
Nu har du visat en ekvation, och det var det. Ingen mer förklaring.
Gustav sitter kanske häpen, för detta hade han inte förutsett. Eller så ser han helt vanlig ut, och tycker inte det här var någon big deal. Vilket som, så gör det inget. Kom i håg att han kanske inte visade världens interesse när du berättade vad färgerna het heller. Men det gör inget. Kunskapen lagras ialla fall.
Nästa ekvation visar du strax efter den första. Ex. 3 + 10 = 13
(Visa 3) "Tre" (lägg ner 3) "plus" (visa 10) "tio" (lägg ner 10) "är lika med" (visa 13) "tretton!" (lägg ner 13).
Detta är viktig:
Ditt barn som har sett mängderna 1 - 20 har redan börja tänka i mängd. Han ser mängden 3 og får så se mängden 10 och strax efter får han se mängden 13.
Detta är addition, och det har han faktiskt gjort i många dager nu.
Om du tänker att han dagligen har fått se nya kort, där det har varit adderat en prick. ( + en prick till...) Så han har allerede en klar idé om att mängd kan öka och hur det går till. Han har sett 14, och vet att det kommer komma 14 + en prick till. Han har vetat att mängden 15 ska visas till honom, men han har inte vetat vad den mängden heter. Så han har väntat i spänning för att höra att den heter femton. Att det är 14 + 1, det har han listat ut. Han har alltså adderat innan du nu ska börja introdusera addition. :-)
Visa tre ekvationer i en sekvens. Och det ska vara tre olika ekvationer. Vi håller oss till addition.
Använd siffrorna mellan 1 och 20, de mängderna han redan känner. Tre olika ekvationer i en sekvens.
Tre sekvenser om dagen. Nya ekvationer varje gång, du ska inte repetera några ekvationer. Han kommer således få se nio olika ekvationer på en dag.
Du kan göra färre ekvationer om du känner att det blir mycket. Men du får inte göra fler. Nio ekvationer på en dag är ett maximum.
Nu ser eran dag så här ut:
Sex sekvenser med visningar av mängd. Ni fortsätter, vi ska helt till 100.
Tre sekvenser med tre ekvationer var.
Kanske så här?
Sekvens 1 Mängdkort
Sekvens 2 Addition ekvationer
Sekvens 3 Mängdkort
Sekvens 4 Mängdkpot
Sekvens 5 Addition ekvationer
Sekvens 6 Mängdkort
Sekvens 7 Mängdkort
Sekvens 8 Addition ekvationer
Sekvens 9 Mängdkort
Kom i håg:
Snabba visningar! Glad röst!
Och något som nu är viktig: Gör klar ekvationerna kvällen innan. Än så länge klarar du att ta dem i huvudet, och kan kanske göra dem direkt utan fummel, men kom i håg att ni ska upp till 100, och snart kommer det bli svårare ekvationer. Och ditt barn har inte tid att sitta och vänta medan du fumlar...
Och kom i håg att alltid använda begreppen plus och är lika med. Blanda inte in orden och och blir (som i 5 og 4 blir 9). Det kommer förvirra om du byter ut begreppen han börjar bli van vid.
Jag svarar gärna på frågor i kommentarfältet, så om detta var oklart på något vis, fråga! Kanske sitter det flera och undrar på samma sak...
Om ni nu har visat kort med mängder upp till 20, så är det dags att införa ett program till.
Det är inte så besvärligt som det låter.
De två programmen ni nu kommer köra är mängdvisningar och ekvationer. Ni använder samma kort, men blandar inte sekvenserna. Det vill säga, när ni visar ekvationer, så visar ni endast ekvationer i den sekvensen, när ni visar mängd, så visar endast mängd i den sekvensen.
Nu ska ni presentera tre nya begrepp för ert lille barn. Ge er inte in på att förklara vad begreppen betyder, det kommer ni inte klara ändå. Men barnet kommer fatta galoppen innan dagen är slut. För du kommer göra något bättre än att förklara, du kommer demonstrera i handling. Mycket bättre.
Begreppen är: Ekvation, plus och är lika med.
Förbered tre ekvationer du vill visa, och lägg korten i ordningdföljd, så du inte behöver fumla med dem när du ska visa. Öva gärna på en annan vuxen, eller framför spegeln.
Om du har valt ekvationen 2 + 7 = 9, så gör du så här:
Du säger med din glada röst: "Gustav, nu ska du få se några ekvationer".
(Håll så upp kortet med mängden 2), och säg:
"Två" (lägg ner 2 kortet) "plus" (håll upp 7) "sju" (lägg ner 7) "är lika med" (håll upp 9) "nio".
Nu har du visat en ekvation, och det var det. Ingen mer förklaring.
Gustav sitter kanske häpen, för detta hade han inte förutsett. Eller så ser han helt vanlig ut, och tycker inte det här var någon big deal. Vilket som, så gör det inget. Kom i håg att han kanske inte visade världens interesse när du berättade vad färgerna het heller. Men det gör inget. Kunskapen lagras ialla fall.
Nästa ekvation visar du strax efter den första. Ex. 3 + 10 = 13
(Visa 3) "Tre" (lägg ner 3) "plus" (visa 10) "tio" (lägg ner 10) "är lika med" (visa 13) "tretton!" (lägg ner 13).
Detta är viktig:
Ditt barn som har sett mängderna 1 - 20 har redan börja tänka i mängd. Han ser mängden 3 og får så se mängden 10 och strax efter får han se mängden 13.
Detta är addition, och det har han faktiskt gjort i många dager nu.
Om du tänker att han dagligen har fått se nya kort, där det har varit adderat en prick. ( + en prick till...) Så han har allerede en klar idé om att mängd kan öka och hur det går till. Han har sett 14, och vet att det kommer komma 14 + en prick till. Han har vetat att mängden 15 ska visas till honom, men han har inte vetat vad den mängden heter. Så han har väntat i spänning för att höra att den heter femton. Att det är 14 + 1, det har han listat ut. Han har alltså adderat innan du nu ska börja introdusera addition. :-)
Visa tre ekvationer i en sekvens. Och det ska vara tre olika ekvationer. Vi håller oss till addition.
Använd siffrorna mellan 1 och 20, de mängderna han redan känner. Tre olika ekvationer i en sekvens.
Tre sekvenser om dagen. Nya ekvationer varje gång, du ska inte repetera några ekvationer. Han kommer således få se nio olika ekvationer på en dag.
Du kan göra färre ekvationer om du känner att det blir mycket. Men du får inte göra fler. Nio ekvationer på en dag är ett maximum.
Nu ser eran dag så här ut:
Sex sekvenser med visningar av mängd. Ni fortsätter, vi ska helt till 100.
Tre sekvenser med tre ekvationer var.
Kanske så här?
Sekvens 1 Mängdkort
Sekvens 2 Addition ekvationer
Sekvens 3 Mängdkort
Sekvens 4 Mängdkpot
Sekvens 5 Addition ekvationer
Sekvens 6 Mängdkort
Sekvens 7 Mängdkort
Sekvens 8 Addition ekvationer
Sekvens 9 Mängdkort
Kom i håg:
Snabba visningar! Glad röst!
Och något som nu är viktig: Gör klar ekvationerna kvällen innan. Än så länge klarar du att ta dem i huvudet, och kan kanske göra dem direkt utan fummel, men kom i håg att ni ska upp till 100, och snart kommer det bli svårare ekvationer. Och ditt barn har inte tid att sitta och vänta medan du fumlar...
Och kom i håg att alltid använda begreppen plus och är lika med. Blanda inte in orden och och blir (som i 5 og 4 blir 9). Det kommer förvirra om du byter ut begreppen han börjar bli van vid.
Jag svarar gärna på frågor i kommentarfältet, så om detta var oklart på något vis, fråga! Kanske sitter det flera och undrar på samma sak...
onsdag 9 februari 2011
Matte - del 6
Hjärnan behöver 15 minuter på att lagra ett minne.
Har du någon gång undrat över hur det kan ha sig att folk inte kommer i håg allvarliga olyckor det har varit med om? De säger att det senaste minnet de har var några minuter innan olyckan.
Det är för att hjärnan behöver tid för att lagra ett minne. Får den inte den tiden, så lagras inte minnet på ett bra sätt.
Därför behövs det minst 15 minuter mellan varje sekvens när ni visar mattekorten.
Nästa post ska handla om hur vi visar ekvationer. Det kommer vara tre av dem i tillägg till de sex visningarna av mängd. Totalt nio visningar pr. dag. (Detta kommer inte öka mer nu. Det kommar stå kvar på nio visningar).
Det kan verka svårt att hinna med nio visningar, men med lite planering och en lista man kan stryka av på, så blir det överkomlig.
Och vinsten blir stor!
Har du någon gång undrat över hur det kan ha sig att folk inte kommer i håg allvarliga olyckor det har varit med om? De säger att det senaste minnet de har var några minuter innan olyckan.
Det är för att hjärnan behöver tid för att lagra ett minne. Får den inte den tiden, så lagras inte minnet på ett bra sätt.
Därför behövs det minst 15 minuter mellan varje sekvens när ni visar mattekorten.
Nästa post ska handla om hur vi visar ekvationer. Det kommer vara tre av dem i tillägg till de sex visningarna av mängd. Totalt nio visningar pr. dag. (Detta kommer inte öka mer nu. Det kommar stå kvar på nio visningar).
Det kan verka svårt att hinna med nio visningar, men med lite planering och en lista man kan stryka av på, så blir det överkomlig.
Och vinsten blir stor!
tisdag 8 februari 2011
Matte - del 5
Det är mycket viktigt att komma i håg att man inte lär sina barn mängd när man visar kort.
Att se mängd och se skillnad på mängd är medfött, och inte något vi lär barnen.
Du kan inte visa ett barn färgen röd, och lära honom att färgen är röd. Han ser att färgen är röd, han har sett färgen röd sedan han blev fött, han vet att den skiljer seg från färgen blå, som igen skiljer sig från färgen orange.
Men det han inte vet när han är så liten är att färgen röd har ett namn. Och det namnet är: Röd. Och du informerar honom det. "Detta är röd".
Du kan inte lära barnet ditt att mängden ett är ett. För det vet han redan. Men du kan informera om att denna mängd du ser här är "ett". Och den här mängden är "två".
Han vet mycket väl att mändgen 19 skiljer sig från mängden 20, men han vet inte vad de har för namn.
Så det man gör när man visar korten 1 - 100 är att man berätter vad mängderna har för namn.
Efter ett tag blir hjärnan så van med att handtera bilden av mängder och namnet på mängderna, att det blir naturligt att tänka i mängd.
Och när det händer - då är fundamentet för matte lagt.
Tänk lite på det. Fundamentet är lagt, och man kan börja bygga på det...
Att se mängd och se skillnad på mängd är medfött, och inte något vi lär barnen.
Du kan inte visa ett barn färgen röd, och lära honom att färgen är röd. Han ser att färgen är röd, han har sett färgen röd sedan han blev fött, han vet att den skiljer seg från färgen blå, som igen skiljer sig från färgen orange.
Men det han inte vet när han är så liten är att färgen röd har ett namn. Och det namnet är: Röd. Och du informerar honom det. "Detta är röd".
Du kan inte lära barnet ditt att mängden ett är ett. För det vet han redan. Men du kan informera om att denna mängd du ser här är "ett". Och den här mängden är "två".
Han vet mycket väl att mändgen 19 skiljer sig från mängden 20, men han vet inte vad de har för namn.
Så det man gör när man visar korten 1 - 100 är att man berätter vad mängderna har för namn.
Efter ett tag blir hjärnan så van med att handtera bilden av mängder och namnet på mängderna, att det blir naturligt att tänka i mängd.
Och när det händer - då är fundamentet för matte lagt.
Tänk lite på det. Fundamentet är lagt, och man kan börja bygga på det...
måndag 7 februari 2011
Matte - del 4
(Har du inte läst de tidligare delarna innan, så gör det först)
Dag 6:
Nu har du visat korten 1 – 10 i fem dagar. Eller så är det dag 4, och du har visat i tre dagar. Det varierar från barn till barn hur snabbt de vill ha nytt material, och det är du som mamma/pappa som kommer upptäcka när det är dags att ta bort några gamla kort, och introducera nya. Du känner ditt barn så väl, att jag inte kan berätta för dig tecknen på att den lille börjar bli trött på den här leken. Men du kan, och då är det dags att komma med nytt.
Du tar helt enkelt bort de två lägsta korten (1 och 2) och byter ut den med de två som står för tur (11 och 12). Du säger inget, de två nya korten plötsligt bara befinner sig bland de andra korten, och har bidragit med något helt nytt i den här leken. Ny skärpa behövs från den lille, ”Vad nu? Här kommer ju nya grejer!!” .
Hela dagen kommer han följa med på korten för att få se de nya.
Och som ett brev på posten; redan nästa dag belönas han med ännu fler nya kort. Nu är det 3 och 4 som åker, och in kommer 13 och 14.
Och dagen efter det igen försvinner 5 och 6 och vi välkomnar 15 och 16.
Igen, nu måste du kolla noga med ditt lille barn. Är detta lagom tempo? Går det här för sakta? Skulle han vilja ha tre eller rentav fyra nya kort om dagen? Visar han stort interesse, med mycket glädje i ögonen och små ben som börjar gå igång: Det tyder på att det här är JÄTTEKUL! (Och du håller ett tempo som han tycker om).
Är interesset dalande kan det tyda på att något är fel. Visar du korten för sakta, håller du upp så han får titta i tio sekunder på varje kort? Är han trött/hungrig/ledsen/har blöt blöja? Har du glömt det där med glädjen och attityden? Eller har han sett samma kort i sju dagar nu? Speeda upp visningen, låtsas att du vunnit på triss (och inte kan hejda den glada rösten), och byt ut några fler kort. Vad händer nu? Blir det någon skillnad?
Två kort utbytt varje dag är ett minimum. Prova dig fram till vad som är best för ditt barn.
När ni har kommit till 20 ska vi göra något roligt!
Dag 6:
Nu har du visat korten 1 – 10 i fem dagar. Eller så är det dag 4, och du har visat i tre dagar. Det varierar från barn till barn hur snabbt de vill ha nytt material, och det är du som mamma/pappa som kommer upptäcka när det är dags att ta bort några gamla kort, och introducera nya. Du känner ditt barn så väl, att jag inte kan berätta för dig tecknen på att den lille börjar bli trött på den här leken. Men du kan, och då är det dags att komma med nytt.
Du tar helt enkelt bort de två lägsta korten (1 och 2) och byter ut den med de två som står för tur (11 och 12). Du säger inget, de två nya korten plötsligt bara befinner sig bland de andra korten, och har bidragit med något helt nytt i den här leken. Ny skärpa behövs från den lille, ”Vad nu? Här kommer ju nya grejer!!” .
Hela dagen kommer han följa med på korten för att få se de nya.
Och som ett brev på posten; redan nästa dag belönas han med ännu fler nya kort. Nu är det 3 och 4 som åker, och in kommer 13 och 14.
Och dagen efter det igen försvinner 5 och 6 och vi välkomnar 15 och 16.
Igen, nu måste du kolla noga med ditt lille barn. Är detta lagom tempo? Går det här för sakta? Skulle han vilja ha tre eller rentav fyra nya kort om dagen? Visar han stort interesse, med mycket glädje i ögonen och små ben som börjar gå igång: Det tyder på att det här är JÄTTEKUL! (Och du håller ett tempo som han tycker om).
Är interesset dalande kan det tyda på att något är fel. Visar du korten för sakta, håller du upp så han får titta i tio sekunder på varje kort? Är han trött/hungrig/ledsen/har blöt blöja? Har du glömt det där med glädjen och attityden? Eller har han sett samma kort i sju dagar nu? Speeda upp visningen, låtsas att du vunnit på triss (och inte kan hejda den glada rösten), och byt ut några fler kort. Vad händer nu? Blir det någon skillnad?
Två kort utbytt varje dag är ett minimum. Prova dig fram till vad som är best för ditt barn.
När ni har kommit till 20 ska vi göra något roligt!
lördag 5 februari 2011
Matte - del 3
(Har du inte läst del 1 och 2 innan, så gör det först)
Dag tre mixar du.
Du har fortsatt två grupper med fem kort i varje grupp, men nu kanske det är 2 3 6 7 10 i en grupp, och resten i den andra gruppen. Och innan varje visning blandar du om på korten, så korten hela tiden kommer i ny ordningsföljd. Och blanda mellan de två grupperna också. Denna mixning och blandning är mycket viktig för att hålla det som ska komma nytt och intressant.
Men fortfarande är det två grupper, med fem kort i varje grupp.
Kom ihåg att det ska gå snabbt. Och att ni endast leker när ni båda mår bra. Strax innan mat, när ni båda är hungriga, är ett tillfälle det inte är så bra att leka den här leken.
Om ditt barn kan tala, och säger siffran antingen efter dig, eller även innan dig(!) så gör det inget. Men be honom inte repetera efter dig. Han ska lära sin känna igen mängderna, han ska inte bekräfta för dig att han gör det. Det kommer många tillfällen som jag ska berätta om sedan, där du kommer att få mer än nog bevis för att han faktiskt har lärt sig känna igen mängderna. Men bevisen ska du inte tänka på nu. Nu ska du koncentrera dig på: Glädjen och snabbheten!
Dag tre mixar du.
Du har fortsatt två grupper med fem kort i varje grupp, men nu kanske det är 2 3 6 7 10 i en grupp, och resten i den andra gruppen. Och innan varje visning blandar du om på korten, så korten hela tiden kommer i ny ordningsföljd. Och blanda mellan de två grupperna också. Denna mixning och blandning är mycket viktig för att hålla det som ska komma nytt och intressant.
Men fortfarande är det två grupper, med fem kort i varje grupp.
Kom ihåg att det ska gå snabbt. Och att ni endast leker när ni båda mår bra. Strax innan mat, när ni båda är hungriga, är ett tillfälle det inte är så bra att leka den här leken.
Om ditt barn kan tala, och säger siffran antingen efter dig, eller även innan dig(!) så gör det inget. Men be honom inte repetera efter dig. Han ska lära sin känna igen mängderna, han ska inte bekräfta för dig att han gör det. Det kommer många tillfällen som jag ska berätta om sedan, där du kommer att få mer än nog bevis för att han faktiskt har lärt sig känna igen mängderna. Men bevisen ska du inte tänka på nu. Nu ska du koncentrera dig på: Glädjen och snabbheten!
fredag 4 februari 2011
Matte - del 2
(Har du inte läst del 1 innan, så gör det först)
En viktig sak att komma ihåg när man leker matteleken med sitt barn: Att det är just vad det är för barnet. En lek. Och en rolig lek på kuppen!
Så kom ihåg att det er lek-attityden du skal plocka fram. Och kom ihåg att leka endast när ni båda är på bra humör.
Sen måste det gå SNABBT! Trötta inte ut barnet med att visa korten för sakta.
Dag två:
Du har gjort material så du har för ett bra tag framöver?
Nu ska du introducera korten 6 – 10.
Första dagen visade du 1 – 5, i tre sekvenser.
Nu ska du visa 1 – 5 i tre sekvenser, men du ska också visa 6 – 10, i tre sekvenser. Så nu kommer du att ha sex sekvenser under dagen.
Varje sekvens tar ju bara några sekunder, så det är inte mycket tid du kommer att lägga ner.
Men det kan vara en bra idé att nu göra en visningslista, så du kan sätta streck över de visningarna du redan gjort. Det hjälper dig att hålla översikten, och visa vad du har kvar. Även på sex visningar är det lätt att komma ur räkningen.
Dag två kommer du att hålla 1 – 5 innanför en grupp, och 6 – 10 i den andra. Och du kommer visa dem i kronologisk ordning.
Om du den första dagen sa: ”Det här är en” och ”Det här är två”, så kan du nu gå direkt över till att endast säga: ”En” och ”Två”.
Kom ihåg: Glädje och snabbhet!
En viktig sak att komma ihåg när man leker matteleken med sitt barn: Att det är just vad det är för barnet. En lek. Och en rolig lek på kuppen!
Så kom ihåg att det er lek-attityden du skal plocka fram. Och kom ihåg att leka endast när ni båda är på bra humör.
Sen måste det gå SNABBT! Trötta inte ut barnet med att visa korten för sakta.
Dag två:
Du har gjort material så du har för ett bra tag framöver?
Nu ska du introducera korten 6 – 10.
Första dagen visade du 1 – 5, i tre sekvenser.
Nu ska du visa 1 – 5 i tre sekvenser, men du ska också visa 6 – 10, i tre sekvenser. Så nu kommer du att ha sex sekvenser under dagen.
Varje sekvens tar ju bara några sekunder, så det är inte mycket tid du kommer att lägga ner.
Men det kan vara en bra idé att nu göra en visningslista, så du kan sätta streck över de visningarna du redan gjort. Det hjälper dig att hålla översikten, och visa vad du har kvar. Även på sex visningar är det lätt att komma ur räkningen.
Dag två kommer du att hålla 1 – 5 innanför en grupp, och 6 – 10 i den andra. Och du kommer visa dem i kronologisk ordning.
Om du den första dagen sa: ”Det här är en” och ”Det här är två”, så kan du nu gå direkt över till att endast säga: ”En” och ”Två”.
Kom ihåg: Glädje och snabbhet!
torsdag 3 februari 2011
Matte - del 1
Nu blir det matte!
Del 1 är en kopia av det jag skrev för ett år sedan. Är det länge sedan du läste, eller har du inte läst det förut, så kommer det här:
(Är det något som är oklart, så fråga i kommentarsfältet...)
Små barn kan se mängd, om man ger dem möjligheter att göra det. Om man berätter för barnet att "denna mängd är 24 och denna mängd är 49", så är barnet i stand till att se mängden, och identifiera den efter hva den har för namn. Barnet accepterar utan problem att man kallar djuret hund för just hund (och inte katt), och att mängden 49 kallas för 49 är bara ännu en sak som de lär sig och accepterar. Och varför skulle de inte det? De har ju ingen orsak att ifrågasätta detta.
Nu kommer jag att tala om mängd och siffror, och det är viktig att hålla dem isär.
När jag skriver siffror, då menar jag det som vi har som SYMBOL för en mängd. Siffrorna 4 och 9 bildar 49 som är symbolet för mängden 49. Sen talar jag om mängd och antal, och då menar jag inte siffrorna, men den faktiska mändgden. 49 prickar eller stjärnor eller får.
Barnet kan se 24 och 49 prickar, men ännu vet de inte hva mängden heter. Det är det vi ska lära dom i den första delen av matten.
Vi ska INTE visa dem några symboler. Inga siffror.
Vi ska visa dem mängden, och berätta vad vi kallar just denna mängden för.
Så vi kommer behöva mängd att visa dem. Titta på länken/adressen under för att få en bild av hur en sådan mänd kan se ut. Titta under Teaching Quantity.
http://www.theclassicalmommy.com/mathematics.html
Jag tror man kan lasta ner dem, köpa dem eller så kan man göra dem själva vid hjälp av lite styvt papper och klistremärken.
Man kommer behöva 100 mattekort, ca, 25 x 25 cm, och varje kort ska ha en mängd. Vi ska visa mängden 1 till 100.
Bakpå dessa kort är det viktig att vi noterar siffran till vilken mängd framsidan visar, för vi med våra vuxna hjärnor har ingen möjlighet att veta annars.
När man har förberedt så långt, så kan man börja visa kort.
Första dagen visar du fra 1 till 5. Det är viktig här med gott humör, och "lekattityd". Detta ska va roligt!
Man tar upp kortet med mängden 1 och säger: "Detta kallas ett!"
Titta på barnet. Han behöver bara kasta en snabb blick på kortet. Vänta inte på någon längre konsentration, för det behöver han inte. (Det är vi vuxna som behöver konsentrerar oss när vi ska lära matte, inte han. Kom i håg mina första rader i detta inlägget).
Sen tar du opp kortet för 2, och säger "Och det här kallas två!"
Igen, en snabb blick är allt som behövs.
Så går du genom 3, 4 och 5 på samma sätt.
Då var första lektion klar!
Innan dagen är slut gör du samma sak två gånger till (obs: Det måste gå minst 30 minuter mellan varja lektion, så hjärnan hinner lagra i minnet).
Men redan andra lektion kan du skippa "Detta kallas...". Nu säger du bara siffran. "Ett" "Två" "Tre".
Kolla att du får den där snabba blicken.
Du kan störa ditt lilla barn i leken, i badkaret eller var som helst för att visa upp dina fem kort. Det tar bara några sekunder att visa, sen kan han återgå till det han höll på med. Men visa inte i stunder där det är motigt och ledsamt. Matten ska vara något roligt.
När du viser korten, ta då det bakerste kortet, och sätt det främst. Det ger dig god tid att titta på siffran, så du vet vilket kort det är som kommer. Så kan du lägga din fulla konsetration på barnet och hans blick när du säger vilket kort det är. Visa korten i den hastighet det tar för dig att säga siffran. Alltså mindre än ett sekund pr. kort. Bekymra dig inte om han hinner med. Han hinner. Det är i såfall du som inte hinner med hans hastighet när det gäller att ta in det du visar.
När kan du börja, med hänsyn till ålder?
Du kan börja från han är ett par månader och du kan som senast börja strax innan han fyller två år.
Han kan ta in det här från han är ett par månader, men hans förmåga att se mängd förvinner om han inte tar den i bruk innan han fyller två.
Det här var början, nästa post vad man ska göra dag två, hur länga men ska visa de samma korten, när man ska byta ut dem och i vilken hastighet.
Allt jag kommer förklara finns förövrigt i boken "How to teach your baby math" av Glenn Doman. Finns på engelska, och går att beställa på vilken nätbokhansel som helst.
Del 1 är en kopia av det jag skrev för ett år sedan. Är det länge sedan du läste, eller har du inte läst det förut, så kommer det här:
(Är det något som är oklart, så fråga i kommentarsfältet...)
Små barn kan se mängd, om man ger dem möjligheter att göra det. Om man berätter för barnet att "denna mängd är 24 och denna mängd är 49", så är barnet i stand till att se mängden, och identifiera den efter hva den har för namn. Barnet accepterar utan problem att man kallar djuret hund för just hund (och inte katt), och att mängden 49 kallas för 49 är bara ännu en sak som de lär sig och accepterar. Och varför skulle de inte det? De har ju ingen orsak att ifrågasätta detta.
Nu kommer jag att tala om mängd och siffror, och det är viktig att hålla dem isär.
När jag skriver siffror, då menar jag det som vi har som SYMBOL för en mängd. Siffrorna 4 och 9 bildar 49 som är symbolet för mängden 49. Sen talar jag om mängd och antal, och då menar jag inte siffrorna, men den faktiska mändgden. 49 prickar eller stjärnor eller får.
Barnet kan se 24 och 49 prickar, men ännu vet de inte hva mängden heter. Det är det vi ska lära dom i den första delen av matten.
Vi ska INTE visa dem några symboler. Inga siffror.
Vi ska visa dem mängden, och berätta vad vi kallar just denna mängden för.
Så vi kommer behöva mängd att visa dem. Titta på länken/adressen under för att få en bild av hur en sådan mänd kan se ut. Titta under Teaching Quantity.
http://www.theclassicalmommy.com/mathematics.html
Jag tror man kan lasta ner dem, köpa dem eller så kan man göra dem själva vid hjälp av lite styvt papper och klistremärken.
Man kommer behöva 100 mattekort, ca, 25 x 25 cm, och varje kort ska ha en mängd. Vi ska visa mängden 1 till 100.
Bakpå dessa kort är det viktig att vi noterar siffran till vilken mängd framsidan visar, för vi med våra vuxna hjärnor har ingen möjlighet att veta annars.
När man har förberedt så långt, så kan man börja visa kort.
Första dagen visar du fra 1 till 5. Det är viktig här med gott humör, och "lekattityd". Detta ska va roligt!
Man tar upp kortet med mängden 1 och säger: "Detta kallas ett!"
Titta på barnet. Han behöver bara kasta en snabb blick på kortet. Vänta inte på någon längre konsentration, för det behöver han inte. (Det är vi vuxna som behöver konsentrerar oss när vi ska lära matte, inte han. Kom i håg mina första rader i detta inlägget).
Sen tar du opp kortet för 2, och säger "Och det här kallas två!"
Igen, en snabb blick är allt som behövs.
Så går du genom 3, 4 och 5 på samma sätt.
Då var första lektion klar!
Innan dagen är slut gör du samma sak två gånger till (obs: Det måste gå minst 30 minuter mellan varja lektion, så hjärnan hinner lagra i minnet).
Men redan andra lektion kan du skippa "Detta kallas...". Nu säger du bara siffran. "Ett" "Två" "Tre".
Kolla att du får den där snabba blicken.
Du kan störa ditt lilla barn i leken, i badkaret eller var som helst för att visa upp dina fem kort. Det tar bara några sekunder att visa, sen kan han återgå till det han höll på med. Men visa inte i stunder där det är motigt och ledsamt. Matten ska vara något roligt.
När du viser korten, ta då det bakerste kortet, och sätt det främst. Det ger dig god tid att titta på siffran, så du vet vilket kort det är som kommer. Så kan du lägga din fulla konsetration på barnet och hans blick när du säger vilket kort det är. Visa korten i den hastighet det tar för dig att säga siffran. Alltså mindre än ett sekund pr. kort. Bekymra dig inte om han hinner med. Han hinner. Det är i såfall du som inte hinner med hans hastighet när det gäller att ta in det du visar.
När kan du börja, med hänsyn till ålder?
Du kan börja från han är ett par månader och du kan som senast börja strax innan han fyller två år.
Han kan ta in det här från han är ett par månader, men hans förmåga att se mängd förvinner om han inte tar den i bruk innan han fyller två.
Det här var början, nästa post vad man ska göra dag två, hur länga men ska visa de samma korten, när man ska byta ut dem och i vilken hastighet.
Allt jag kommer förklara finns förövrigt i boken "How to teach your baby math" av Glenn Doman. Finns på engelska, och går att beställa på vilken nätbokhansel som helst.
Litt mer om matte - men titta här först:
Jag ska skriva lite mer om matte, men först vill jag att ni tittar på vad Glenn Doman säger om små barn och matte. Titta gärna två gånger.
http://www.youtube.com/watch?v=51lijw6gkB4
http://www.youtube.com/watch?v=51lijw6gkB4
måndag 31 januari 2011
Översikt - eller inte
I bland blir man lite hemmablind och det kan ta lite tid innan man ser igen. Som nu till exempel, kommer jag på mig att jag har aldrig sett min blogg med "andras" ögon. Och med förskräckelse undrar jag ju hur nya läsare, de som inte har följt med från början, hittar i min blogg. Det finns ju ingen kronologisk ordning, egentligen ingenstans att börja, och börjar man läsa vid del 5 av min utredning om Bits, så kan det ju snällt sagt vara lite förvirrande.
Så nu är min fråga till de som läser här inne: Hittar ni? Eller är ni mer förvirrade nu än när ni började läsa?
Så nu är min fråga till de som läser här inne: Hittar ni? Eller är ni mer förvirrade nu än när ni började läsa?
lördag 29 januari 2011
Matte är visst roligt!
Matte är roligt!!
Kolla in den här lilla filmen, och se hur enkelt man kan visa mängd till sina barn.
Tre visningar om dagen i tre-fyra dagar, och mängderna 1 till 10 sitter för evigt.
(Nu skulle vi bara haft den på svenska…)
http://www.youtube.com/watch?v=TOv1DdzhCPc&feature=related
Och kolla vad som händer när man tar sig tiden att visa hela vägen till 100…
http://www.youtube.com/watch?v=LglSsyN3L1c&feature=related
Kolla in den här lilla filmen, och se hur enkelt man kan visa mängd till sina barn.
Tre visningar om dagen i tre-fyra dagar, och mängderna 1 till 10 sitter för evigt.
(Nu skulle vi bara haft den på svenska…)
http://www.youtube.com/watch?v=TOv1DdzhCPc&feature=related
Och kolla vad som händer när man tar sig tiden att visa hela vägen till 100…
http://www.youtube.com/watch?v=LglSsyN3L1c&feature=related
onsdag 26 januari 2011
Visa Bits
Jag gillar Youtube.
Saker som kan vara svåra att beskriva, kan man hitta på film i stället.
Här är ett klipp med en mamma som visar både läs-programmet och Bits of Intelligence programmet för sina barn.
http://www.youtube.com/watch?v=k5OJJzzM4LM
Saker som kan vara svåra att beskriva, kan man hitta på film i stället.
Här är ett klipp med en mamma som visar både läs-programmet och Bits of Intelligence programmet för sina barn.
http://www.youtube.com/watch?v=k5OJJzzM4LM
måndag 24 januari 2011
Dela Bits in i kategorier
Små barn tycks älska det här programmet, Bits of Intelligence. Man kan visa dem i princip vad som helst, och de tar det till sig.
Jag bruker ha minst 5, men allra helst tio olika kort i en visning. Och jag har märkt att det er bra att ha kort som er relaterade till varann. T.ex. tio olika flygplan eller tio olika fåglar.
Man kan blanda också, att få se tio olika faktabiter är bra oavsett hur man vänder på det, men att få se tio relaterade faktabiter är ännu bättre. Kom i håg färgkritorna, och hur hjärnan kan sätta i hop mer än tre miljoner olika kombinationer av hundar efter att ha sett endast tio hundar. Den effekten vill vi inte gå miste om.
Så jag tar fram tio olika kort med fåglar på, och säger med glad röst: "Kom och titta, jag har några fåglar att visa dig!"
Sen visar jag mina kort som jag håller framför mig. Turligt nog står med stora tjocka bokstäver på baksidan av kortet vad det är för fågel, så jag kan konsentrera mig på barnets ögon och vart han tittar. Jag vet att det ända som behövs från barnet är en snabb blick på kortet, så jag kan knappt titta bort från barnets ögon i fall den där snabba blicken skulle komma medan jag tittade på annat.
Jag matar korten bakifrån, och lägger dem främst medan jag säger fågelns namn. På det sättet hinner jag titta snabbt och se om det är kråkan eller talgoxen jag visar.
Eller jag kan ha korten med baksidan upp liggande i en hög till vänster för mig, ta ett kort i taget och visa, och sen lägga de visade korten i en bunt till höger om mig.
Det viktiga är att stämningen är god, att jag inte hör ut som jag redovisar inbetalt skatt och att det går snabbt. Det ska inte ta mer än tio sekunder att visa fåglarna.
Sedan blandar jag korten, och lägger bort dem. Ibland vill barn titta nogare på korten, och det kan de få göra. Men korten ska inte ligga framme för att leka med.
Två gånger till under dagen tar jeg fram fåglarna och visar dem. Eftersom jag alltid blander lite, så kommer de i olik ordningsföljd. På det sättet blir det spännande, och man har i hjäl argumentet om att barnen lär utantill.
I fyra dagar gör jag detta. Den femte dagen tar jag bort en fågel eller två, och ersätter dem med en eller två nya fåglar. Och dagen efter det, kommer det ännu en eller två nya fäglar, och några gamla tas bort.
Så här kan man fortsätta till man har gått genom alla fåglar som finns/har funnits, eller så kan man sätta punkt efter 15 eller 20 eller 30 fåglar. Det brukar vara tillgången på bilder av fåglar som bestämmer hur många Bits det blir av varje kategori.
Om tio kort är för mycket för ditt barn, så visa fem!
Men vis dem tre gånger om dagen.
Om kråkan sitter redan efter två dager, så byt ut den innan det har gått fem dagar.
Om barnet är trött och grinigt, lägg bort korten och vänta en halvtimme eller en dag. Allt eftersom.
Testa aldrig!! Fråga aldrig: "Vad är det här för fågel?" Om du vill kan du erbjuda honom problemlösning, det brukar barn tycka är roligt. Håll upp tofsvipan och ladusvalen och fråga: "Vilken är ladusvalen?" Och han vill titta eller peka på ladusvalen. Då ger du pris och beröm, och berättar att han är den duktigaste killen i världen. Tittar han på tofsvipan, då säger du med din glada röst: "Det här är tofsvipa." Efteråt håller du fram ladusvalen och säger med ännu gladare röst: "Det HÄR är ladusvalen." Och det var det. Du får inte göra mer av det. Vi berömmer det som är riktig, och rättar till på fint sätt det som råker bli fel. Precis som vi önskar andra ska göra mot oss när vi råker göra en fel.
Jag hoppas det här var förståligt, om det inte var det vore det fint med en fråga i kommentarsfältet, så skal jag svara efter bästa förmåga!
Jag bruker ha minst 5, men allra helst tio olika kort i en visning. Och jag har märkt att det er bra att ha kort som er relaterade till varann. T.ex. tio olika flygplan eller tio olika fåglar.
Man kan blanda också, att få se tio olika faktabiter är bra oavsett hur man vänder på det, men att få se tio relaterade faktabiter är ännu bättre. Kom i håg färgkritorna, och hur hjärnan kan sätta i hop mer än tre miljoner olika kombinationer av hundar efter att ha sett endast tio hundar. Den effekten vill vi inte gå miste om.
Så jag tar fram tio olika kort med fåglar på, och säger med glad röst: "Kom och titta, jag har några fåglar att visa dig!"
Sen visar jag mina kort som jag håller framför mig. Turligt nog står med stora tjocka bokstäver på baksidan av kortet vad det är för fågel, så jag kan konsentrera mig på barnets ögon och vart han tittar. Jag vet att det ända som behövs från barnet är en snabb blick på kortet, så jag kan knappt titta bort från barnets ögon i fall den där snabba blicken skulle komma medan jag tittade på annat.
Jag matar korten bakifrån, och lägger dem främst medan jag säger fågelns namn. På det sättet hinner jag titta snabbt och se om det är kråkan eller talgoxen jag visar.
Eller jag kan ha korten med baksidan upp liggande i en hög till vänster för mig, ta ett kort i taget och visa, och sen lägga de visade korten i en bunt till höger om mig.
Det viktiga är att stämningen är god, att jag inte hör ut som jag redovisar inbetalt skatt och att det går snabbt. Det ska inte ta mer än tio sekunder att visa fåglarna.
Sedan blandar jag korten, och lägger bort dem. Ibland vill barn titta nogare på korten, och det kan de få göra. Men korten ska inte ligga framme för att leka med.
Två gånger till under dagen tar jeg fram fåglarna och visar dem. Eftersom jag alltid blander lite, så kommer de i olik ordningsföljd. På det sättet blir det spännande, och man har i hjäl argumentet om att barnen lär utantill.
I fyra dagar gör jag detta. Den femte dagen tar jag bort en fågel eller två, och ersätter dem med en eller två nya fåglar. Och dagen efter det, kommer det ännu en eller två nya fäglar, och några gamla tas bort.
Så här kan man fortsätta till man har gått genom alla fåglar som finns/har funnits, eller så kan man sätta punkt efter 15 eller 20 eller 30 fåglar. Det brukar vara tillgången på bilder av fåglar som bestämmer hur många Bits det blir av varje kategori.
Om tio kort är för mycket för ditt barn, så visa fem!
Men vis dem tre gånger om dagen.
Om kråkan sitter redan efter två dager, så byt ut den innan det har gått fem dagar.
Om barnet är trött och grinigt, lägg bort korten och vänta en halvtimme eller en dag. Allt eftersom.
Testa aldrig!! Fråga aldrig: "Vad är det här för fågel?" Om du vill kan du erbjuda honom problemlösning, det brukar barn tycka är roligt. Håll upp tofsvipan och ladusvalen och fråga: "Vilken är ladusvalen?" Och han vill titta eller peka på ladusvalen. Då ger du pris och beröm, och berättar att han är den duktigaste killen i världen. Tittar han på tofsvipan, då säger du med din glada röst: "Det här är tofsvipa." Efteråt håller du fram ladusvalen och säger med ännu gladare röst: "Det HÄR är ladusvalen." Och det var det. Du får inte göra mer av det. Vi berömmer det som är riktig, och rättar till på fint sätt det som råker bli fel. Precis som vi önskar andra ska göra mot oss när vi råker göra en fel.
Jag hoppas det här var förståligt, om det inte var det vore det fint med en fråga i kommentarsfältet, så skal jag svara efter bästa förmåga!
lördag 22 januari 2011
Bits of intelligence-kort
Det finns hur många typer av flashcards som helst.
Jag vet inte helt hur man ska oversätta det ordet, men jag tror det menas "kort som visas med blixtens hastighet".
Och det är bra, små barn behöver inte titta så länge på saker som vi vuxna för att de ska förstå vad det är de ser.
Men de allra flesta flashcards som man kan köpa håller inte måttet om vi ska möta små barn med respekt för deras intelligens, och om vi ska försöka öka den.
Googla lite på flashcards, så hittar ni hur mycket som helst.
Mycket av det som finns är teckat, och väldigt enkelt. Jag tror barn blir uttråkat av att få se ett glatt tecknat äpple, och ska lära att detta är ett äpple, när de har vetat vad äpple är sedan så länge de kan minnas.
(Ska de däremot lära sig franska, då är en skjorta teckat i Disney-stil helt ok, med ordet "la chemise" på baksidan).
Många av dessa flashcards har ordet på framsidan också, jag föredrar baksidan. Då kan kortet användas till ett läskort också.
Och många av dessa flashcards har flera saker på framsidan. Jag tycker man ska hålla sig till en sak, och den ska vara så precis som möjlig. Det ska helst inte vara någon "störande" bakgrund, och det ska inte vara något märkvärdigt med det som är avbildat. En pudel med rosett är till ex. inte så bra, då kan barnet (med all rätt!) tro att alla pudlar bär rosett.
Jag gillar goda fotografier, men också goda ritningar. Och då menar jag ritningar som de var på gamla skolafficher, och i vetenskapliga böcker. Bland annat fåglar och insekter tycker jag kommer fram bättre på såna ritningar än på fotografi.
Här är utmärkta exempler på bits of intelligence. Såna gjorde jag i mängder, och lärde mig otroligt mycket på vägen. (Jag hittade inte hundar, men hästar och musikinstrument kanske går bra??)
http://www.flickr.com/photos/bitsofintelligence
Men Gud, tänker du kanske, hur avanserad ska det vara? Behöver barn lära sig detta?
För det första: Avanserad för vem? För en tvååring kanske det här är jätteintressant! Det är iallafall bättre än en ritning av en häst, och informationen; det här är en häst.
För det andra: Kom i håg färgkritorna! Det här en ett riktgt bra träningspass för hjärnan. Här byggs förbindelser och arkiveras på hög nivå.
För det tredje: Det vore bra om vi på förhand hade vetat vad barn kommer behöva lära sig. Då kanske vi kunne hitta en metod att sålla bort det de inte behöver, och bara visa det du kom att behöva. Vem vet om det är en framtidig hästuppfödare du har där hemma?
För det fjärde: Om hästar är totalt ointressant, visa något annat. Det finns hur mycket som helst, och det är en bra sak att visa barnets favoritsaker till en början.
Klistra upp bilden på ett papper som har minst A4 storlek, och texta på baksidan vad det är för något som är avbildat på framsidan. Jag gillar att använda svart tjock tusjpenna, men kolla så det inte går "i genom", och förstör bilden på framsidan. I såfall får du införskaffa tjockare papper.
Det kommer mer om kategorier , och hur man visar dessa bits!
Jag vet inte helt hur man ska oversätta det ordet, men jag tror det menas "kort som visas med blixtens hastighet".
Och det är bra, små barn behöver inte titta så länge på saker som vi vuxna för att de ska förstå vad det är de ser.
Men de allra flesta flashcards som man kan köpa håller inte måttet om vi ska möta små barn med respekt för deras intelligens, och om vi ska försöka öka den.
Googla lite på flashcards, så hittar ni hur mycket som helst.
Mycket av det som finns är teckat, och väldigt enkelt. Jag tror barn blir uttråkat av att få se ett glatt tecknat äpple, och ska lära att detta är ett äpple, när de har vetat vad äpple är sedan så länge de kan minnas.
(Ska de däremot lära sig franska, då är en skjorta teckat i Disney-stil helt ok, med ordet "la chemise" på baksidan).
Många av dessa flashcards har ordet på framsidan också, jag föredrar baksidan. Då kan kortet användas till ett läskort också.
Och många av dessa flashcards har flera saker på framsidan. Jag tycker man ska hålla sig till en sak, och den ska vara så precis som möjlig. Det ska helst inte vara någon "störande" bakgrund, och det ska inte vara något märkvärdigt med det som är avbildat. En pudel med rosett är till ex. inte så bra, då kan barnet (med all rätt!) tro att alla pudlar bär rosett.
Jag gillar goda fotografier, men också goda ritningar. Och då menar jag ritningar som de var på gamla skolafficher, och i vetenskapliga böcker. Bland annat fåglar och insekter tycker jag kommer fram bättre på såna ritningar än på fotografi.
Här är utmärkta exempler på bits of intelligence. Såna gjorde jag i mängder, och lärde mig otroligt mycket på vägen. (Jag hittade inte hundar, men hästar och musikinstrument kanske går bra??)
http://www.flickr.com/photos/bitsofintelligence
Men Gud, tänker du kanske, hur avanserad ska det vara? Behöver barn lära sig detta?
För det första: Avanserad för vem? För en tvååring kanske det här är jätteintressant! Det är iallafall bättre än en ritning av en häst, och informationen; det här är en häst.
För det andra: Kom i håg färgkritorna! Det här en ett riktgt bra träningspass för hjärnan. Här byggs förbindelser och arkiveras på hög nivå.
För det tredje: Det vore bra om vi på förhand hade vetat vad barn kommer behöva lära sig. Då kanske vi kunne hitta en metod att sålla bort det de inte behöver, och bara visa det du kom att behöva. Vem vet om det är en framtidig hästuppfödare du har där hemma?
För det fjärde: Om hästar är totalt ointressant, visa något annat. Det finns hur mycket som helst, och det är en bra sak att visa barnets favoritsaker till en början.
Klistra upp bilden på ett papper som har minst A4 storlek, och texta på baksidan vad det är för något som är avbildat på framsidan. Jag gillar att använda svart tjock tusjpenna, men kolla så det inte går "i genom", och förstör bilden på framsidan. I såfall får du införskaffa tjockare papper.
Det kommer mer om kategorier , och hur man visar dessa bits!
tisdag 18 januari 2011
Färgkritor och hundraser
Jag råkade sitta på första raden under en föreläsning vid IAHP just dagen Janet Doman visade färgkriteexemplet.
Jag fick en miniräcknare och en microfon i handen, och blev lite varm och munnen kändes torr.
"Now, Mrs. S", sa Janet Doman "in how many different combinations can you set three coloured pencils?"
Ni vet, tre kritor kan man lägga som: rödvitblå, rödblåvit, vitblåröd, vitrödblå, blårödvit och blåvitröd.
6 olika kombinationer.
"Well, how about five?" fortsatte Janet Doman
Och jag var jätteglad för miniräknaren...
5 x 4 x 3 x 2 x 1 = 120 olika kombinationer
6 ger 720 olika kombinationer
7 ger 5040
8 ger 40320
9 ger 362 880
10 ger 3 628 800
11 ger 39 916 800
Och miniräcknaren kunde inte ta siffran för 12...
IAHP hävdar att intelligens hos barn ökar när faktamängden ökas.
På samma sätt som en dator inte "kan" något innan vi har programmerad den med fakter, men blir ett utmärkt hjälpmedel när den är programmerad.
Och ju mer vi programmerar in, ju bättre hjälp har vi av den. Det vill säga, om det vi lägger in är relevant fakta. Frasen "Skit in - Skit ut" är väl känd bland dem som jobbar med blant annat datorregister.
Lille Gustav (2 år) som aldri har sett en hund, skulle ha svårt att veta att det var en hund om han råkade möte en.
Men om Gustavs mamma/pappa visade honom bilder av hundar, och samtidigt berättade vad det var för hundar, så skulle han stå bättre rustad.
Det skulle ta ca. 10 sekunder att visa Gustav hur 10 olika hundraser ser ut.
(Några få minuter, fördelad på tre-fyra dager för att det skulle lagras permanent i hans hjärna)
Det skulle ta mamma/pappa lite längre tid att förbereda...
Här behövs:
10 A4 papper
10 bra bilder av olika hundrasar
Limmstift
Penna
Klistra bilderna på vart sitt papper
På baksidan skriver man vad det är för hundras.
Nu till de tio sekunderna:
Mamma/pappa visar för Gustav de 10 hundrasarna på följande sätt:
Glad röst:
"Titta, Gustav, nu ska du få se bilder av hundar"
Och så visar man medan man säger:
Tax
Collie
Labrador
Scnauzer
Cocker Spaniel
Boxer
Golden retriever
Doberman Pincher
Samojed
Schäfer
Gustav är 2 år, så han behöver inte titta länge och begrunda varje bild. Han kastar en snabb blick på bilderna, det är allt som behövs.
Efter två dagar med två-tre visningar av hundar, så går familjen på promenad, och döm om vår förvåning, nu möter Gustav sin första hund! Det kommer en skotsk terrier nedför gatan!
Kommer Gustav ropa: Mamma, pappa titta!! En HUND!!
Ja, det kommer han göra.
Även om det skotske terrieren inte var med bland de tio hundraserna han har sett, så har han sett:
10 olika typer päls
10 olika typer öron
10 olika typer svans
10 olika typer färg på pälsen
10 olika typer längd på pälsen
10 olika typer storlek på öronen
10 olika längd på benen
Han har sett 10 olika hundar som hans hjärna nu kan kombinare i hop till... ja, hur många hundar är det nu Gustav kan kombinera i hop till?
Den skotske terrieren lägger han snabbt i kategorien hund.
Fascinerat?
Jag blev helt mållös när jag började förstå omfånget.
Sedan länge har jag helt slutat att säge "vovve" om hundar till barn.
Jag fick en miniräcknare och en microfon i handen, och blev lite varm och munnen kändes torr.
"Now, Mrs. S", sa Janet Doman "in how many different combinations can you set three coloured pencils?"
Ni vet, tre kritor kan man lägga som: rödvitblå, rödblåvit, vitblåröd, vitrödblå, blårödvit och blåvitröd.
6 olika kombinationer.
"Well, how about five?" fortsatte Janet Doman
Och jag var jätteglad för miniräknaren...
5 x 4 x 3 x 2 x 1 = 120 olika kombinationer
6 ger 720 olika kombinationer
7 ger 5040
8 ger 40320
9 ger 362 880
10 ger 3 628 800
11 ger 39 916 800
Och miniräcknaren kunde inte ta siffran för 12...
IAHP hävdar att intelligens hos barn ökar när faktamängden ökas.
På samma sätt som en dator inte "kan" något innan vi har programmerad den med fakter, men blir ett utmärkt hjälpmedel när den är programmerad.
Och ju mer vi programmerar in, ju bättre hjälp har vi av den. Det vill säga, om det vi lägger in är relevant fakta. Frasen "Skit in - Skit ut" är väl känd bland dem som jobbar med blant annat datorregister.
Lille Gustav (2 år) som aldri har sett en hund, skulle ha svårt att veta att det var en hund om han råkade möte en.
Men om Gustavs mamma/pappa visade honom bilder av hundar, och samtidigt berättade vad det var för hundar, så skulle han stå bättre rustad.
Det skulle ta ca. 10 sekunder att visa Gustav hur 10 olika hundraser ser ut.
(Några få minuter, fördelad på tre-fyra dager för att det skulle lagras permanent i hans hjärna)
Det skulle ta mamma/pappa lite längre tid att förbereda...
Här behövs:
10 A4 papper
10 bra bilder av olika hundrasar
Limmstift
Penna
Klistra bilderna på vart sitt papper
På baksidan skriver man vad det är för hundras.
Nu till de tio sekunderna:
Mamma/pappa visar för Gustav de 10 hundrasarna på följande sätt:
Glad röst:
"Titta, Gustav, nu ska du få se bilder av hundar"
Och så visar man medan man säger:
Tax
Collie
Labrador
Scnauzer
Cocker Spaniel
Boxer
Golden retriever
Doberman Pincher
Samojed
Schäfer
Gustav är 2 år, så han behöver inte titta länge och begrunda varje bild. Han kastar en snabb blick på bilderna, det är allt som behövs.
Efter två dagar med två-tre visningar av hundar, så går familjen på promenad, och döm om vår förvåning, nu möter Gustav sin första hund! Det kommer en skotsk terrier nedför gatan!
Kommer Gustav ropa: Mamma, pappa titta!! En HUND!!
Ja, det kommer han göra.
Även om det skotske terrieren inte var med bland de tio hundraserna han har sett, så har han sett:
10 olika typer päls
10 olika typer öron
10 olika typer svans
10 olika typer färg på pälsen
10 olika typer längd på pälsen
10 olika typer storlek på öronen
10 olika längd på benen
Han har sett 10 olika hundar som hans hjärna nu kan kombinare i hop till... ja, hur många hundar är det nu Gustav kan kombinera i hop till?
Den skotske terrieren lägger han snabbt i kategorien hund.
Fascinerat?
Jag blev helt mållös när jag började förstå omfånget.
Sedan länge har jag helt slutat att säge "vovve" om hundar till barn.
söndag 16 januari 2011
Glenn Doman om att barn vill lära.
Glenn Doman är en av de mest inspirerande föreläsare jag någon gång har lyssnat till.
Jag har aldrig kommit mig till att notera en rad när han föreläser, så uppslukt har jag blivit från första minut.
Jag tycker jag förstår vad han menar när han talar med stora bilder, och har ofta blivit frustrerad när folk fastnar i detaljer, och kommer dragande med argumentet om at "...alla barn är ju inte lika..."
Här summerar Doman på några minuter upp varför barn hellre vill lära än leka.
http://www.youtube.com/watch?v=BPTgpbWwWS8
Jag har aldrig kommit mig till att notera en rad när han föreläser, så uppslukt har jag blivit från första minut.
Jag tycker jag förstår vad han menar när han talar med stora bilder, och har ofta blivit frustrerad när folk fastnar i detaljer, och kommer dragande med argumentet om at "...alla barn är ju inte lika..."
Här summerar Doman på några minuter upp varför barn hellre vill lära än leka.
http://www.youtube.com/watch?v=BPTgpbWwWS8
fredag 14 januari 2011
Att påverka hjärnväxt
Hjärnan växer vid användning.
http://www.expressen.se/halsa/1.2288957/trana-dig-smart
Att den kan växa hos vuxna med upptill 15% var däremot nytt för mig.
Hos IAHP mäter man huvudets omkrets hos de barnen som kommer dit. Och man kan dokumentera en inte obetydlig hjärnväxt efter som barnen genomför de neurologiska programmen. Något annat som mäts är omkretsen av bröstkorgen. Även den växer.
IAHP har mycket motorisk stimuering i sina program, och det kräver i de allra flesta fall en ökning i respirationen. Man kan inte krypa mer än en kilometer varje dag utan att andas ganska mycket. Och inte är det då konstigt att lungorna måste bli större för att klara av den utmaningen. Och då måste ju bröstkorgen växa för att ge plats...
Med all denna respiration syresätts hjärnan på ett helt nytt sätt, och det kan mycket väl vara en av anledningarna till att den växer. Och huvudomkretsen ökar. Man måste ju få plats med den växande hjärnan... Funktionen bestämmer strukturen.
Som en kuriositet kan jag nämna den underbart söta flickan med Downs Syndrom som vi alltid mötte när vi var hos IAHP, ungefär en gång i halvåret. Hennes utseende hade ändrats varje gång vi såg henne. Inte bara för att hon blev äldre, och alla barn ändras. Nej, det var själva ansiktet som ändrades, och det tycktes som om några av de karakteristiska Downs dragen blev mindre tydliga. Det tog lite tid innan jag lycktes sätta fingret på vad det var. Hennes näsa växte! Och det var ju klart, när man först fattade vad som menas med att funktionen bstämmer strukturen: Inte kunde hon andas så mycket som hennes träning krävde, med den lilla knappen till näsa som många av barnen med Downs Syndrom har. Det var en häftig ting att se.
http://www.expressen.se/halsa/1.2288957/trana-dig-smart
Att den kan växa hos vuxna med upptill 15% var däremot nytt för mig.
Hos IAHP mäter man huvudets omkrets hos de barnen som kommer dit. Och man kan dokumentera en inte obetydlig hjärnväxt efter som barnen genomför de neurologiska programmen. Något annat som mäts är omkretsen av bröstkorgen. Även den växer.
IAHP har mycket motorisk stimuering i sina program, och det kräver i de allra flesta fall en ökning i respirationen. Man kan inte krypa mer än en kilometer varje dag utan att andas ganska mycket. Och inte är det då konstigt att lungorna måste bli större för att klara av den utmaningen. Och då måste ju bröstkorgen växa för att ge plats...
Med all denna respiration syresätts hjärnan på ett helt nytt sätt, och det kan mycket väl vara en av anledningarna till att den växer. Och huvudomkretsen ökar. Man måste ju få plats med den växande hjärnan... Funktionen bestämmer strukturen.
Som en kuriositet kan jag nämna den underbart söta flickan med Downs Syndrom som vi alltid mötte när vi var hos IAHP, ungefär en gång i halvåret. Hennes utseende hade ändrats varje gång vi såg henne. Inte bara för att hon blev äldre, och alla barn ändras. Nej, det var själva ansiktet som ändrades, och det tycktes som om några av de karakteristiska Downs dragen blev mindre tydliga. Det tog lite tid innan jag lycktes sätta fingret på vad det var. Hennes näsa växte! Och det var ju klart, när man först fattade vad som menas med att funktionen bstämmer strukturen: Inte kunde hon andas så mycket som hennes träning krävde, med den lilla knappen till näsa som många av barnen med Downs Syndrom har. Det var en häftig ting att se.
torsdag 13 januari 2011
Dags att tänka till: Hur låter vi barn få avkoda språk?
Tänk dig en tillvaro där vuxna endast viskade lågt kring barnen, och aldrig direkt till dem. Utan att ha hört talade ord skulle så dessa barn växa upp och börja i skolan vid sex års ålder. Det skulle de fonetisk få lära sig en bokstav i taget, för så att ljuda ihop ord, och på det sättet lära sig tala och förstå när de blev talade till.
Vilket trams. Att höra och tala är inte skolämnen, men däremot neurologiska funktioner. Att avkoda det talade språket hör med till de funktionerna som homo sapiens är ensamma om i djurriket. En annan är att göra språkljud som andra homo sapiens kan avkoda. Funktionen tala hänger noggrant samman med funktionen höra och förstå vad det är man hör. Ingen skulle drömma om att vänta till lektionstid innan de låter sina barn utvecklas så de behärskar dessa funktioner.
Att avkoda det språket man hör från man föds, börjar när man föds. För det nyfödda svenska barnet är svenska ett främmande språk. Men som tur är utsätts barnet för detta språk dagarna i ända, och vuxna har också den goda smaken att tala högt och tydligt till små barn. Vid tre års ålder kan barnet inte bara förstå detta språk, men också tala det tillnärmat grammatisk korrekt. Utan att ha satt sin fot i ett klassrum.
Barnet har lärt sig att förstå sitt språk genom öronen.
Att förstå språket genom ögonen är inte svårare för barnen än att förstå det genom öronen.
Men här kommer viskningen och de fonetiska bokstäverna in.
När det kommer till skriftspråket, så viskar vi kring barnen. Tryckta bokstäver och ord finns, men de är så små att barnens outvecklade syn inte kan skilja dem från varandra. Och vi vuxna gör inget för att ändra på detta. Vi kör på med vårt skriftmässiga viskande.
Vore man schysst mot barnen, skulle man göra ordet ”frukost” på ett papper med stor print, och hålla upp det samtidigt som man ropade in familjen till bords. Då skulle barnen lika snabbt lära sig förstå det skrivna ordet frukost, som det ropade ordet. Och på samma sätt som om det talade ordet frukost skulle dyka upp i någon annan sammanhäng under dagen, och barnet skulle förstå att det var tal om morgonmåltiden, så skulle barnet känna igen det skrivna ordet frukost, och förstå dess innebörd. Om man talade så högt att barnet hörde, eller skrev med en sådan storlek att barnet kunde se ordet.
Det första ordet mitt barn lärde sig se, känna igen och förstå var ordet Nickelodeon. Hon var tre år, och ordet visades när hon tittade på sin älskningskanal, där ordet jämt och ständigt dök upp medan en trevlig röst sa just: Nickelodeon. Sedan läste hon det högt för mig en dag vi gick förbi en reklamaffisch. Jag häpnade!
Hennes andra ord som hon lärde sig läsa var Coca-Cola och det tredje var IKEA. De var det jag som visade henne. På vår körsträcka till dagis passerade vi jätteskyltar med dessa ord på, och jag pekade och sa ordet varje gång vi körde förbi. Sen följde Statoil, Elköp och av alla ting: PricewaterhouseCoopers. Hon lärde sig snabbt, och sen var det hon som pekade och berättade vad det stod.
Jag tyckte det var roligt, men synd om hon bara skulle kunde läsa företagsnamn. Tyvärr fanns ju inte ord med så stor print någon annanstans än på skyltar, så vi fick göra egna. Hemma textade vi ord på stora papper, och visade medan vi sa ordet högt. Att titta på ord på det här sättet blev omedelbart hennes favoritsyssla.
Enkla ord blev sedan till två ords meningar, som blev till fullständiga meningar som blev till små hemgjorda böcker.
Jag skulle gärna köpt barnböcker till henne, men alla böcker jag hittade hade samma problem: De tryckte orden var alltför små för henne att se och avkoda. Med hon avkodade mina hemmagjorde böcker, och hon läste dem om och om igen. Ibland högt, ibland tyst.
Högen med hemmagjorde böcker växte, i takt med hennes läsglädje. Eftersom hennes syn utvecklades, så blev skriftstorleken mindre. Tillsist läste hon böcker med bokstavsstorlek som du läser nu.
Denna treåring är nu 12 år. Hon är inte extrabegåvad, även om hon som treåring läste bättre än många tolvåringar gör.
Det ände jag gjorde för att hon skulle lära sig läsa var att jag slutad viska omkring henne. Hon fick se ord som hennes syn kunde avkoda. Hon såg ord, kände igen dem och förstod ved de betydde. En helt ok definition av att läsa. Eller förstå språket genom ögonen.
Hon hade inget krav om läsning på sig, och tror inte hon kände något sådant krav.
Men många av våra bekanta var bekymrade för hur hon skulle få det i skolan, när hon nu redan kunde läsa när hon kom dit. Ett bekymmer jag tyckte var mycket märkligt. Jag har då aldrig hört talas om samma bekymmer när fäder sparkar fotboll med sina barn. Akta, hur ska det sedan gå på idrottslektionerna? Det finns ju ingen som tänker så.
Pedagoger var bekymrade för dotterns självkänsla. Hur hon skulle komma känna sig om hon inte läste tillräckligt bra. (För vem, fick jag aldrig veta. För oss föräldrar? )
Och kunde hon inte bara få vara barn, leka och inte ha detta läsande över sig? Jovars, hon lekte på som andra barn, men i motsatsen till andra barn behövde hon inte vänta till vi hade tid att läsa för henne. Hon läste själv, och många spännande böcker har hon läst genom åren.
Och slutligen, varför skulle hon nu läsa, endast tre år gammal? Ja, bortsett från att läsa själv, utan att invänta att en vuxen ska få tid (jag vet flera barn som skulle önska de hade den möjligheten), blev det ett bekymmer mindre för de ömma föräldrarna. Jag visste redan innan skoldags att mitt barn var bland de skolbarnen som kom att lära sig läsa.
Bortsett från när man oförberedd har kommit över tidningsrubriker som har skrikit ut exempelvis: ”Far mördade mor med kniv”, så kan jag inte komma på något tillfälle där det inte var bra att mitt lilla barn kunde läsa. Jag tror ju i min enfaldighet att det inte är barnen som kan läsa som har problem.
Idag börjar barn sin utbildning som ettåringar. På dagis och i förskolor finns det oändliga möjligheter att låta små och större barn få möjligheten att avkoda skriftspråk. Utan att orden är små som flugfötter, och utan att gå vägen om en bokstav i taget. Utan att vi viskar kring barnen.
Att förstå språket genom ögonen är också en neurologisk funktion, som vi homo sapiens är ensamma om. Men vi har vald att göra det till ett skolämne.
Vilket trams. Att höra och tala är inte skolämnen, men däremot neurologiska funktioner. Att avkoda det talade språket hör med till de funktionerna som homo sapiens är ensamma om i djurriket. En annan är att göra språkljud som andra homo sapiens kan avkoda. Funktionen tala hänger noggrant samman med funktionen höra och förstå vad det är man hör. Ingen skulle drömma om att vänta till lektionstid innan de låter sina barn utvecklas så de behärskar dessa funktioner.
Att avkoda det språket man hör från man föds, börjar när man föds. För det nyfödda svenska barnet är svenska ett främmande språk. Men som tur är utsätts barnet för detta språk dagarna i ända, och vuxna har också den goda smaken att tala högt och tydligt till små barn. Vid tre års ålder kan barnet inte bara förstå detta språk, men också tala det tillnärmat grammatisk korrekt. Utan att ha satt sin fot i ett klassrum.
Barnet har lärt sig att förstå sitt språk genom öronen.
Att förstå språket genom ögonen är inte svårare för barnen än att förstå det genom öronen.
Men här kommer viskningen och de fonetiska bokstäverna in.
När det kommer till skriftspråket, så viskar vi kring barnen. Tryckta bokstäver och ord finns, men de är så små att barnens outvecklade syn inte kan skilja dem från varandra. Och vi vuxna gör inget för att ändra på detta. Vi kör på med vårt skriftmässiga viskande.
Vore man schysst mot barnen, skulle man göra ordet ”frukost” på ett papper med stor print, och hålla upp det samtidigt som man ropade in familjen till bords. Då skulle barnen lika snabbt lära sig förstå det skrivna ordet frukost, som det ropade ordet. Och på samma sätt som om det talade ordet frukost skulle dyka upp i någon annan sammanhäng under dagen, och barnet skulle förstå att det var tal om morgonmåltiden, så skulle barnet känna igen det skrivna ordet frukost, och förstå dess innebörd. Om man talade så högt att barnet hörde, eller skrev med en sådan storlek att barnet kunde se ordet.
Det första ordet mitt barn lärde sig se, känna igen och förstå var ordet Nickelodeon. Hon var tre år, och ordet visades när hon tittade på sin älskningskanal, där ordet jämt och ständigt dök upp medan en trevlig röst sa just: Nickelodeon. Sedan läste hon det högt för mig en dag vi gick förbi en reklamaffisch. Jag häpnade!
Hennes andra ord som hon lärde sig läsa var Coca-Cola och det tredje var IKEA. De var det jag som visade henne. På vår körsträcka till dagis passerade vi jätteskyltar med dessa ord på, och jag pekade och sa ordet varje gång vi körde förbi. Sen följde Statoil, Elköp och av alla ting: PricewaterhouseCoopers. Hon lärde sig snabbt, och sen var det hon som pekade och berättade vad det stod.
Jag tyckte det var roligt, men synd om hon bara skulle kunde läsa företagsnamn. Tyvärr fanns ju inte ord med så stor print någon annanstans än på skyltar, så vi fick göra egna. Hemma textade vi ord på stora papper, och visade medan vi sa ordet högt. Att titta på ord på det här sättet blev omedelbart hennes favoritsyssla.
Enkla ord blev sedan till två ords meningar, som blev till fullständiga meningar som blev till små hemgjorda böcker.
Jag skulle gärna köpt barnböcker till henne, men alla böcker jag hittade hade samma problem: De tryckte orden var alltför små för henne att se och avkoda. Med hon avkodade mina hemmagjorde böcker, och hon läste dem om och om igen. Ibland högt, ibland tyst.
Högen med hemmagjorde böcker växte, i takt med hennes läsglädje. Eftersom hennes syn utvecklades, så blev skriftstorleken mindre. Tillsist läste hon böcker med bokstavsstorlek som du läser nu.
Denna treåring är nu 12 år. Hon är inte extrabegåvad, även om hon som treåring läste bättre än många tolvåringar gör.
Det ände jag gjorde för att hon skulle lära sig läsa var att jag slutad viska omkring henne. Hon fick se ord som hennes syn kunde avkoda. Hon såg ord, kände igen dem och förstod ved de betydde. En helt ok definition av att läsa. Eller förstå språket genom ögonen.
Hon hade inget krav om läsning på sig, och tror inte hon kände något sådant krav.
Men många av våra bekanta var bekymrade för hur hon skulle få det i skolan, när hon nu redan kunde läsa när hon kom dit. Ett bekymmer jag tyckte var mycket märkligt. Jag har då aldrig hört talas om samma bekymmer när fäder sparkar fotboll med sina barn. Akta, hur ska det sedan gå på idrottslektionerna? Det finns ju ingen som tänker så.
Pedagoger var bekymrade för dotterns självkänsla. Hur hon skulle komma känna sig om hon inte läste tillräckligt bra. (För vem, fick jag aldrig veta. För oss föräldrar? )
Och kunde hon inte bara få vara barn, leka och inte ha detta läsande över sig? Jovars, hon lekte på som andra barn, men i motsatsen till andra barn behövde hon inte vänta till vi hade tid att läsa för henne. Hon läste själv, och många spännande böcker har hon läst genom åren.
Och slutligen, varför skulle hon nu läsa, endast tre år gammal? Ja, bortsett från att läsa själv, utan att invänta att en vuxen ska få tid (jag vet flera barn som skulle önska de hade den möjligheten), blev det ett bekymmer mindre för de ömma föräldrarna. Jag visste redan innan skoldags att mitt barn var bland de skolbarnen som kom att lära sig läsa.
Bortsett från när man oförberedd har kommit över tidningsrubriker som har skrikit ut exempelvis: ”Far mördade mor med kniv”, så kan jag inte komma på något tillfälle där det inte var bra att mitt lilla barn kunde läsa. Jag tror ju i min enfaldighet att det inte är barnen som kan läsa som har problem.
Idag börjar barn sin utbildning som ettåringar. På dagis och i förskolor finns det oändliga möjligheter att låta små och större barn få möjligheten att avkoda skriftspråk. Utan att orden är små som flugfötter, och utan att gå vägen om en bokstav i taget. Utan att vi viskar kring barnen.
Att förstå språket genom ögonen är också en neurologisk funktion, som vi homo sapiens är ensamma om. Men vi har vald att göra det till ett skolämne.
onsdag 12 januari 2011
Skadligt för små barn att läsa?
Den här posten är en artikel om bebisar som läser. Det finns även en rätt så gullig och bra filmsnutt. Värd att titta på.
Men det som verkligen väcker uppseende är expertenes kommentarer till det hela!
http://www.dagbladet.no/2011/01/03/tema/klikk/helse/14924163/
Passa på att läsa kommentarerna under artikeln också.
I morgon kommer min kommentar.
Men det som verkligen väcker uppseende är expertenes kommentarer till det hela!
http://www.dagbladet.no/2011/01/03/tema/klikk/helse/14924163/
Passa på att läsa kommentarerna under artikeln också.
I morgon kommer min kommentar.
tisdag 11 januari 2011
Bedrövlig uppdatering!
Bedrövlig uppdatering av min blogg, det kan man nog säga om sista måneders aktivitet här. Kanske ska jag ta mig själv i kragen och fortsätta bloggen. Jag behöver kanske inte skriva så fruktansvärt långa inlägg, som gör att jag tar helt slut...
I dag vill jag svara på en kommentar från Maria, som har legat obesvarat rätt länge, jag hoppas Maria förlåter, och kommer in och läser mitt svar ändå.
Tack för en bra sida som engagerat försöker hjälpa barn att utveckla deras potential! Men du - jag har en fråga... När jag går in på "theclassicalmommy" (som har hänvisningarna till "flash cards" som du tipsar om) så är ju hennes poäng just en kritik av Domans metoder: hon menar ju att hans metoder resulterar i ett inlärt matande som leder till falsk inlärning och att detta tvärtom kan vara skadligt för barnet ("infused dyslexia", kallar hon det då barnet lär sig utantill och inte på djupet, av sammanhanget). Hur ser du på det? Tack för ditt engagemang i att hjälpa oss andra! Allt gott, Maria
Det är svårt att veta vad små barn lär sig utantill, och vad de faktisk förstår på djupet.
Lika svårt som det är att veta hur skolungdommar tar till sig det de lär i skolan.
Till ex. hur man ska ställa upp sifforna i subtraktion under mattelektion. 173-89 ställer vi upp med 173 överst och 89 underst. Så ska vi subtrahera 9 från 3, vilket inte går, så vi får låna en 10a från 7an, så den egentligen blir 6. (Här måste jag ta penna och papper till hjälp). Nu ska vi alltså subtrahera 13 från 9 som blir 4.
Klar med entalen, du ska vi börja på tiotalen. Vi ska vi subtrahera 7an, som nu är en 6a från 8, och det går ju inte, så vi får låna en 10a till, denna gången från 1 som nu blir 0. Vi får nu 16 - 8 som blir 8, och svaret blir 84.
Hur förstår man detta på djupet? Eller lär man sig utantill.
Mycket av den kritiken Doman möts med, kan man ta till skolverket, vården eller var man nu menar de har löst problemet bättre än Doman. Poengen är att i många fall, både i skola och i vården, och i givetvis många fall hos Doman, så vet man inte. Men man ser på barnen, och ut fra det man ser kan man tolka.
Många av Domans kritiker har aldrig varit på besök hos Domans institut. De har läst eller hört fragmenter av Domans metod, och uttalat sig därefter. Jag är nu så bevandrat i vad IAHP lär ut, att jag i många fall kan säga vilka fragmenter kritikerna har läst/hört för att så komma med sin kritik.
Att se ett flashcard med bild av en rödhaka på, som sitter så man ser den från vänster och håller sitt huvud på sne mot höger, och lär sig att det är en rödhaka, fast man aldrig sett en rödhaka någon annan stans, då kan man ju tänka sig att det är utantillärning. Ser man sedan en rödhaka utanför fönstret, rakt fram ifrån, och känner igen den som en rödhaka, ja då faller argumentet om utantillärning.
Att se flashcard med 23 prickar på, och "utantillär sig" att det är 23, det är det få barn som orkar. Kom i håg att de då har sett alla flashcard upp från 1 till 22 innan. Interesset skulle svalnat någongång innan 10.
Vuxna kan inte ta in fler prickar än högst 9 utan att börja räkna. Vi kan inte ens föreställa oss hur det skulle vara att kunde blicka utöver sommarängen och med en blick kunde se att det är 23 får som går och betar. Det lilla barnet som har fått se flashcard kan göra det. Och du kan vara helt säker på att fåren står i ett annat mönster än prickarna på flashcardet.
Små barn som har fått se flashcard upp till 100, bevöver inte få se fler. De har fatta mönstret och galoppen, och kan "se" och fatta mängder som är störra än 100. De kan "se" mängden 173 lika bra som de kan "se" mängden 89. Deras hjärna har kunnat addera och subtrahera så länge de kan minnas. De skulle haft svårt för uppställningen här ovenför. Inte bara att förstå hur uträkningen skulle gå till, men också för att i deras hjärna kan de "se" svaret 84 länge innan de får fram penna och papper för att räkna ut. Och det är inte utantillärning.
I dag vill jag svara på en kommentar från Maria, som har legat obesvarat rätt länge, jag hoppas Maria förlåter, och kommer in och läser mitt svar ändå.
Tack för en bra sida som engagerat försöker hjälpa barn att utveckla deras potential! Men du - jag har en fråga... När jag går in på "theclassicalmommy" (som har hänvisningarna till "flash cards" som du tipsar om) så är ju hennes poäng just en kritik av Domans metoder: hon menar ju att hans metoder resulterar i ett inlärt matande som leder till falsk inlärning och att detta tvärtom kan vara skadligt för barnet ("infused dyslexia", kallar hon det då barnet lär sig utantill och inte på djupet, av sammanhanget). Hur ser du på det? Tack för ditt engagemang i att hjälpa oss andra! Allt gott, Maria
Det är svårt att veta vad små barn lär sig utantill, och vad de faktisk förstår på djupet.
Lika svårt som det är att veta hur skolungdommar tar till sig det de lär i skolan.
Till ex. hur man ska ställa upp sifforna i subtraktion under mattelektion. 173-89 ställer vi upp med 173 överst och 89 underst. Så ska vi subtrahera 9 från 3, vilket inte går, så vi får låna en 10a från 7an, så den egentligen blir 6. (Här måste jag ta penna och papper till hjälp). Nu ska vi alltså subtrahera 13 från 9 som blir 4.
Klar med entalen, du ska vi börja på tiotalen. Vi ska vi subtrahera 7an, som nu är en 6a från 8, och det går ju inte, så vi får låna en 10a till, denna gången från 1 som nu blir 0. Vi får nu 16 - 8 som blir 8, och svaret blir 84.
Hur förstår man detta på djupet? Eller lär man sig utantill.
Mycket av den kritiken Doman möts med, kan man ta till skolverket, vården eller var man nu menar de har löst problemet bättre än Doman. Poengen är att i många fall, både i skola och i vården, och i givetvis många fall hos Doman, så vet man inte. Men man ser på barnen, och ut fra det man ser kan man tolka.
Många av Domans kritiker har aldrig varit på besök hos Domans institut. De har läst eller hört fragmenter av Domans metod, och uttalat sig därefter. Jag är nu så bevandrat i vad IAHP lär ut, att jag i många fall kan säga vilka fragmenter kritikerna har läst/hört för att så komma med sin kritik.
Att se ett flashcard med bild av en rödhaka på, som sitter så man ser den från vänster och håller sitt huvud på sne mot höger, och lär sig att det är en rödhaka, fast man aldrig sett en rödhaka någon annan stans, då kan man ju tänka sig att det är utantillärning. Ser man sedan en rödhaka utanför fönstret, rakt fram ifrån, och känner igen den som en rödhaka, ja då faller argumentet om utantillärning.
Att se flashcard med 23 prickar på, och "utantillär sig" att det är 23, det är det få barn som orkar. Kom i håg att de då har sett alla flashcard upp från 1 till 22 innan. Interesset skulle svalnat någongång innan 10.
Vuxna kan inte ta in fler prickar än högst 9 utan att börja räkna. Vi kan inte ens föreställa oss hur det skulle vara att kunde blicka utöver sommarängen och med en blick kunde se att det är 23 får som går och betar. Det lilla barnet som har fått se flashcard kan göra det. Och du kan vara helt säker på att fåren står i ett annat mönster än prickarna på flashcardet.
Små barn som har fått se flashcard upp till 100, bevöver inte få se fler. De har fatta mönstret och galoppen, och kan "se" och fatta mängder som är störra än 100. De kan "se" mängden 173 lika bra som de kan "se" mängden 89. Deras hjärna har kunnat addera och subtrahera så länge de kan minnas. De skulle haft svårt för uppställningen här ovenför. Inte bara att förstå hur uträkningen skulle gå till, men också för att i deras hjärna kan de "se" svaret 84 länge innan de får fram penna och papper för att räkna ut. Och det är inte utantillärning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)