torsdag 31 mars 2011
fredag 25 mars 2011
Kan man skynda på barnet - del 2
Jag dröjer kvar vid artikeln jag länkade till i förra inlägg.
Vad är det som avgör när ett barn börjar rulla runt, gripa, sitta, krypa och gå? Ja, inte är det vi föräldrar i alla fall. Åtminstone inte om vi bortser från det genetiska arv som barnet får av oss vare sig vi vill det eller inte.
Jag ska skriva lite om barnets gripande. Och vad det är som avgör när barnet börjar gripa.
Så kan ni ju själva avgöra om föräldrarna kan spela någon roll här.
Barnets finmotorik hör med bland de vägarna som går UT av hjärnan. Det finns fem vägar IN till hjärnan, det är de fem sinnen. Jag brukar bara koncentrera mig på de tre viktigaste, syn, hörsel och känsel. De tre vägarna ut är mobilitet (eller grovmotorik om man heller vill), språk och finmotorik.
Alle dessa vägar hör noggrannt i hop, på det sättet att det blir svårt att kunna tala om man inte hör ordentlig. Bristande samsyn påverkar både grovmotorik och finmotorik, och så vidare.
Alla dessa vägar är också omogna och outvecklade när barnet föds. Om man använder vägarna, tar i bruk hjärnan, så mognar och utvecklas vägarna. Synet ska gå från att knappt kunna urskilja annat än ljus, till att läsa så små bokstäver som du gör nu.
Finmotoriken ska gå från gripreflexen till att skriva skönskrift.
Finmotoriken börjar alltså med gripreflexen som alla barn är födda med. Den är så stark att det nyfödda barnet kan hålla sin egen vikt endast vid hjälp av händerna.
Sedan följer:
Den livsviktiga förmågan att släppa greppet
Viljestyrd förmåga att gripa (med sidan av handen, och tummen upp)
Pincettgreppet (mellan tummen och pekfingret) med en hand
Pincettgreppet med båda händer
Funktionsförmåga i samtidig använding av båda händer
Använding av en hand till att skriva med, i överenskomst med den domineradde hjärnhalvan
Gripreflexen är inte viljestyrd, så barnet kan alltså inte hålla fast i ett objekt. Det är heller så att barnet kan inte släppa taget om det aldri så gärna ville.
Gripreflexen försvinner så småningom, och med den försvinner förmågan att hålla sin egen vikt efter händerna.
Om man vill kan man förstärka barnets gripande ved att dagligen, och flera gånger dagligen låta barnet gripa om ens pekfingrar när han ligger ner på skötbordet, eller på rygg på golvet, och sakta, sakta dra honom mot dig. Säg till honom: "Gripa!" När han känner pressen av dina fingrar mot insidan av sin hand, vill gripreflexen sätta in, och du känner att han greppar hårdare. Dra honom upp i sittande ställning. Efter några sekunder sänker du honom ner igen och ger beröm för hur duktig han varit. Man förstärker gripreflexen på detta sättet, och förbereder för nästa del i utvecklingen, den livsviktiga förmågan att släppa.
Barn som har fått använda sin gripreflex kommer snabbare kunna släppa greppet.
En en månadsbaby är redo att börja släppa.
Att kunna släppa greppet är livsviktig i fall man har gripit om något farligt eller livshotande, och turligt nog har Moder Natur ordnet det så att förmågan att släppa kommer innan barnen börja plocka upp saker...
Ge barnet ett litet objekt att gripa tag om. När han har ett bra tag om objektet kan du säga: "Släppa!", sen nyper du honom inne i handen. Eller sticker med något som är så trubbigt att det inte går hål på huden. Först kommer han kanske att känna sticket, men fastnar greppet om objektet ännu hårdare. Då har han ännu inte förmågan att släppa. Fortsätt med att göra den här övningen dagligen, flera gånger om dagen, tills han förmår släppa direkt när du nyper honom.
OBS! Du kommer upptäcka hur hårt nypet/sticket behöver vara. Kom i håg att du inte ska göra honom ledsen, men ge honom möjligheten att utveckla den här livsviktiga förmågan.
Samtidigt: Fortsätt med att förstärka gripreflexen vid att dra honom upp i sittande ställning flera gånger om dagen. Men nu ska du även gradvis bygga upp styrken i händerna hans.
Gör följande övningen på ett mjukt underlägg, sängen din är ett utmärkt ställe. Låt honom hålla om dina tummar nu, och var redo med resten av fingrarna att gripa tag i honom i fall han släpper greppet. Dra honom sakta upp i stående ställning, och låt honom stå och hålla sin vikt med fötterna. Sakta och gradvis (kanske inte första dagen, men efter några dagar) kan du lyfta honom några cm över sängen. Nu, i några korta ögonblick, håller han sin egen vikt helt själv! Innan han tröttner sänker du honom sakta ner på sängen igen, och ger mycket beröm! Efter ett tag kommer du upptäcka att han kan hålla sin vikt lite längre varje gång.
Om tummarna orkar, kanske så länge som 15 sekunder? Om tummarna inte orkar, och du känner dig säker på att han klarar att hålla, så kan du använde en kort stång som han kan hålla i, men var ändå redo med dina fingrar att ta tag om hans händer om han är på väg att släppa.
Inte många enmånaders babyer kan göra detta. I fall du undrar hur det känns, försök själv att hänga 15 sekunder efter händerna. Respecten för bebisen din vill öka dramatiskt.
Två till tre månader efter födseln kan du börja erbjuda saker för bebisen att gripa själv. Låt honom ligga på mage. Varje dag, minst tio gånger om dagen erbjuder du honom saker att gripa tag i, som är lagom för honom att hålla i. Lätt att nå fram til, och greppvänliga. Trevliga, stärka färger är ingen näckdel. Givetvis får de inte ha skarpa kanter, eller vara farliga på något sätt.
Den här övningen tar inte mer än en minut, och du erbjuder ett, to eller tre små saker.
Ställ fram en, och ge honom möjligheten att ta tag i den. Han vill demonstrera stor passion och stort tålamod när han skrider till verket. Det här kan vara svårt, även på mors tålamod. Men ge honom tid, och när han lyckes ska han ha så mycket beröm att han strax fattar att detta var mödan värt. Bruk den samma lilla saken, så kan kan fortsätta att bli bättre och bättre på att plocka upp den. När han tröttnar, erbjud en ny! Och sen ännu en ny.
Men inte gör detta lång tid i taget. En minutkanske kan räcka.Gör det heller ofta, minst tio gånger om dagen.
Efter som han blir duktigare och duktigare, så erbjuder du mindra och mindre saker. Svårighetsgraden ökar, och det måste mammas observationsförmåga också. Han kommer försöka stoppa in dem i munnen, och vi vill ju inte att något ska fastna där.
Och när han har lycktes plocka upp saker, låt honom få undersöka dem lite. Ta inte i från honom sakerna direkt. Då har han all rätt att protestera både högljudd och kraftigt. Be honom istället att ge dig sakerna. Det underlätter om du samtidigt kan erbjuda en ny sak att plocka upp.
Efter ett tag kommer det bli klart att denna övningen inte behöver fortsätta. När han blir så duktig att han plocker upp allt han ser, hela dagen, då kan du sluta med detta. :-)
Om han är fyra månader när han plocker upp saker, då är han ca. tre månader före genomsnittsbebisen, som gör detta vid sju månader.
Fem till sex månader gammal kan babyen börja plocka upp saker som är platta. Då kan man inte längre greppa med hela handen, men måste använde pincettgreppet.
Gör på samma sätt som när du lot honom få gripa om små saker, men använd platta objekt nu. T.ex. pokerchips är fina till denna övningen. Eller skivad morot.
Här måste mamma följa med ordentlig så babyen inte sätter i halsen!
Låt honom få tid på sig. Det är en annan del av hjärnan som nu tas i bruk för att plocka upp med tum och pekfinger. Nu är det cortex som används, den mänskliga hjärnan. Låt honom få tid, och möjligheter genom dagen, minst tio ostörda mögligheter till att använde pincettgreppet.
Och håll i minnet att om han är sex månader, så har hans jämnåriga inte börjat gripa med hela handen än.
Det du har gjort i nu sex sju månader är att låta hans finmotoriska vägar i hjärnan få växa och mognas. Du kan se hur han har utvecklat färdigheter i händer och numera fingrar, men det du inte kan se, är hur de delarna av hjärnan som STYR hans händer och fingrar har utvecklats.
Vid att ge honom ostörda möjligheter genom hela dagen, i sex månader, så har du påverkat denna utvecklingen. Det är bortom all tvekan att de inplanerade möjligheterna har varit många fler än möjligheterna som slumpen har styrt över. Ditt barn har fått plocka upp många fler små objekt, för att du har erbjudit honom det. Hans delar av hjärnan som styr finmotoriken har fått användas mer nu, än om du inte hade gjort planerad stimuli med honom. Og resultatet är mognare, mer utvecklade finmotoriska vägar, och givetvis snabbare utveckling.
Genomsnittsbarnet bemästrar pincettgreppet nar han är 12 månader. Chansen är stor att din baby gör det vid åtta månader.
Så mycket för "Vad är det som avgör när ett barn börjar rulla runt, gripa, sitta, krypa och gå? Ja, inte är det vi föräldrar i alla fall."
Vad är det som avgör när ett barn börjar rulla runt, gripa, sitta, krypa och gå? Ja, inte är det vi föräldrar i alla fall. Åtminstone inte om vi bortser från det genetiska arv som barnet får av oss vare sig vi vill det eller inte.
Jag ska skriva lite om barnets gripande. Och vad det är som avgör när barnet börjar gripa.
Så kan ni ju själva avgöra om föräldrarna kan spela någon roll här.
Barnets finmotorik hör med bland de vägarna som går UT av hjärnan. Det finns fem vägar IN till hjärnan, det är de fem sinnen. Jag brukar bara koncentrera mig på de tre viktigaste, syn, hörsel och känsel. De tre vägarna ut är mobilitet (eller grovmotorik om man heller vill), språk och finmotorik.
Alle dessa vägar hör noggrannt i hop, på det sättet att det blir svårt att kunna tala om man inte hör ordentlig. Bristande samsyn påverkar både grovmotorik och finmotorik, och så vidare.
Alla dessa vägar är också omogna och outvecklade när barnet föds. Om man använder vägarna, tar i bruk hjärnan, så mognar och utvecklas vägarna. Synet ska gå från att knappt kunna urskilja annat än ljus, till att läsa så små bokstäver som du gör nu.
Finmotoriken ska gå från gripreflexen till att skriva skönskrift.
Finmotoriken börjar alltså med gripreflexen som alla barn är födda med. Den är så stark att det nyfödda barnet kan hålla sin egen vikt endast vid hjälp av händerna.
Sedan följer:
Den livsviktiga förmågan att släppa greppet
Viljestyrd förmåga att gripa (med sidan av handen, och tummen upp)
Pincettgreppet (mellan tummen och pekfingret) med en hand
Pincettgreppet med båda händer
Funktionsförmåga i samtidig använding av båda händer
Använding av en hand till att skriva med, i överenskomst med den domineradde hjärnhalvan
Gripreflexen är inte viljestyrd, så barnet kan alltså inte hålla fast i ett objekt. Det är heller så att barnet kan inte släppa taget om det aldri så gärna ville.
Gripreflexen försvinner så småningom, och med den försvinner förmågan att hålla sin egen vikt efter händerna.
Om man vill kan man förstärka barnets gripande ved att dagligen, och flera gånger dagligen låta barnet gripa om ens pekfingrar när han ligger ner på skötbordet, eller på rygg på golvet, och sakta, sakta dra honom mot dig. Säg till honom: "Gripa!" När han känner pressen av dina fingrar mot insidan av sin hand, vill gripreflexen sätta in, och du känner att han greppar hårdare. Dra honom upp i sittande ställning. Efter några sekunder sänker du honom ner igen och ger beröm för hur duktig han varit. Man förstärker gripreflexen på detta sättet, och förbereder för nästa del i utvecklingen, den livsviktiga förmågan att släppa.
Barn som har fått använda sin gripreflex kommer snabbare kunna släppa greppet.
En en månadsbaby är redo att börja släppa.
Att kunna släppa greppet är livsviktig i fall man har gripit om något farligt eller livshotande, och turligt nog har Moder Natur ordnet det så att förmågan att släppa kommer innan barnen börja plocka upp saker...
Ge barnet ett litet objekt att gripa tag om. När han har ett bra tag om objektet kan du säga: "Släppa!", sen nyper du honom inne i handen. Eller sticker med något som är så trubbigt att det inte går hål på huden. Först kommer han kanske att känna sticket, men fastnar greppet om objektet ännu hårdare. Då har han ännu inte förmågan att släppa. Fortsätt med att göra den här övningen dagligen, flera gånger om dagen, tills han förmår släppa direkt när du nyper honom.
OBS! Du kommer upptäcka hur hårt nypet/sticket behöver vara. Kom i håg att du inte ska göra honom ledsen, men ge honom möjligheten att utveckla den här livsviktiga förmågan.
Samtidigt: Fortsätt med att förstärka gripreflexen vid att dra honom upp i sittande ställning flera gånger om dagen. Men nu ska du även gradvis bygga upp styrken i händerna hans.
Gör följande övningen på ett mjukt underlägg, sängen din är ett utmärkt ställe. Låt honom hålla om dina tummar nu, och var redo med resten av fingrarna att gripa tag i honom i fall han släpper greppet. Dra honom sakta upp i stående ställning, och låt honom stå och hålla sin vikt med fötterna. Sakta och gradvis (kanske inte första dagen, men efter några dagar) kan du lyfta honom några cm över sängen. Nu, i några korta ögonblick, håller han sin egen vikt helt själv! Innan han tröttner sänker du honom sakta ner på sängen igen, och ger mycket beröm! Efter ett tag kommer du upptäcka att han kan hålla sin vikt lite längre varje gång.
Om tummarna orkar, kanske så länge som 15 sekunder? Om tummarna inte orkar, och du känner dig säker på att han klarar att hålla, så kan du använde en kort stång som han kan hålla i, men var ändå redo med dina fingrar att ta tag om hans händer om han är på väg att släppa.
Inte många enmånaders babyer kan göra detta. I fall du undrar hur det känns, försök själv att hänga 15 sekunder efter händerna. Respecten för bebisen din vill öka dramatiskt.
Två till tre månader efter födseln kan du börja erbjuda saker för bebisen att gripa själv. Låt honom ligga på mage. Varje dag, minst tio gånger om dagen erbjuder du honom saker att gripa tag i, som är lagom för honom att hålla i. Lätt att nå fram til, och greppvänliga. Trevliga, stärka färger är ingen näckdel. Givetvis får de inte ha skarpa kanter, eller vara farliga på något sätt.
Den här övningen tar inte mer än en minut, och du erbjuder ett, to eller tre små saker.
Ställ fram en, och ge honom möjligheten att ta tag i den. Han vill demonstrera stor passion och stort tålamod när han skrider till verket. Det här kan vara svårt, även på mors tålamod. Men ge honom tid, och när han lyckes ska han ha så mycket beröm att han strax fattar att detta var mödan värt. Bruk den samma lilla saken, så kan kan fortsätta att bli bättre och bättre på att plocka upp den. När han tröttnar, erbjud en ny! Och sen ännu en ny.
Men inte gör detta lång tid i taget. En minutkanske kan räcka.Gör det heller ofta, minst tio gånger om dagen.
Efter som han blir duktigare och duktigare, så erbjuder du mindra och mindre saker. Svårighetsgraden ökar, och det måste mammas observationsförmåga också. Han kommer försöka stoppa in dem i munnen, och vi vill ju inte att något ska fastna där.
Och när han har lycktes plocka upp saker, låt honom få undersöka dem lite. Ta inte i från honom sakerna direkt. Då har han all rätt att protestera både högljudd och kraftigt. Be honom istället att ge dig sakerna. Det underlätter om du samtidigt kan erbjuda en ny sak att plocka upp.
Efter ett tag kommer det bli klart att denna övningen inte behöver fortsätta. När han blir så duktig att han plocker upp allt han ser, hela dagen, då kan du sluta med detta. :-)
Om han är fyra månader när han plocker upp saker, då är han ca. tre månader före genomsnittsbebisen, som gör detta vid sju månader.
Fem till sex månader gammal kan babyen börja plocka upp saker som är platta. Då kan man inte längre greppa med hela handen, men måste använde pincettgreppet.
Gör på samma sätt som när du lot honom få gripa om små saker, men använd platta objekt nu. T.ex. pokerchips är fina till denna övningen. Eller skivad morot.
Här måste mamma följa med ordentlig så babyen inte sätter i halsen!
Låt honom få tid på sig. Det är en annan del av hjärnan som nu tas i bruk för att plocka upp med tum och pekfinger. Nu är det cortex som används, den mänskliga hjärnan. Låt honom få tid, och möjligheter genom dagen, minst tio ostörda mögligheter till att använde pincettgreppet.
Och håll i minnet att om han är sex månader, så har hans jämnåriga inte börjat gripa med hela handen än.
Det du har gjort i nu sex sju månader är att låta hans finmotoriska vägar i hjärnan få växa och mognas. Du kan se hur han har utvecklat färdigheter i händer och numera fingrar, men det du inte kan se, är hur de delarna av hjärnan som STYR hans händer och fingrar har utvecklats.
Vid att ge honom ostörda möjligheter genom hela dagen, i sex månader, så har du påverkat denna utvecklingen. Det är bortom all tvekan att de inplanerade möjligheterna har varit många fler än möjligheterna som slumpen har styrt över. Ditt barn har fått plocka upp många fler små objekt, för att du har erbjudit honom det. Hans delar av hjärnan som styr finmotoriken har fått användas mer nu, än om du inte hade gjort planerad stimuli med honom. Og resultatet är mognare, mer utvecklade finmotoriska vägar, och givetvis snabbare utveckling.
Genomsnittsbarnet bemästrar pincettgreppet nar han är 12 månader. Chansen är stor att din baby gör det vid åtta månader.
Så mycket för "Vad är det som avgör när ett barn börjar rulla runt, gripa, sitta, krypa och gå? Ja, inte är det vi föräldrar i alla fall."
måndag 21 mars 2011
Kan man skynda på barnet?
Kan man skynda på barnets utveckling?
I fölge denna artikeln
http://www.viforaldrar.se/artiklar/2010/11/11/kan-man-skynda-pa-barnets-/index.xml
så är det inte mycket man kan göra.
Vad är det som avgör när ett barn börjar rulla runt, gripa, sitta, krypa och gå? Ja, inte är det vi föräldrar i alla fall. Åtminstone inte om vi bortser från det genetiska arv som barnet får av oss vare sig vi vill det eller inte.
Jag skulle vilja påstå att det är fel.
Det finns hur mycket som helst föräldrar kan göra för att sätta fart på utvecklingen. På samma sätt som ett barn som "utsätts" för det svenska språket lär sig just det språket snabbare än något annat språk, så kan barn "utsättas" för saker som påskyndar utvecklingen.
Barn går när de är mellan 12 och 15 månader.
Gör de? Vad är det för magiskt som händer några barn vid 12 månaders ålder, som gör att just de barnen reser sig upp och går?
Förhandsprogrammering?
Hur är det då med 15 månadersbarnen? Felprogrammerade?
Eller är det så att barn som har fått ligga en del på mage, och därigenom har fått många möjligheter att åla och krypa, nu vid 12 månaders ålder tycker det är dags att börja gå?
Hur är det då med barnen som har fått ligga på mage från första början, har fremlevt sina första månader i ett neurologiskt berikande miljö, och med obegränsade möjligheter till ålning ock krypning? Ja, de barnen har kanske gått sedan de var 10 månader. Utan gåstol.
Gåendet i sig är inte viktig, men det är just vid gåendet föräldrar tycks jämföra mest.
Nya läsare kan titta under krypning och ålning, där har jag tidigare skrivit mycket om hur utvecklingen påskyndas kraftigt vid små åtgärder.
Som ett rent och varmt och trygt golv. Liggande på mage.
I fölge denna artikeln
http://www.viforaldrar.se/artiklar/2010/11/11/kan-man-skynda-pa-barnets-/index.xml
så är det inte mycket man kan göra.
Vad är det som avgör när ett barn börjar rulla runt, gripa, sitta, krypa och gå? Ja, inte är det vi föräldrar i alla fall. Åtminstone inte om vi bortser från det genetiska arv som barnet får av oss vare sig vi vill det eller inte.
Jag skulle vilja påstå att det är fel.
Det finns hur mycket som helst föräldrar kan göra för att sätta fart på utvecklingen. På samma sätt som ett barn som "utsätts" för det svenska språket lär sig just det språket snabbare än något annat språk, så kan barn "utsättas" för saker som påskyndar utvecklingen.
Barn går när de är mellan 12 och 15 månader.
Gör de? Vad är det för magiskt som händer några barn vid 12 månaders ålder, som gör att just de barnen reser sig upp och går?
Förhandsprogrammering?
Hur är det då med 15 månadersbarnen? Felprogrammerade?
Eller är det så att barn som har fått ligga en del på mage, och därigenom har fått många möjligheter att åla och krypa, nu vid 12 månaders ålder tycker det är dags att börja gå?
Hur är det då med barnen som har fått ligga på mage från första början, har fremlevt sina första månader i ett neurologiskt berikande miljö, och med obegränsade möjligheter till ålning ock krypning? Ja, de barnen har kanske gått sedan de var 10 månader. Utan gåstol.
Gåendet i sig är inte viktig, men det är just vid gåendet föräldrar tycks jämföra mest.
Nya läsare kan titta under krypning och ålning, där har jag tidigare skrivit mycket om hur utvecklingen påskyndas kraftigt vid små åtgärder.
Som ett rent och varmt och trygt golv. Liggande på mage.
tisdag 15 mars 2011
Matte - avslut i bloggkursen
Det finns olika uppfatningar om hur långt man bör gå i matteprogrammet för att det ska "sitta", och för att förmågan att göra instant math ska hålla sig kvar.
Föräldrar som har visat till 100 på mängdkorten, och gått genom de fyra räknesätten, bör så absolut läsa vidare i litteratur som behandlar detta grundligare än jag gör i min blogg.
Det som följer är bland annat ekvationer i flera steg, visning av siffror, ekvationer med siffror, siffror över 100 m.m.
Jag rekomendarar boken: "How to teach your baby math" av Glenn Doman.
Den finns att köpa i alle nätbokhandler, och kostar inte mer än ca. 150:-
Efter att ha läst och satt sig in i hur man går vidare, kan man också googla på math + Doman, då kommer det upp flera foruminlägg av föräldrar som kör/har kört matte med sina barn. Men det kan kanske vara bra att läsa boken först....
Matte-toget har gått för mina barn (10 och 12 år), men är det något jag önskar jag hade vetat om och haft anledning att göra med dem, så är det just detta matteprogrammet.
Jag kan knapt tänka mig en finare gåva att ge sitt barn än just detta, passet och billjetten in till landet Matematik...
Föräldrar som har visat till 100 på mängdkorten, och gått genom de fyra räknesätten, bör så absolut läsa vidare i litteratur som behandlar detta grundligare än jag gör i min blogg.
Det som följer är bland annat ekvationer i flera steg, visning av siffror, ekvationer med siffror, siffror över 100 m.m.
Jag rekomendarar boken: "How to teach your baby math" av Glenn Doman.
Den finns att köpa i alle nätbokhandler, och kostar inte mer än ca. 150:-
Efter att ha läst och satt sig in i hur man går vidare, kan man också googla på math + Doman, då kommer det upp flera foruminlägg av föräldrar som kör/har kört matte med sina barn. Men det kan kanske vara bra att läsa boken först....
Matte-toget har gått för mina barn (10 och 12 år), men är det något jag önskar jag hade vetat om och haft anledning att göra med dem, så är det just detta matteprogrammet.
Jag kan knapt tänka mig en finare gåva att ge sitt barn än just detta, passet och billjetten in till landet Matematik...
lördag 5 mars 2011
Matte-del 10
(Tidigare mattedelar finns under)
Här kommer utdrag av små rapporter jag har fått från en mamma som började med matte när hennes son nyss hade blivit 12 månader. Det kanske kan inspirera lite?
Hon började följa bokens råd om 6 sessioner om dagen, men hennes son tyckte det gick aaaaalltför sakta...
Här är han strax innan han blev 13 månader
Vi kör nu bara 1 pass:
2 snabba nya kort
1 problemlösning Kuuul! Klappar händerna gör det lilla livet
2 ekvationer
Här är han 14 månader:
Liten rapport:
Nu har vi gjort PLUS, MINUS och GÅNGER. Får skynda mig. Bebis har så bråttom Nu när vi började med gånger blev han verkligen fundersam. Men självfallet hänger han med
Idag hade jag glömt att göra i ordning prick-korten och Bebis stövlade in i rummet och drog fram lådan där jag gömt den. Fattar inte hur han hittade den eller visste vad som var i den för jag har inte visat honom. Han slog på lådan och började gråta. Usch, vad jag kände mig skyldig... Medan han stod där så gjorde jag i ordning en lektion. Hela tiden grät och ylade han.
Sedan gjorde jag lektionen. Då blev han genast glad. Sedan ville han titta på korten. Jag tog bort några i taget eftersom Bebis kan bli lite vild av sig och råka förstöra dem. Jag var noga med att göra det när han hade ryggen till men han blev jätteledsen. Så jag la tillbaka dem. Då tittade han igen på dem.
Sen tog han upp ett och gjorde ljud- alltså han sa inget men tonfallet lät som: Vilket nummer är det här? Så jag sa: 62. Då tog han upp ett annat och gjorde samma ljud. SÅ jag sa:32. Han väntade en stund och tog sedan upp ett till. 61, sa jag. Sedan smugglade jag undan alla kort utom just de tre. Han tittade på dem allihop på golvet framför sig. Sedan tog han 32 och hasade iväg. Jag trodde då han var klar så jag tog 61. Han tittade tillbaka och "letade" med blicken efter 61. Sedan titta han på mig och ylade. Han ville inte ha 62! Snacka om att jag tappade hakan. Jag gav honom 61 och tog 62. Han blev genast nöjd. Sedan satt han och snacka lite med 32 och 61. SEN efter det, då och först då, var han klar...Och forts med annat.
Wow...det är verkligen häftigt det här! Jag är väldigt nöjd med korten! Nu är de värda sina pengar!
Ett tag tänkte jag att jag kastat dem i sjön eftersom jag inte kunde visa dem fort nog för Bebis i början och han blev uttråkad. Det var då jag prövade med datorn men det funkade inte ngt vidare ändå. Då var jag lite uppgiven men nu när jag kom på vårat lilla super-mini program går det ju strålande !
Här kommer utdrag av små rapporter jag har fått från en mamma som började med matte när hennes son nyss hade blivit 12 månader. Det kanske kan inspirera lite?
Hon började följa bokens råd om 6 sessioner om dagen, men hennes son tyckte det gick aaaaalltför sakta...
Här är han strax innan han blev 13 månader
Vi kör nu bara 1 pass:
2 snabba nya kort
1 problemlösning Kuuul! Klappar händerna gör det lilla livet
2 ekvationer
Här är han 14 månader:
Liten rapport:
Nu har vi gjort PLUS, MINUS och GÅNGER. Får skynda mig. Bebis har så bråttom Nu när vi började med gånger blev han verkligen fundersam. Men självfallet hänger han med
Idag hade jag glömt att göra i ordning prick-korten och Bebis stövlade in i rummet och drog fram lådan där jag gömt den. Fattar inte hur han hittade den eller visste vad som var i den för jag har inte visat honom. Han slog på lådan och började gråta. Usch, vad jag kände mig skyldig... Medan han stod där så gjorde jag i ordning en lektion. Hela tiden grät och ylade han.
Sedan gjorde jag lektionen. Då blev han genast glad. Sedan ville han titta på korten. Jag tog bort några i taget eftersom Bebis kan bli lite vild av sig och råka förstöra dem. Jag var noga med att göra det när han hade ryggen till men han blev jätteledsen. Så jag la tillbaka dem. Då tittade han igen på dem.
Sen tog han upp ett och gjorde ljud- alltså han sa inget men tonfallet lät som: Vilket nummer är det här? Så jag sa: 62. Då tog han upp ett annat och gjorde samma ljud. SÅ jag sa:32. Han väntade en stund och tog sedan upp ett till. 61, sa jag. Sedan smugglade jag undan alla kort utom just de tre. Han tittade på dem allihop på golvet framför sig. Sedan tog han 32 och hasade iväg. Jag trodde då han var klar så jag tog 61. Han tittade tillbaka och "letade" med blicken efter 61. Sedan titta han på mig och ylade. Han ville inte ha 62! Snacka om att jag tappade hakan. Jag gav honom 61 och tog 62. Han blev genast nöjd. Sedan satt han och snacka lite med 32 och 61. SEN efter det, då och först då, var han klar...Och forts med annat.
Wow...det är verkligen häftigt det här! Jag är väldigt nöjd med korten! Nu är de värda sina pengar!
Ett tag tänkte jag att jag kastat dem i sjön eftersom jag inte kunde visa dem fort nog för Bebis i början och han blev uttråkad. Det var då jag prövade med datorn men det funkade inte ngt vidare ändå. Då var jag lite uppgiven men nu när jag kom på vårat lilla super-mini program går det ju strålande !
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)