Översikt - eller inte

I bland blir man lite hemmablind och det kan ta lite tid innan man ser igen. Som nu till exempel, kommer jag på mig att jag har aldrig sett min blogg med "andras" ögon. Och med förskräckelse undrar jag ju hur nya läsare, de som inte har följt med från början, hittar i min blogg. Det finns ju ingen kronologisk ordning, egentligen ingenstans att börja, och börjar man läsa vid del 5 av min utredning om Bits, så kan det ju snällt sagt vara lite förvirrande.

Så nu är min fråga till de som läser här inne: Hittar ni? Eller är ni mer förvirrade nu än när ni började läsa?

Matte är visst roligt!

Matte är roligt!!

Kolla in den här lilla filmen, och se hur enkelt man kan visa mängd till sina barn.
Tre visningar om dagen i tre-fyra dagar, och mängderna 1 till 10 sitter för evigt.

(Nu skulle vi bara haft den på svenska…)

http://www.youtube.com/watch?v=TOv1DdzhCPc&feature=related


Och kolla vad som händer när man tar sig tiden att visa hela vägen till 100…

http://www.youtube.com/watch?v=LglSsyN3L1c&feature=related

Visa Bits

Jag gillar Youtube.

Saker som kan vara svåra att beskriva, kan man hitta på film i stället.
Här är ett klipp med en mamma som visar både läs-programmet och Bits of Intelligence programmet för sina barn.

http://www.youtube.com/watch?v=k5OJJzzM4LM

Dela Bits in i kategorier

Små barn tycks älska det här programmet, Bits of Intelligence. Man kan visa dem i princip vad som helst, och de tar det till sig.

Jag bruker ha minst 5, men allra helst tio olika kort i en visning. Och jag har märkt att det er bra att ha kort som er relaterade till varann. T.ex. tio olika flygplan eller tio olika fåglar.

Man kan blanda också, att få se tio olika faktabiter är bra oavsett hur man vänder på det, men att få se tio relaterade faktabiter är ännu bättre. Kom i håg färgkritorna, och hur hjärnan kan sätta i hop mer än tre miljoner olika kombinationer av hundar efter att ha sett endast tio hundar. Den effekten vill vi inte gå miste om.

Så jag tar fram tio olika kort med fåglar på, och säger med glad röst: "Kom och titta, jag har några fåglar att visa dig!"
Sen visar jag mina kort som jag håller framför mig. Turligt nog står med stora tjocka bokstäver på baksidan av kortet vad det är för fågel, så jag kan konsentrera mig på barnets ögon och vart han tittar. Jag vet att det ända som behövs från barnet är en snabb blick på kortet, så jag kan knappt titta bort från barnets ögon i fall den där snabba blicken skulle komma medan jag tittade på annat.

Jag matar korten bakifrån, och lägger dem främst medan jag säger fågelns namn. På det sättet hinner jag titta snabbt och se om det är kråkan eller talgoxen jag visar.
Eller jag kan ha korten med baksidan upp liggande i en hög till vänster för mig, ta ett kort i taget och visa, och sen lägga de visade korten i en bunt till höger om mig.

Det viktiga är att stämningen är god, att jag inte hör ut som jag redovisar inbetalt skatt och att det går snabbt. Det ska inte ta mer än tio sekunder att visa fåglarna.

Sedan blandar jag korten, och lägger bort dem. Ibland vill barn titta nogare på korten, och det kan de få göra. Men korten ska inte ligga framme för att leka med.

Två gånger till under dagen tar jeg fram fåglarna och visar dem. Eftersom jag alltid blander lite, så kommer de i olik ordningsföljd. På det sättet blir det spännande, och man har i hjäl argumentet om att barnen lär utantill.

I fyra dagar gör jag detta. Den femte dagen tar jag bort en fågel eller två, och ersätter dem med en eller två nya fåglar. Och dagen efter det, kommer det ännu en eller två nya fäglar, och några gamla tas bort.
Så här kan man fortsätta till man har gått genom alla fåglar som finns/har funnits, eller så kan man sätta punkt efter 15 eller 20 eller 30 fåglar. Det brukar vara tillgången på bilder av fåglar som bestämmer hur många Bits det blir av varje kategori.

Om tio kort är för mycket för ditt barn, så visa fem!
Men vis dem tre gånger om dagen.
Om kråkan sitter redan efter två dager, så byt ut den innan det har gått fem dagar.
Om barnet är trött och grinigt, lägg bort korten och vänta en halvtimme eller en dag. Allt eftersom.

Testa aldrig!! Fråga aldrig: "Vad är det här för fågel?" Om du vill kan du erbjuda honom problemlösning, det brukar barn tycka är roligt. Håll upp tofsvipan och ladusvalen och fråga: "Vilken är ladusvalen?" Och han vill titta eller peka på ladusvalen. Då ger du pris och beröm, och berättar att han är den duktigaste killen i världen. Tittar han på tofsvipan, då säger du med din glada röst: "Det här är tofsvipa." Efteråt håller du fram ladusvalen och säger med ännu gladare röst: "Det HÄR är ladusvalen." Och det var det. Du får inte göra mer av det. Vi berömmer det som är riktig, och rättar till på fint sätt det som råker bli fel. Precis som vi önskar andra ska göra mot oss när vi råker göra en fel.

Jag hoppas det här var förståligt, om det inte var det vore det fint med en fråga i kommentarsfältet, så skal jag svara efter bästa förmåga!

Bits of intelligence-kort

Det finns hur många typer av flashcards som helst.

Jag vet inte helt hur man ska oversätta det ordet, men jag tror det menas "kort som visas med blixtens hastighet".
Och det är bra, små barn behöver inte titta så länge på saker som vi vuxna för att de ska förstå vad det är de ser.
Men de allra flesta flashcards som man kan köpa håller inte måttet om vi ska möta små barn med respekt för deras intelligens, och om vi ska försöka öka den.

Googla lite på flashcards, så hittar ni hur mycket som helst.

Mycket av det som finns är teckat, och väldigt enkelt. Jag tror barn blir uttråkat av att få se ett glatt tecknat äpple, och ska lära att detta är ett äpple, när de har vetat vad äpple är sedan så länge de kan minnas.
(Ska de däremot lära sig franska, då är en skjorta teckat i Disney-stil helt ok, med ordet "la chemise" på baksidan).

Många av dessa flashcards har ordet på framsidan också, jag föredrar baksidan. Då kan kortet användas till ett läskort också.

Och många av dessa flashcards har flera saker på framsidan. Jag tycker man ska hålla sig till en sak, och den ska vara så precis som möjlig. Det ska helst inte vara någon "störande" bakgrund, och det ska inte vara något märkvärdigt med det som är avbildat. En pudel med rosett är till ex. inte så bra, då kan barnet (med all rätt!) tro att alla pudlar bär rosett.

Jag gillar goda fotografier, men också goda ritningar. Och då menar jag ritningar som de var på gamla skolafficher, och i vetenskapliga böcker. Bland annat fåglar och insekter tycker jag kommer fram bättre på såna ritningar än på fotografi.

Här är utmärkta exempler på bits of intelligence. Såna gjorde jag i mängder, och lärde mig otroligt mycket på vägen. (Jag hittade inte hundar, men hästar och musikinstrument kanske går bra??)

http://www.flickr.com/photos/bitsofintelligence

Men Gud, tänker du kanske, hur avanserad ska det vara? Behöver barn lära sig detta?

För det första: Avanserad för vem? För en tvååring kanske det här är jätteintressant! Det är iallafall bättre än en ritning av en häst, och informationen; det här är en häst.

För det andra: Kom i håg färgkritorna! Det här en ett riktgt bra träningspass för hjärnan. Här byggs förbindelser och arkiveras på hög nivå.

För det tredje: Det vore bra om vi på förhand hade vetat vad barn kommer behöva lära sig. Då kanske vi kunne hitta en metod att sålla bort det de inte behöver, och bara visa det du kom att behöva. Vem vet om det är en framtidig hästuppfödare du har där hemma?

För det fjärde: Om hästar är totalt ointressant, visa något annat. Det finns hur mycket som helst, och det är en bra sak att visa barnets favoritsaker till en början.

Klistra upp bilden på ett papper som har minst A4 storlek, och texta på baksidan vad det är för något som är avbildat på framsidan. Jag gillar att använda svart tjock tusjpenna, men kolla så det inte går "i genom", och förstör bilden på framsidan. I såfall får du införskaffa tjockare papper.

Det kommer mer om kategorier , och hur man visar dessa bits!

Färgkritor och hundraser

Jag råkade sitta på första raden under en föreläsning vid IAHP just dagen Janet Doman visade färgkriteexemplet.

Jag fick en miniräcknare och en microfon i handen, och blev lite varm och munnen kändes torr.

"Now, Mrs. S", sa Janet Doman "in how many different combinations can you set three coloured pencils?"

Ni vet, tre kritor kan man lägga som: rödvitblå, rödblåvit, vitblåröd, vitrödblå, blårödvit och blåvitröd.

6 olika kombinationer.

"Well, how about five?" fortsatte Janet Doman

Och jag var jätteglad för miniräknaren...
5 x 4 x 3 x 2 x 1 = 120 olika kombinationer

6 ger 720 olika kombinationer
7 ger 5040
8 ger 40320
9 ger 362 880
10 ger 3 628 800
11 ger 39 916 800

Och miniräcknaren kunde inte ta siffran för 12...

IAHP hävdar att intelligens hos barn ökar när faktamängden ökas.
På samma sätt som en dator inte "kan" något innan vi har programmerad den med fakter, men blir ett utmärkt hjälpmedel när den är programmerad.
Och ju mer vi programmerar in, ju bättre hjälp har vi av den. Det vill säga, om det vi lägger in är relevant fakta. Frasen "Skit in - Skit ut" är väl känd bland dem som jobbar med blant annat datorregister.

Lille Gustav (2 år) som aldri har sett en hund, skulle ha svårt att veta att det var en hund om han råkade möte en.

Men om Gustavs mamma/pappa visade honom bilder av hundar, och samtidigt berättade vad det var för hundar, så skulle han stå bättre rustad.

Det skulle ta ca. 10 sekunder att visa Gustav hur 10 olika hundraser ser ut.
(Några få minuter, fördelad på tre-fyra dager för att det skulle lagras permanent i hans hjärna)

Det skulle ta mamma/pappa lite längre tid att förbereda...

Här behövs:
10 A4 papper
10 bra bilder av olika hundrasar
Limmstift
Penna

Klistra bilderna på vart sitt papper
På baksidan skriver man vad det är för hundras.

Nu till de tio sekunderna:
Mamma/pappa visar för Gustav de 10 hundrasarna på följande sätt:

Glad röst:
"Titta, Gustav, nu ska du få se bilder av hundar"

Och så visar man medan man säger:
Tax
Collie
Labrador
Scnauzer
Cocker Spaniel
Boxer
Golden retriever
Doberman Pincher
Samojed
Schäfer

Gustav är 2 år, så han behöver inte titta länge och begrunda varje bild. Han kastar en snabb blick på bilderna, det är allt som behövs.

Efter två dagar med två-tre visningar av hundar, så går familjen på promenad, och döm om vår förvåning, nu möter Gustav sin första hund! Det kommer en skotsk terrier nedför gatan!

Kommer Gustav ropa: Mamma, pappa titta!! En HUND!!

Ja, det kommer han göra.

Även om det skotske terrieren inte var med bland de tio hundraserna han har sett, så har han sett:
10 olika typer päls
10 olika typer öron
10 olika typer svans
10 olika typer färg på pälsen
10 olika typer längd på pälsen
10 olika typer storlek på öronen
10 olika längd på benen

Han har sett 10 olika hundar som hans hjärna nu kan kombinare i hop till... ja, hur många hundar är det nu Gustav kan kombinera i hop till?

Den skotske terrieren lägger han snabbt i kategorien hund.

Fascinerat?

Jag blev helt mållös när jag började förstå omfånget.

Sedan länge har jag helt slutat att säge "vovve" om hundar till barn.

Glenn Doman om att barn vill lära.

Glenn Doman är en av de mest inspirerande föreläsare jag någon gång har lyssnat till.

Jag har aldrig kommit mig till att notera en rad när han föreläser, så uppslukt har jag blivit från första minut.

Jag tycker jag förstår vad han menar när han talar med stora bilder, och har ofta blivit frustrerad när folk fastnar i detaljer, och kommer dragande med argumentet om at "...alla barn är ju inte lika..."

Här summerar Doman på några minuter upp varför barn hellre vill lära än leka.

http://www.youtube.com/watch?v=BPTgpbWwWS8

Att påverka hjärnväxt

Hjärnan växer vid användning.

http://www.expressen.se/halsa/1.2288957/trana-dig-smart

Att den kan växa hos vuxna med upptill 15% var däremot nytt för mig.

Hos IAHP mäter man huvudets omkrets hos de barnen som kommer dit. Och man kan dokumentera en inte obetydlig hjärnväxt efter som barnen genomför de neurologiska programmen. Något annat som mäts är omkretsen av bröstkorgen. Även den växer.

IAHP har mycket motorisk stimuering i sina program, och det kräver i de allra flesta fall en ökning i respirationen. Man kan inte krypa mer än en kilometer varje dag utan att andas ganska mycket. Och inte är det då konstigt att lungorna måste bli större för att klara av den utmaningen. Och då måste ju bröstkorgen växa för att ge plats...

Med all denna respiration syresätts hjärnan på ett helt nytt sätt, och det kan mycket väl vara en av anledningarna till att den växer. Och huvudomkretsen ökar. Man måste ju få plats med den växande hjärnan... Funktionen bestämmer strukturen.

Som en kuriositet kan jag nämna den underbart söta flickan med Downs Syndrom som vi alltid mötte när vi var hos IAHP, ungefär en gång i halvåret. Hennes utseende hade ändrats varje gång vi såg henne. Inte bara för att hon blev äldre, och alla barn ändras. Nej, det var själva ansiktet som ändrades, och det tycktes som om några av de karakteristiska Downs dragen blev mindre tydliga. Det tog lite tid innan jag lycktes sätta fingret på vad det var. Hennes näsa växte! Och det var ju klart, när man först fattade vad som menas med att funktionen bstämmer strukturen: Inte kunde hon andas så mycket som hennes träning krävde, med den lilla knappen till näsa som många av barnen med Downs Syndrom har. Det var en häftig ting att se.

Dags att tänka till: Hur låter vi barn få avkoda språk?

Tänk dig en tillvaro där vuxna endast viskade lågt kring barnen, och aldrig direkt till dem. Utan att ha hört talade ord skulle så dessa barn växa upp och börja i skolan vid sex års ålder. Det skulle de fonetisk få lära sig en bokstav i taget, för så att ljuda ihop ord, och på det sättet lära sig tala och förstå när de blev talade till.

Vilket trams. Att höra och tala är inte skolämnen, men däremot neurologiska funktioner. Att avkoda det talade språket hör med till de funktionerna som homo sapiens är ensamma om i djurriket. En annan är att göra språkljud som andra homo sapiens kan avkoda. Funktionen tala hänger noggrant samman med funktionen höra och förstå vad det är man hör. Ingen skulle drömma om att vänta till lektionstid innan de låter sina barn utvecklas så de behärskar dessa funktioner.

Att avkoda det språket man hör från man föds, börjar när man föds. För det nyfödda svenska barnet är svenska ett främmande språk. Men som tur är utsätts barnet för detta språk dagarna i ända, och vuxna har också den goda smaken att tala högt och tydligt till små barn. Vid tre års ålder kan barnet inte bara förstå detta språk, men också tala det tillnärmat grammatisk korrekt. Utan att ha satt sin fot i ett klassrum.

Barnet har lärt sig att förstå sitt språk genom öronen.

Att förstå språket genom ögonen är inte svårare för barnen än att förstå det genom öronen.

Men här kommer viskningen och de fonetiska bokstäverna in.
När det kommer till skriftspråket, så viskar vi kring barnen. Tryckta bokstäver och ord finns, men de är så små att barnens outvecklade syn inte kan skilja dem från varandra. Och vi vuxna gör inget för att ändra på detta. Vi kör på med vårt skriftmässiga viskande.

Vore man schysst mot barnen, skulle man göra ordet ”frukost” på ett papper med stor print, och hålla upp det samtidigt som man ropade in familjen till bords. Då skulle barnen lika snabbt lära sig förstå det skrivna ordet frukost, som det ropade ordet. Och på samma sätt som om det talade ordet frukost skulle dyka upp i någon annan sammanhäng under dagen, och barnet skulle förstå att det var tal om morgonmåltiden, så skulle barnet känna igen det skrivna ordet frukost, och förstå dess innebörd. Om man talade så högt att barnet hörde, eller skrev med en sådan storlek att barnet kunde se ordet.


Det första ordet mitt barn lärde sig se, känna igen och förstå var ordet Nickelodeon. Hon var tre år, och ordet visades när hon tittade på sin älskningskanal, där ordet jämt och ständigt dök upp medan en trevlig röst sa just: Nickelodeon. Sedan läste hon det högt för mig en dag vi gick förbi en reklamaffisch. Jag häpnade!
Hennes andra ord som hon lärde sig läsa var Coca-Cola och det tredje var IKEA. De var det jag som visade henne. På vår körsträcka till dagis passerade vi jätteskyltar med dessa ord på, och jag pekade och sa ordet varje gång vi körde förbi. Sen följde Statoil, Elköp och av alla ting: PricewaterhouseCoopers. Hon lärde sig snabbt, och sen var det hon som pekade och berättade vad det stod.
Jag tyckte det var roligt, men synd om hon bara skulle kunde läsa företagsnamn. Tyvärr fanns ju inte ord med så stor print någon annanstans än på skyltar, så vi fick göra egna. Hemma textade vi ord på stora papper, och visade medan vi sa ordet högt. Att titta på ord på det här sättet blev omedelbart hennes favoritsyssla.
Enkla ord blev sedan till två ords meningar, som blev till fullständiga meningar som blev till små hemgjorda böcker.
Jag skulle gärna köpt barnböcker till henne, men alla böcker jag hittade hade samma problem: De tryckte orden var alltför små för henne att se och avkoda. Med hon avkodade mina hemmagjorde böcker, och hon läste dem om och om igen. Ibland högt, ibland tyst.

Högen med hemmagjorde böcker växte, i takt med hennes läsglädje. Eftersom hennes syn utvecklades, så blev skriftstorleken mindre. Tillsist läste hon böcker med bokstavsstorlek som du läser nu.
Denna treåring är nu 12 år. Hon är inte extrabegåvad, även om hon som treåring läste bättre än många tolvåringar gör.
Det ände jag gjorde för att hon skulle lära sig läsa var att jag slutad viska omkring henne. Hon fick se ord som hennes syn kunde avkoda. Hon såg ord, kände igen dem och förstod ved de betydde. En helt ok definition av att läsa. Eller förstå språket genom ögonen.
Hon hade inget krav om läsning på sig, och tror inte hon kände något sådant krav.
Men många av våra bekanta var bekymrade för hur hon skulle få det i skolan, när hon nu redan kunde läsa när hon kom dit. Ett bekymmer jag tyckte var mycket märkligt. Jag har då aldrig hört talas om samma bekymmer när fäder sparkar fotboll med sina barn. Akta, hur ska det sedan gå på idrottslektionerna? Det finns ju ingen som tänker så.
Pedagoger var bekymrade för dotterns självkänsla. Hur hon skulle komma känna sig om hon inte läste tillräckligt bra. (För vem, fick jag aldrig veta. För oss föräldrar? )
Och kunde hon inte bara få vara barn, leka och inte ha detta läsande över sig? Jovars, hon lekte på som andra barn, men i motsatsen till andra barn behövde hon inte vänta till vi hade tid att läsa för henne. Hon läste själv, och många spännande böcker har hon läst genom åren.
Och slutligen, varför skulle hon nu läsa, endast tre år gammal? Ja, bortsett från att läsa själv, utan att invänta att en vuxen ska få tid (jag vet flera barn som skulle önska de hade den möjligheten), blev det ett bekymmer mindre för de ömma föräldrarna. Jag visste redan innan skoldags att mitt barn var bland de skolbarnen som kom att lära sig läsa.

Bortsett från när man oförberedd har kommit över tidningsrubriker som har skrikit ut exempelvis: ”Far mördade mor med kniv”, så kan jag inte komma på något tillfälle där det inte var bra att mitt lilla barn kunde läsa. Jag tror ju i min enfaldighet att det inte är barnen som kan läsa som har problem.

Idag börjar barn sin utbildning som ettåringar. På dagis och i förskolor finns det oändliga möjligheter att låta små och större barn få möjligheten att avkoda skriftspråk. Utan att orden är små som flugfötter, och utan att gå vägen om en bokstav i taget. Utan att vi viskar kring barnen.

Att förstå språket genom ögonen är också en neurologisk funktion, som vi homo sapiens är ensamma om. Men vi har vald att göra det till ett skolämne.

Skadligt för små barn att läsa?

Den här posten är en artikel om bebisar som läser. Det finns även en rätt så gullig och bra filmsnutt. Värd att titta på.

Men det som verkligen väcker uppseende är expertenes kommentarer till det hela!


http://www.dagbladet.no/2011/01/03/tema/klikk/helse/14924163/


Passa på att läsa kommentarerna under artikeln också.


I morgon kommer min kommentar.

Bedrövlig uppdatering!

Bedrövlig uppdatering av min blogg, det kan man nog säga om sista måneders aktivitet här. Kanske ska jag ta mig själv i kragen och fortsätta bloggen. Jag behöver kanske inte skriva så fruktansvärt långa inlägg, som gör att jag tar helt slut...

I dag vill jag svara på en kommentar från Maria, som har legat obesvarat rätt länge, jag hoppas Maria förlåter, och kommer in och läser mitt svar ändå.

Tack för en bra sida som engagerat försöker hjälpa barn att utveckla deras potential! Men du - jag har en fråga... När jag går in på "theclassicalmommy" (som har hänvisningarna till "flash cards" som du tipsar om) så är ju hennes poäng just en kritik av Domans metoder: hon menar ju att hans metoder resulterar i ett inlärt matande som leder till falsk inlärning och att detta tvärtom kan vara skadligt för barnet ("infused dyslexia", kallar hon det då barnet lär sig utantill och inte på djupet, av sammanhanget). Hur ser du på det? Tack för ditt engagemang i att hjälpa oss andra! Allt gott, Maria

Det är svårt att veta vad små barn lär sig utantill, och vad de faktisk förstår på djupet.
Lika svårt som det är att veta hur skolungdommar tar till sig det de lär i skolan.
Till ex. hur man ska ställa upp sifforna i subtraktion under mattelektion. 173-89 ställer vi upp med 173 överst och 89 underst. Så ska vi subtrahera 9 från 3, vilket inte går, så vi får låna en 10a från 7an, så den egentligen blir 6. (Här måste jag ta penna och papper till hjälp). Nu ska vi alltså subtrahera 13 från 9 som blir 4.
Klar med entalen, du ska vi börja på tiotalen. Vi ska vi subtrahera 7an, som nu är en 6a från 8, och det går ju inte, så vi får låna en 10a till, denna gången från 1 som nu blir 0. Vi får nu 16 - 8 som blir 8, och svaret blir 84.
Hur förstår man detta på djupet? Eller lär man sig utantill.

Mycket av den kritiken Doman möts med, kan man ta till skolverket, vården eller var man nu menar de har löst problemet bättre än Doman. Poengen är att i många fall, både i skola och i vården, och i givetvis många fall hos Doman, så vet man inte. Men man ser på barnen, och ut fra det man ser kan man tolka.

Många av Domans kritiker har aldrig varit på besök hos Domans institut. De har läst eller hört fragmenter av Domans metod, och uttalat sig därefter. Jag är nu så bevandrat i vad IAHP lär ut, att jag i många fall kan säga vilka fragmenter kritikerna har läst/hört för att så komma med sin kritik.

Att se ett flashcard med bild av en rödhaka på, som sitter så man ser den från vänster och håller sitt huvud på sne mot höger, och lär sig att det är en rödhaka, fast man aldrig sett en rödhaka någon annan stans, då kan man ju tänka sig att det är utantillärning. Ser man sedan en rödhaka utanför fönstret, rakt fram ifrån, och känner igen den som en rödhaka, ja då faller argumentet om utantillärning.

Att se flashcard med 23 prickar på, och "utantillär sig" att det är 23, det är det få barn som orkar. Kom i håg att de då har sett alla flashcard upp från 1 till 22 innan. Interesset skulle svalnat någongång innan 10.

Vuxna kan inte ta in fler prickar än högst 9 utan att börja räkna. Vi kan inte ens föreställa oss hur det skulle vara att kunde blicka utöver sommarängen och med en blick kunde se att det är 23 får som går och betar. Det lilla barnet som har fått se flashcard kan göra det. Och du kan vara helt säker på att fåren står i ett annat mönster än prickarna på flashcardet.

Små barn som har fått se flashcard upp till 100, bevöver inte få se fler. De har fatta mönstret och galoppen, och kan "se" och fatta mängder som är störra än 100. De kan "se" mängden 173 lika bra som de kan "se" mängden 89. Deras hjärna har kunnat addera och subtrahera så länge de kan minnas. De skulle haft svårt för uppställningen här ovenför. Inte bara att förstå hur uträkningen skulle gå till, men också för att i deras hjärna kan de "se" svaret 84 länge innan de får fram penna och papper för att räkna ut. Och det är inte utantillärning.