Hjärnan växer vid användning

Liten paus...

2011-03-31T00:24:00.000-10:00

Nu kommer det inte nya blogginlägg på ett tag. Men om någon vecka kanske...?

Kan man skynda på barnet - del 2

2011-03-25T23:21:00.005-10:00

Jag dröjer kvar vid artikeln jag länkade till i förra inlägg.

Vad är det som avgör när ett barn börjar rulla runt, gripa, sitta, krypa och gå? Ja, inte är det vi föräldrar i alla fall. Åtminstone inte om vi bortser från det genetiska arv som barnet får av oss vare sig vi vill det eller inte.

Jag ska skriva lite om barnets gripande. Och vad det är som avgör när barnet börjar gripa.
Så kan ni ju själva avgöra om föräldrarna kan spela någon roll här.

Barnets finmotorik hör med bland de vägarna som går UT av hjärnan. Det finns fem vägar IN till hjärnan, det är de fem sinnen. Jag brukar bara koncentrera mig på de tre viktigaste, syn, hörsel och känsel. De tre vägarna ut är mobilitet (eller grovmotorik om man heller vill), språk och finmotorik.

Alle dessa vägar hör noggrannt i hop, på det sättet att det blir svårt att kunna tala om man inte hör ordentlig. Bristande samsyn påverkar både grovmotorik och finmotorik, och så vidare.

Alla dessa vägar är också omogna och outvecklade när barnet föds. Om man använder vägarna, tar i bruk hjärnan, så mognar och utvecklas vägarna. Synet ska gå från att knappt kunna urskilja annat än ljus, till att läsa så små bokstäver som du gör nu.

Finmotoriken ska gå från gripreflexen till att skriva skönskrift.

Finmotoriken börjar alltså med gripreflexen som alla barn är födda med. Den är så stark att det nyfödda barnet kan hålla sin egen vikt endast vid hjälp av händerna.

Sedan följer:
Den livsviktiga förmågan att släppa greppet
Viljestyrd förmåga att gripa (med sidan av handen, och tummen upp)
Pincettgreppet (mellan tummen och pekfingret) med en hand
Pincettgreppet med båda händer
Funktionsförmåga i samtidig använding av båda händer
Använding av en hand till att skriva med, i överenskomst med den domineradde hjärnhalvan

Gripreflexen är inte viljestyrd, så barnet kan alltså inte hålla fast i ett objekt. Det är heller så att barnet kan inte släppa taget om det aldri så gärna ville.
Gripreflexen försvinner så småningom, och med den försvinner förmågan att hålla sin egen vikt efter händerna.
Om man vill kan man förstärka barnets gripande ved att dagligen, och flera gånger dagligen låta barnet gripa om ens pekfingrar när han ligger ner på skötbordet, eller på rygg på golvet, och sakta, sakta dra honom mot dig. Säg till honom: "Gripa!" När han känner pressen av dina fingrar mot insidan av sin hand, vill gripreflexen sätta in, och du känner att han greppar hårdare. Dra honom upp i sittande ställning. Efter några sekunder sänker du honom ner igen och ger beröm för hur duktig han varit. Man förstärker gripreflexen på detta sättet, och förbereder för nästa del i utvecklingen, den livsviktiga förmågan att släppa.

Barn som har fått använda sin gripreflex kommer snabbare kunna släppa greppet.

En en månadsbaby är redo att börja släppa.

Att kunna släppa greppet är livsviktig i fall man har gripit om något farligt eller livshotande, och turligt nog har Moder Natur ordnet det så att förmågan att släppa kommer innan barnen börja plocka upp saker...

Ge barnet ett litet objekt att gripa tag om. När han har ett bra tag om objektet kan du säga: "Släppa!", sen nyper du honom inne i handen. Eller sticker med något som är så trubbigt att det inte går hål på huden. Först kommer han kanske att känna sticket, men fastnar greppet om objektet ännu hårdare. Då har han ännu inte förmågan att släppa. Fortsätt med att göra den här övningen dagligen, flera gånger om dagen, tills han förmår släppa direkt när du nyper honom.
OBS! Du kommer upptäcka hur hårt nypet/sticket behöver vara. Kom i håg att du inte ska göra honom ledsen, men ge honom möjligheten att utveckla den här livsviktiga förmågan.
Samtidigt: Fortsätt med att förstärka gripreflexen vid att dra honom upp i sittande ställning flera gånger om dagen. Men nu ska du även gradvis bygga upp styrken i händerna hans.
Gör följande övningen på ett mjukt underlägg, sängen din är ett utmärkt ställe. Låt honom hålla om dina tummar nu, och var redo med resten av fingrarna att gripa tag i honom i fall han släpper greppet. Dra honom sakta upp i stående ställning, och låt honom stå och hålla sin vikt med fötterna. Sakta och gradvis (kanske inte första dagen, men efter några dagar) kan du lyfta honom några cm över sängen. Nu, i några korta ögonblick, håller han sin egen vikt helt själv! Innan han tröttner sänker du honom sakta ner på sängen igen, och ger mycket beröm! Efter ett tag kommer du upptäcka att han kan hålla sin vikt lite längre varje gång.
Om tummarna orkar, kanske så länge som 15 sekunder? Om tummarna inte orkar, och du känner dig säker på att han klarar att hålla, så kan du använde en kort stång som han kan hålla i, men var ändå redo med dina fingrar att ta tag om hans händer om han är på väg att släppa.
Inte många enmånaders babyer kan göra detta. I fall du undrar hur det känns, försök själv att hänga 15 sekunder efter händerna. Respecten för bebisen din vill öka dramatiskt.

Två till tre månader efter födseln kan du börja erbjuda saker för bebisen att gripa själv. Låt honom ligga på mage. Varje dag, minst tio gånger om dagen erbjuder du honom saker att gripa tag i, som är lagom för honom att hålla i. Lätt att nå fram til, och greppvänliga. Trevliga, stärka färger är ingen näckdel. Givetvis får de inte ha skarpa kanter, eller vara farliga på något sätt.
Den här övningen tar inte mer än en minut, och du erbjuder ett, to eller tre små saker.
Ställ fram en, och ge honom möjligheten att ta tag i den. Han vill demonstrera stor passion och stort tålamod när han skrider till verket. Det här kan vara svårt, även på mors tålamod. Men ge honom tid, och när han lyckes ska han ha så mycket beröm att han strax fattar att detta var mödan värt. Bruk den samma lilla saken, så kan kan fortsätta att bli bättre och bättre på att plocka upp den. När han tröttnar, erbjud en ny! Och sen ännu en ny.
Men inte gör detta lång tid i taget. En minutkanske kan räcka.Gör det heller ofta, minst tio gånger om dagen.
Efter som han blir duktigare och duktigare, så erbjuder du mindra och mindre saker. Svårighetsgraden ökar, och det måste mammas observationsförmåga också. Han kommer försöka stoppa in dem i munnen, och vi vill ju inte att något ska fastna där.

Och när han har lycktes plocka upp saker, låt honom få undersöka dem lite. Ta inte i från honom sakerna direkt. Då har han all rätt att protestera både högljudd och kraftigt. Be honom istället att ge dig sakerna. Det underlätter om du samtidigt kan erbjuda en ny sak att plocka upp.

Efter ett tag kommer det bli klart att denna övningen inte behöver fortsätta. När han blir så duktig att han plocker upp allt han ser, hela dagen, då kan du sluta med detta. :-)

Om han är fyra månader när han plocker upp saker, då är han ca. tre månader före genomsnittsbebisen, som gör detta vid sju månader.

Fem till sex månader gammal kan babyen börja plocka upp saker som är platta. Då kan man inte längre greppa med hela handen, men måste använde pincettgreppet.

Gör på samma sätt som när du lot honom få gripa om små saker, men använd platta objekt nu. T.ex. pokerchips är fina till denna övningen. Eller skivad morot.
Här måste mamma följa med ordentlig så babyen inte sätter i halsen!

Låt honom få tid på sig. Det är en annan del av hjärnan som nu tas i bruk för att plocka upp med tum och pekfinger. Nu är det cortex som används, den mänskliga hjärnan. Låt honom få tid, och möjligheter genom dagen, minst tio ostörda mögligheter till att använde pincettgreppet.

Och håll i minnet att om han är sex månader, så har hans jämnåriga inte börjat gripa med hela handen än.

Det du har gjort i nu sex sju månader är att låta hans finmotoriska vägar i hjärnan få växa och mognas. Du kan se hur han har utvecklat färdigheter i händer och numera fingrar, men det du inte kan se, är hur de delarna av hjärnan som STYR hans händer och fingrar har utvecklats.

Vid att ge honom ostörda möjligheter genom hela dagen, i sex månader, så har du påverkat denna utvecklingen. Det är bortom all tvekan att de inplanerade möjligheterna har varit många fler än möjligheterna som slumpen har styrt över. Ditt barn har fått plocka upp många fler små objekt, för att du har erbjudit honom det. Hans delar av hjärnan som styr finmotoriken har fått användas mer nu, än om du inte hade gjort planerad stimuli med honom. Og resultatet är mognare, mer utvecklade finmotoriska vägar, och givetvis snabbare utveckling.

Genomsnittsbarnet bemästrar pincettgreppet nar han är 12 månader. Chansen är stor att din baby gör det vid åtta månader.

Så mycket för "Vad är det som avgör när ett barn börjar rulla runt, gripa, sitta, krypa och gå? Ja, inte är det vi föräldrar i alla fall."

Kan man skynda på barnet?

2011-03-21T10:53:00.004-10:00

Kan man skynda på barnets utveckling?

I fölge denna artikeln

http://www.viforaldrar.se/artiklar/2010/11/11/kan-man-skynda-pa-barnets-/index.xml

så är det inte mycket man kan göra.

Vad är det som avgör när ett barn börjar rulla runt, gripa, sitta, krypa och gå? Ja, inte är det vi föräldrar i alla fall. Åtminstone inte om vi bortser från det genetiska arv som barnet får av oss vare sig vi vill det eller inte.

Jag skulle vilja påstå att det är fel.

Det finns hur mycket som helst föräldrar kan göra för att sätta fart på utvecklingen. På samma sätt som ett barn som "utsätts" för det svenska språket lär sig just det språket snabbare än något annat språk, så kan barn "utsättas" för saker som påskyndar utvecklingen.

Barn går när de är mellan 12 och 15 månader.

Gör de? Vad är det för magiskt som händer några barn vid 12 månaders ålder, som gör att just de barnen reser sig upp och går?

Förhandsprogrammering?

Hur är det då med 15 månadersbarnen? Felprogrammerade?

Eller är det så att barn som har fått ligga en del på mage, och därigenom har fått många möjligheter att åla och krypa, nu vid 12 månaders ålder tycker det är dags att börja gå?

Hur är det då med barnen som har fått ligga på mage från första början, har fremlevt sina första månader i ett neurologiskt berikande miljö, och med obegränsade möjligheter till ålning ock krypning? Ja, de barnen har kanske gått sedan de var 10 månader. Utan gåstol.

Gåendet i sig är inte viktig, men det är just vid gåendet föräldrar tycks jämföra mest.

Nya läsare kan titta under krypning och ålning, där har jag tidigare skrivit mycket om hur utvecklingen påskyndas kraftigt vid små åtgärder.

Som ett rent och varmt och trygt golv. Liggande på mage.

Matte - avslut i bloggkursen

2011-03-15T21:21:00.004-10:00

Det finns olika uppfatningar om hur långt man bör gå i matteprogrammet för att det ska "sitta", och för att förmågan att göra instant math ska hålla sig kvar.

Föräldrar som har visat till 100 på mängdkorten, och gått genom de fyra räknesätten, bör så absolut läsa vidare i litteratur som behandlar detta grundligare än jag gör i min blogg.

Det som följer är bland annat ekvationer i flera steg, visning av siffror, ekvationer med siffror, siffror över 100 m.m.

Jag rekomendarar boken: "How to teach your baby math" av Glenn Doman.
Den finns att köpa i alle nätbokhandler, och kostar inte mer än ca. 150:-

Efter att ha läst och satt sig in i hur man går vidare, kan man också googla på math + Doman, då kommer det upp flera foruminlägg av föräldrar som kör/har kört matte med sina barn. Men det kan kanske vara bra att läsa boken först....

Matte-toget har gått för mina barn (10 och 12 år), men är det något jag önskar jag hade vetat om och haft anledning att göra med dem, så är det just detta matteprogrammet.
Jag kan knapt tänka mig en finare gåva att ge sitt barn än just detta, passet och billjetten in till landet Matematik...

Matte-del 10

2011-03-05T19:34:00.002-10:00

(Tidigare mattedelar finns under)

Här kommer utdrag av små rapporter jag har fått från en mamma som började med matte när hennes son nyss hade blivit 12 månader. Det kanske kan inspirera lite?

Hon började följa bokens råd om 6 sessioner om dagen, men hennes son tyckte det gick aaaaalltför sakta...

Här är han strax innan han blev 13 månader
Vi kör nu bara 1 pass:

2 snabba nya kort
1 problemlösning Kuuul! Klappar händerna gör det lilla livet
2 ekvationer

Här är han 14 månader:
Liten rapport:
Nu har vi gjort PLUS, MINUS och GÅNGER. Får skynda mig. Bebis har så bråttom Nu när vi började med gånger blev han verkligen fundersam. Men självfallet hänger han med

Idag hade jag glömt att göra i ordning prick-korten och Bebis stövlade in i rummet och drog fram lådan där jag gömt den. Fattar inte hur han hittade den eller visste vad som var i den för jag har inte visat honom. Han slog på lådan och började gråta. Usch, vad jag kände mig skyldig... Medan han stod där så gjorde jag i ordning en lektion. Hela tiden grät och ylade han.
Sedan gjorde jag lektionen. Då blev han genast glad. Sedan ville han titta på korten. Jag tog bort några i taget eftersom Bebis kan bli lite vild av sig och råka förstöra dem. Jag var noga med att göra det när han hade ryggen till men han blev jätteledsen. Så jag la tillbaka dem. Då tittade han igen på dem.
Sen tog han upp ett och gjorde ljud- alltså han sa inget men tonfallet lät som: Vilket nummer är det här? Så jag sa: 62. Då tog han upp ett annat och gjorde samma ljud. SÅ jag sa:32. Han väntade en stund och tog sedan upp ett till. 61, sa jag. Sedan smugglade jag undan alla kort utom just de tre. Han tittade på dem allihop på golvet framför sig. Sedan tog han 32 och hasade iväg. Jag trodde då han var klar så jag tog 61. Han tittade tillbaka och "letade" med blicken efter 61. Sedan titta han på mig och ylade. Han ville inte ha 62! Snacka om att jag tappade hakan. Jag gav honom 61 och tog 62. Han blev genast nöjd. Sedan satt han och snacka lite med 32 och 61. SEN efter det, då och först då, var han klar...Och forts med annat.

Wow...det är verkligen häftigt det här! Jag är väldigt nöjd med korten! Nu är de värda sina pengar!
Ett tag tänkte jag att jag kastat dem i sjön eftersom jag inte kunde visa dem fort nog för Bebis i början och han blev uttråkad. Det var då jag prövade med datorn men det funkade inte ngt vidare ändå. Då var jag lite uppgiven men nu när jag kom på vårat lilla super-mini program går det ju strålande !

Matte - del 9

2011-02-28T22:29:00.004-10:00

(Delarna 1 - 8 finns här under)

Ekvationer med addition visar man tills man kommer upp till 40 på mängdvisningar.

Då är det dags att byta av till subtraktion.

Och man följer samma prosedur som när man införde addition. Man visar ekvationen utan att förklara vad minus är, men visar i handling.

Skillnaden nu är att man har mängder upp till 40 att röra sig med. Användningsområdet är alla mängdkort man har visat.

Visa ekvationer med minus fram till ni har visat mängd upp till 60. Då introduseras multiplikation. Och vid 80 introduseras divition.

Följ samma prosedur, och fråga i kommentarsfältet om något är oklart. Till ex. kan man undra på om man ska släppa addition helt nu, och bara visa subtraktion? Ja, det ska man. Helt fram till 60.

Om man vill variera lite, så kan man nu prova på problemlösning. Det bruker de flesta barn tycka är jätteroligt, och det brukar lugna de flesta föräldrar, som tills nu inte har fått några "bevis" på att matten fastnar hos barnen.

Det är ett slags test, men av barnen upplevs det inte som att de testas.
Att testa ett barn är att hålla upp en mängd, och fråga: Vad är detta? Och som jag skrev om i ett tidigare inlägg, så är inte matte på detta sättet kunskap som arkiveras, för så att hämtas fram på förfrågan: Vad är detta?

Matte på detta sättet är ett sätt att tänka och resonera.

Nu ska barnen få tänka och resonera, inte hämta fram ett svar.

Lägg ut en ekvation på golvet, ex. 12 + 8 =, medan ni säger ekvationen helt till "er lika med".

Så håller ni upp två svarsalternativ, utan att säga vad svarsalternativerna är. Håll upp 20 och 24, och var tyst. Kolla på barnets ögon.

Barnet kommer titta på båda, men hålla blicken kvar lite eller mye längre vid en av dem.

I de flesta fall håller de blicken på det riktiga svarsalternativet.
Och då bekräfter och berömmer den kloka föräldern så det står härliga till!
"Ja! Riktig svar är 20! Vad DUKTIG du är!!" Och kramar och pussar är inte fel här.

I andra fall håller blicken fast vi det svarsalternativet som är fel.
Man gör inget större väsen av det, men håller fram 24 säger "Detta är 24.
12 + 8 = 20". Och så håller man fram 20. Man bekräfter för barnet vilken mängd han valde, och så bekräfter man vilken mängd som var den riktiga. Sen är det klart. Man gör inget mer, och går vidare med det man ska göra.

Det är mycket viktig att den här punkten hålls och följs. Riktig svar ska berömmas (man kan ju slå av på intensiteten i berömningen efter ett tag...), men fel svar ska endast korrigeras, och inte uppmärksammas på något negativt sätt.

I problemlösningen kan man blanda addition och subtraktion, och eftersom man kommer vidare, de två andre räknesätten. Men när ni nu visar subtraktionsekvationer, så är det endast subtraktion som visas.

Problemlösning kan ni göra en eller två gånger om dagen. Stå emot trycket efter mer om barnet vill göra fler problemlösningar. Här gäller det att hålla barnet "hungrigt", och inte spela ut det här kortet för tidigt. Möjligen kan man använda det som belöning? Efter visningar man kan avsluta med en problemlösning.

Matte - del 8

2011-02-16T22:09:00.002-10:00

Matte är inte ett skolfag som geografi.

I allafall inte den matten som vi nu presenterar för barnen.

Matte är ett sätt att tänka och resonera.

Geografi (och många andra skolfag) handlar om att arkivera kunskap, och hämta fram den kunskapen igen när det behövs. Vi frågar barnen: Vad heter huvudstaden i Norge? Och barnen "hämtar fram" svaret som är Oslo.

När ni nu visar ekvationer ( en mängd + en annan mängd ändar upp med att bli en tredje mängd) så är det inte arkivering av kunskap som försiggår. Det är ett sätt att tänka, och resonera. Antakelig kommer detta sättet bli en så automatiserat, att barnet inte kan förklara hur det går till. Kanske är det något som kommer gå till i det undermedvetna, så barnet inte är varse framgångassättet, men säger att han bara vet vad svaret är.

Jag kan inte förklara hur det går till när jag läser. Jag bare ... läser, och "ser" vad som står.

Barnen som ser prick-korten har ingen aning om hur symbolerna för mängderna ser ut. De vet inte att symbolen för femton är 15, och de kan inte stödja sig på penna och papper när de ska göra sina ekvationer. Så de måste ju se och tänka på ett annat sätt än vi vuxna gör.

Detta sättet kommer bli ett stadigt fundament för matte för resten av deras liv.
Det är upp till de vuxna runt barnet hur starkt det här fundamentet ska bli.

Som vuxna måste vi skapa en stark önskan hos barnet att lära matte. Många barn kan visa ointeresse för prick-korten, och det är egentligen inte så konstigt. Vi lär dem något de redan kan. De kan se mängder. Alla bebisar kan det. De är födt med den förmågan. Det vi gör är att ge mändgerna "märklappar", vad de heter. Men annars är det inte mycket nytt vi har att komma med.

Det är därför vi redan nu har börjat med addition. DET är något nytt mängderna kan användas till. Hur 4 kan förhålla sig till 5, och de gemensamt blir 9...

Ni som följer matten här får gärna kommentera hur det går för era små. Jag blir jätteglad för kommentarer.

Matte - del 7

2011-02-11T22:00:00.005-10:00

(Har du inte läst de tidigare delarna innan, så gör det först)

Om ni nu har visat kort med mängder upp till 20, så är det dags att införa ett program till.

Det är inte så besvärligt som det låter.

De två programmen ni nu kommer köra är mängdvisningar och ekvationer. Ni använder samma kort, men blandar inte sekvenserna. Det vill säga, när ni visar ekvationer, så visar ni endast ekvationer i den sekvensen, när ni visar mängd, så visar endast mängd i den sekvensen.

Nu ska ni presentera tre nya begrepp för ert lille barn. Ge er inte in på att förklara vad begreppen betyder, det kommer ni inte klara ändå. Men barnet kommer fatta galoppen innan dagen är slut. För du kommer göra något bättre än att förklara, du kommer demonstrera i handling. Mycket bättre.

Begreppen är: Ekvation, plus och är lika med.

Förbered tre ekvationer du vill visa, och lägg korten i ordningdföljd, så du inte behöver fumla med dem när du ska visa. Öva gärna på en annan vuxen, eller framför spegeln.

Om du har valt ekvationen 2 + 7 = 9, så gör du så här:

Du säger med din glada röst: "Gustav, nu ska du få se några ekvationer".
(Håll så upp kortet med mängden 2), och säg:
"Två" (lägg ner 2 kortet) "plus" (håll upp 7) "sju" (lägg ner 7) "är lika med" (håll upp 9) "nio".
Nu har du visat en ekvation, och det var det. Ingen mer förklaring.

Gustav sitter kanske häpen, för detta hade han inte förutsett. Eller så ser han helt vanlig ut, och tycker inte det här var någon big deal. Vilket som, så gör det inget. Kom i håg att han kanske inte visade världens interesse när du berättade vad färgerna het heller. Men det gör inget. Kunskapen lagras ialla fall.

Nästa ekvation visar du strax efter den första. Ex. 3 + 10 = 13
(Visa 3) "Tre" (lägg ner 3) "plus" (visa 10) "tio" (lägg ner 10) "är lika med" (visa 13) "tretton!" (lägg ner 13).

Detta är viktig:
Ditt barn som har sett mängderna 1 - 20 har redan börja tänka i mängd. Han ser mängden 3 og får så se mängden 10 och strax efter får han se mängden 13.
Detta är addition, och det har han faktiskt gjort i många dager nu.

Om du tänker att han dagligen har fått se nya kort, där det har varit adderat en prick. ( + en prick till...) Så han har allerede en klar idé om att mängd kan öka och hur det går till. Han har sett 14, och vet att det kommer komma 14 + en prick till. Han har vetat att mängden 15 ska visas till honom, men han har inte vetat vad den mängden heter. Så han har väntat i spänning för att höra att den heter femton. Att det är 14 + 1, det har han listat ut. Han har alltså adderat innan du nu ska börja introdusera addition. :-)

Visa tre ekvationer i en sekvens. Och det ska vara tre olika ekvationer. Vi håller oss till addition.

Använd siffrorna mellan 1 och 20, de mängderna han redan känner. Tre olika ekvationer i en sekvens.

Tre sekvenser om dagen. Nya ekvationer varje gång, du ska inte repetera några ekvationer. Han kommer således få se nio olika ekvationer på en dag.

Du kan göra färre ekvationer om du känner att det blir mycket. Men du får inte göra fler. Nio ekvationer på en dag är ett maximum.

Nu ser eran dag så här ut:
Sex sekvenser med visningar av mängd. Ni fortsätter, vi ska helt till 100.
Tre sekvenser med tre ekvationer var.

Kanske så här?
Sekvens 1 Mängdkort
Sekvens 2 Addition ekvationer
Sekvens 3 Mängdkort
Sekvens 4 Mängdkpot
Sekvens 5 Addition ekvationer
Sekvens 6 Mängdkort
Sekvens 7 Mängdkort
Sekvens 8 Addition ekvationer
Sekvens 9 Mängdkort

Kom i håg:
Snabba visningar! Glad röst!
Och något som nu är viktig: Gör klar ekvationerna kvällen innan. Än så länge klarar du att ta dem i huvudet, och kan kanske göra dem direkt utan fummel, men kom i håg att ni ska upp till 100, och snart kommer det bli svårare ekvationer. Och ditt barn har inte tid att sitta och vänta medan du fumlar...

Och kom i håg att alltid använda begreppen plus och är lika med. Blanda inte in orden och och blir (som i 5 og 4 blir 9). Det kommer förvirra om du byter ut begreppen han börjar bli van vid.

Jag svarar gärna på frågor i kommentarfältet, så om detta var oklart på något vis, fråga! Kanske sitter det flera och undrar på samma sak...

Matte - del 6

2011-02-09T22:44:00.003-10:00

Hjärnan behöver 15 minuter på att lagra ett minne.

Har du någon gång undrat över hur det kan ha sig att folk inte kommer i håg allvarliga olyckor det har varit med om? De säger att det senaste minnet de har var några minuter innan olyckan.

Det är för att hjärnan behöver tid för att lagra ett minne. Får den inte den tiden, så lagras inte minnet på ett bra sätt.

Därför behövs det minst 15 minuter mellan varje sekvens när ni visar mattekorten.

Nästa post ska handla om hur vi visar ekvationer. Det kommer vara tre av dem i tillägg till de sex visningarna av mängd. Totalt nio visningar pr. dag. (Detta kommer inte öka mer nu. Det kommar stå kvar på nio visningar).

Det kan verka svårt att hinna med nio visningar, men med lite planering och en lista man kan stryka av på, så blir det överkomlig.

Och vinsten blir stor!

Matte - del 5

2011-02-08T22:26:00.003-10:00

Det är mycket viktigt att komma i håg att man inte lär sina barn mängd när man visar kort.

Att se mängd och se skillnad på mängd är medfött, och inte något vi lär barnen.

Du kan inte visa ett barn färgen röd, och lära honom att färgen är röd. Han ser att färgen är röd, han har sett färgen röd sedan han blev fött, han vet att den skiljer seg från färgen blå, som igen skiljer sig från färgen orange.
Men det han inte vet när han är så liten är att färgen röd har ett namn. Och det namnet är: Röd. Och du informerar honom det. "Detta är röd".

Du kan inte lära barnet ditt att mängden ett är ett. För det vet han redan. Men du kan informera om att denna mängd du ser här är "ett". Och den här mängden är "två".

Han vet mycket väl att mändgen 19 skiljer sig från mängden 20, men han vet inte vad de har för namn.

Så det man gör när man visar korten 1 - 100 är att man berätter vad mängderna har för namn.

Efter ett tag blir hjärnan så van med att handtera bilden av mängder och namnet på mängderna, att det blir naturligt att tänka i mängd.

Och när det händer - då är fundamentet för matte lagt.

Tänk lite på det. Fundamentet är lagt, och man kan börja bygga på det...

Matte - del 4

2011-02-07T20:55:00.003-10:00

(Har du inte läst de tidligare delarna innan, så gör det först)

Dag 6:

Nu har du visat korten 1 – 10 i fem dagar. Eller så är det dag 4, och du har visat i tre dagar. Det varierar från barn till barn hur snabbt de vill ha nytt material, och det är du som mamma/pappa som kommer upptäcka när det är dags att ta bort några gamla kort, och introducera nya. Du känner ditt barn så väl, att jag inte kan berätta för dig tecknen på att den lille börjar bli trött på den här leken. Men du kan, och då är det dags att komma med nytt.

Du tar helt enkelt bort de två lägsta korten (1 och 2) och byter ut den med de två som står för tur (11 och 12). Du säger inget, de två nya korten plötsligt bara befinner sig bland de andra korten, och har bidragit med något helt nytt i den här leken. Ny skärpa behövs från den lille, ”Vad nu? Här kommer ju nya grejer!!” .
Hela dagen kommer han följa med på korten för att få se de nya.

Och som ett brev på posten; redan nästa dag belönas han med ännu fler nya kort. Nu är det 3 och 4 som åker, och in kommer 13 och 14.

Och dagen efter det igen försvinner 5 och 6 och vi välkomnar 15 och 16.

Igen, nu måste du kolla noga med ditt lille barn. Är detta lagom tempo? Går det här för sakta? Skulle han vilja ha tre eller rentav fyra nya kort om dagen? Visar han stort interesse, med mycket glädje i ögonen och små ben som börjar gå igång: Det tyder på att det här är JÄTTEKUL! (Och du håller ett tempo som han tycker om).

Är interesset dalande kan det tyda på att något är fel. Visar du korten för sakta, håller du upp så han får titta i tio sekunder på varje kort? Är han trött/hungrig/ledsen/har blöt blöja? Har du glömt det där med glädjen och attityden? Eller har han sett samma kort i sju dagar nu? Speeda upp visningen, låtsas att du vunnit på triss (och inte kan hejda den glada rösten), och byt ut några fler kort. Vad händer nu? Blir det någon skillnad?

Två kort utbytt varje dag är ett minimum. Prova dig fram till vad som är best för ditt barn.

När ni har kommit till 20 ska vi göra något roligt!

Matte - del 3

2011-02-05T20:58:00.001-10:00

(Har du inte läst del 1 och 2 innan, så gör det först)

Dag tre mixar du.

Du har fortsatt två grupper med fem kort i varje grupp, men nu kanske det är 2 3 6 7 10 i en grupp, och resten i den andra gruppen. Och innan varje visning blandar du om på korten, så korten hela tiden kommer i ny ordningsföljd. Och blanda mellan de två grupperna också. Denna mixning och blandning är mycket viktig för att hålla det som ska komma nytt och intressant.

Men fortfarande är det två grupper, med fem kort i varje grupp.

Kom ihåg att det ska gå snabbt. Och att ni endast leker när ni båda mår bra. Strax innan mat, när ni båda är hungriga, är ett tillfälle det inte är så bra att leka den här leken.

Om ditt barn kan tala, och säger siffran antingen efter dig, eller även innan dig(!) så gör det inget. Men be honom inte repetera efter dig. Han ska lära sin känna igen mängderna, han ska inte bekräfta för dig att han gör det. Det kommer många tillfällen som jag ska berätta om sedan, där du kommer att få mer än nog bevis för att han faktiskt har lärt sig känna igen mängderna. Men bevisen ska du inte tänka på nu. Nu ska du koncentrera dig på: Glädjen och snabbheten!

Matte - del 2

2011-02-04T21:49:00.003-10:00

(Har du inte läst del 1 innan, så gör det först)

En viktig sak att komma ihåg när man leker matteleken med sitt barn: Att det är just vad det är för barnet. En lek. Och en rolig lek på kuppen!
Så kom ihåg att det er lek-attityden du skal plocka fram. Och kom ihåg att leka endast när ni båda är på bra humör.
Sen måste det gå SNABBT! Trötta inte ut barnet med att visa korten för sakta.

Dag två:

Du har gjort material så du har för ett bra tag framöver?

Nu ska du introducera korten 6 – 10.
Första dagen visade du 1 – 5, i tre sekvenser.
Nu ska du visa 1 – 5 i tre sekvenser, men du ska också visa 6 – 10, i tre sekvenser. Så nu kommer du att ha sex sekvenser under dagen.

Varje sekvens tar ju bara några sekunder, så det är inte mycket tid du kommer att lägga ner.
Men det kan vara en bra idé att nu göra en visningslista, så du kan sätta streck över de visningarna du redan gjort. Det hjälper dig att hålla översikten, och visa vad du har kvar. Även på sex visningar är det lätt att komma ur räkningen.
Dag två kommer du att hålla 1 – 5 innanför en grupp, och 6 – 10 i den andra. Och du kommer visa dem i kronologisk ordning.

Om du den första dagen sa: ”Det här är en” och ”Det här är två”, så kan du nu gå direkt över till att endast säga: ”En” och ”Två”.

Kom ihåg: Glädje och snabbhet!

Matte - del 1

2011-02-03T22:38:00.002-10:00

Nu blir det matte!

Del 1 är en kopia av det jag skrev för ett år sedan. Är det länge sedan du läste, eller har du inte läst det förut, så kommer det här:

(Är det något som är oklart, så fråga i kommentarsfältet...)

Små barn kan se mängd, om man ger dem möjligheter att göra det. Om man berätter för barnet att "denna mängd är 24 och denna mängd är 49", så är barnet i stand till att se mängden, och identifiera den efter hva den har för namn. Barnet accepterar utan problem att man kallar djuret hund för just hund (och inte katt), och att mängden 49 kallas för 49 är bara ännu en sak som de lär sig och accepterar. Och varför skulle de inte det? De har ju ingen orsak att ifrågasätta detta.

Nu kommer jag att tala om mängd och siffror, och det är viktig att hålla dem isär.
När jag skriver siffror, då menar jag det som vi har som SYMBOL för en mängd. Siffrorna 4 och 9 bildar 49 som är symbolet för mängden 49. Sen talar jag om mängd och antal, och då menar jag inte siffrorna, men den faktiska mändgden. 49 prickar eller stjärnor eller får.

Barnet kan se 24 och 49 prickar, men ännu vet de inte hva mängden heter. Det är det vi ska lära dom i den första delen av matten.

Vi ska INTE visa dem några symboler. Inga siffror.

Vi ska visa dem mängden, och berätta vad vi kallar just denna mängden för.

Så vi kommer behöva mängd att visa dem. Titta på länken/adressen under för att få en bild av hur en sådan mänd kan se ut. Titta under Teaching Quantity.

http://www.theclassicalmommy.com/mathematics.html

Jag tror man kan lasta ner dem, köpa dem eller så kan man göra dem själva vid hjälp av lite styvt papper och klistremärken.

Man kommer behöva 100 mattekort, ca, 25 x 25 cm, och varje kort ska ha en mängd. Vi ska visa mängden 1 till 100.

Bakpå dessa kort är det viktig att vi noterar siffran till vilken mängd framsidan visar, för vi med våra vuxna hjärnor har ingen möjlighet att veta annars.

När man har förberedt så långt, så kan man börja visa kort.

Första dagen visar du fra 1 till 5. Det är viktig här med gott humör, och "lekattityd". Detta ska va roligt!

Man tar upp kortet med mängden 1 och säger: "Detta kallas ett!"
Titta på barnet. Han behöver bara kasta en snabb blick på kortet. Vänta inte på någon längre konsentration, för det behöver han inte. (Det är vi vuxna som behöver konsentrerar oss när vi ska lära matte, inte han. Kom i håg mina första rader i detta inlägget).

Sen tar du opp kortet för 2, och säger "Och det här kallas två!"
Igen, en snabb blick är allt som behövs.

Så går du genom 3, 4 och 5 på samma sätt.

Då var första lektion klar!

Innan dagen är slut gör du samma sak två gånger till (obs: Det måste gå minst 30 minuter mellan varja lektion, så hjärnan hinner lagra i minnet).

Men redan andra lektion kan du skippa "Detta kallas...". Nu säger du bara siffran. "Ett" "Två" "Tre".
Kolla att du får den där snabba blicken.

Du kan störa ditt lilla barn i leken, i badkaret eller var som helst för att visa upp dina fem kort. Det tar bara några sekunder att visa, sen kan han återgå till det han höll på med. Men visa inte i stunder där det är motigt och ledsamt. Matten ska vara något roligt.

När du viser korten, ta då det bakerste kortet, och sätt det främst. Det ger dig god tid att titta på siffran, så du vet vilket kort det är som kommer. Så kan du lägga din fulla konsetration på barnet och hans blick när du säger vilket kort det är. Visa korten i den hastighet det tar för dig att säga siffran. Alltså mindre än ett sekund pr. kort. Bekymra dig inte om han hinner med. Han hinner. Det är i såfall du som inte hinner med hans hastighet när det gäller att ta in det du visar.

När kan du börja, med hänsyn till ålder?

Du kan börja från han är ett par månader och du kan som senast börja strax innan han fyller två år.

Han kan ta in det här från han är ett par månader, men hans förmåga att se mängd förvinner om han inte tar den i bruk innan han fyller två.

Det här var början, nästa post vad man ska göra dag två, hur länga men ska visa de samma korten, när man ska byta ut dem och i vilken hastighet.

Allt jag kommer förklara finns förövrigt i boken "How to teach your baby math" av Glenn Doman. Finns på engelska, och går att beställa på vilken nätbokhansel som helst.

Litt mer om matte - men titta här först:

2011-02-03T03:02:00.001-10:00

Jag ska skriva lite mer om matte, men först vill jag att ni tittar på vad Glenn Doman säger om små barn och matte. Titta gärna två gånger.

http://www.youtube.com/watch?v=51lijw6gkB4

Översikt - eller inte

2011-01-31T23:16:00.002-10:00

I bland blir man lite hemmablind och det kan ta lite tid innan man ser igen. Som nu till exempel, kommer jag på mig att jag har aldrig sett min blogg med "andras" ögon. Och med förskräckelse undrar jag ju hur nya läsare, de som inte har följt med från början, hittar i min blogg. Det finns ju ingen kronologisk ordning, egentligen ingenstans att börja, och börjar man läsa vid del 5 av min utredning om Bits, så kan det ju snällt sagt vara lite förvirrande.

Så nu är min fråga till de som läser här inne: Hittar ni? Eller är ni mer förvirrade nu än när ni började läsa?

Matte är visst roligt!

2011-01-29T04:07:00.001-10:00

Matte är roligt!!

Kolla in den här lilla filmen, och se hur enkelt man kan visa mängd till sina barn.
Tre visningar om dagen i tre-fyra dagar, och mängderna 1 till 10 sitter för evigt.

(Nu skulle vi bara haft den på svenska…)

http://www.youtube.com/watch?v=TOv1DdzhCPc&feature=related

Och kolla vad som händer när man tar sig tiden att visa hela vägen till 100…

http://www.youtube.com/watch?v=LglSsyN3L1c&feature=related

Visa Bits

2011-01-26T20:42:00.000-10:00

Jag gillar Youtube.

Saker som kan vara svåra att beskriva, kan man hitta på film i stället.
Här är ett klipp med en mamma som visar både läs-programmet och Bits of Intelligence programmet för sina barn.

http://www.youtube.com/watch?v=k5OJJzzM4LM

Dela Bits in i kategorier

2011-01-24T21:58:00.003-10:00

Små barn tycks älska det här programmet, Bits of Intelligence. Man kan visa dem i princip vad som helst, och de tar det till sig.

Jag bruker ha minst 5, men allra helst tio olika kort i en visning. Och jag har märkt att det er bra att ha kort som er relaterade till varann. T.ex. tio olika flygplan eller tio olika fåglar.

Man kan blanda också, att få se tio olika faktabiter är bra oavsett hur man vänder på det, men att få se tio relaterade faktabiter är ännu bättre. Kom i håg färgkritorna, och hur hjärnan kan sätta i hop mer än tre miljoner olika kombinationer av hundar efter att ha sett endast tio hundar. Den effekten vill vi inte gå miste om.

Så jag tar fram tio olika kort med fåglar på, och säger med glad röst: "Kom och titta, jag har några fåglar att visa dig!"
Sen visar jag mina kort som jag håller framför mig. Turligt nog står med stora tjocka bokstäver på baksidan av kortet vad det är för fågel, så jag kan konsentrera mig på barnets ögon och vart han tittar. Jag vet att det ända som behövs från barnet är en snabb blick på kortet, så jag kan knappt titta bort från barnets ögon i fall den där snabba blicken skulle komma medan jag tittade på annat.

Jag matar korten bakifrån, och lägger dem främst medan jag säger fågelns namn. På det sättet hinner jag titta snabbt och se om det är kråkan eller talgoxen jag visar.
Eller jag kan ha korten med baksidan upp liggande i en hög till vänster för mig, ta ett kort i taget och visa, och sen lägga de visade korten i en bunt till höger om mig.

Det viktiga är att stämningen är god, att jag inte hör ut som jag redovisar inbetalt skatt och att det går snabbt. Det ska inte ta mer än tio sekunder att visa fåglarna.

Sedan blandar jag korten, och lägger bort dem. Ibland vill barn titta nogare på korten, och det kan de få göra. Men korten ska inte ligga framme för att leka med.

Två gånger till under dagen tar jeg fram fåglarna och visar dem. Eftersom jag alltid blander lite, så kommer de i olik ordningsföljd. På det sättet blir det spännande, och man har i hjäl argumentet om att barnen lär utantill.

I fyra dagar gör jag detta. Den femte dagen tar jag bort en fågel eller två, och ersätter dem med en eller två nya fåglar. Och dagen efter det, kommer det ännu en eller två nya fäglar, och några gamla tas bort.
Så här kan man fortsätta till man har gått genom alla fåglar som finns/har funnits, eller så kan man sätta punkt efter 15 eller 20 eller 30 fåglar. Det brukar vara tillgången på bilder av fåglar som bestämmer hur många Bits det blir av varje kategori.

Om tio kort är för mycket för ditt barn, så visa fem!
Men vis dem tre gånger om dagen.
Om kråkan sitter redan efter två dager, så byt ut den innan det har gått fem dagar.
Om barnet är trött och grinigt, lägg bort korten och vänta en halvtimme eller en dag. Allt eftersom.

Testa aldrig!! Fråga aldrig: "Vad är det här för fågel?" Om du vill kan du erbjuda honom problemlösning, det brukar barn tycka är roligt. Håll upp tofsvipan och ladusvalen och fråga: "Vilken är ladusvalen?" Och han vill titta eller peka på ladusvalen. Då ger du pris och beröm, och berättar att han är den duktigaste killen i världen. Tittar han på tofsvipan, då säger du med din glada röst: "Det här är tofsvipa." Efteråt håller du fram ladusvalen och säger med ännu gladare röst: "Det HÄR är ladusvalen." Och det var det. Du får inte göra mer av det. Vi berömmer det som är riktig, och rättar till på fint sätt det som råker bli fel. Precis som vi önskar andra ska göra mot oss när vi råker göra en fel.

Jag hoppas det här var förståligt, om det inte var det vore det fint med en fråga i kommentarsfältet, så skal jag svara efter bästa förmåga!

Bits of intelligence-kort

2011-01-22T18:49:00.006-10:00

Det finns hur många typer av flashcards som helst.

Jag vet inte helt hur man ska oversätta det ordet, men jag tror det menas "kort som visas med blixtens hastighet".
Och det är bra, små barn behöver inte titta så länge på saker som vi vuxna för att de ska förstå vad det är de ser.
Men de allra flesta flashcards som man kan köpa håller inte måttet om vi ska möta små barn med respekt för deras intelligens, och om vi ska försöka öka den.

Googla lite på flashcards, så hittar ni hur mycket som helst.

Mycket av det som finns är teckat, och väldigt enkelt. Jag tror barn blir uttråkat av att få se ett glatt tecknat äpple, och ska lära att detta är ett äpple, när de har vetat vad äpple är sedan så länge de kan minnas.
(Ska de däremot lära sig franska, då är en skjorta teckat i Disney-stil helt ok, med ordet "la chemise" på baksidan).

Många av dessa flashcards har ordet på framsidan också, jag föredrar baksidan. Då kan kortet användas till ett läskort också.

Och många av dessa flashcards har flera saker på framsidan. Jag tycker man ska hålla sig till en sak, och den ska vara så precis som möjlig. Det ska helst inte vara någon "störande" bakgrund, och det ska inte vara något märkvärdigt med det som är avbildat. En pudel med rosett är till ex. inte så bra, då kan barnet (med all rätt!) tro att alla pudlar bär rosett.

Jag gillar goda fotografier, men också goda ritningar. Och då menar jag ritningar som de var på gamla skolafficher, och i vetenskapliga böcker. Bland annat fåglar och insekter tycker jag kommer fram bättre på såna ritningar än på fotografi.

Här är utmärkta exempler på bits of intelligence. Såna gjorde jag i mängder, och lärde mig otroligt mycket på vägen. (Jag hittade inte hundar, men hästar och musikinstrument kanske går bra??)

http://www.flickr.com/photos/bitsofintelligence

Men Gud, tänker du kanske, hur avanserad ska det vara? Behöver barn lära sig detta?

För det första: Avanserad för vem? För en tvååring kanske det här är jätteintressant! Det är iallafall bättre än en ritning av en häst, och informationen; det här är en häst.

För det andra: Kom i håg färgkritorna! Det här en ett riktgt bra träningspass för hjärnan. Här byggs förbindelser och arkiveras på hög nivå.

För det tredje: Det vore bra om vi på förhand hade vetat vad barn kommer behöva lära sig. Då kanske vi kunne hitta en metod att sålla bort det de inte behöver, och bara visa det du kom att behöva. Vem vet om det är en framtidig hästuppfödare du har där hemma?

För det fjärde: Om hästar är totalt ointressant, visa något annat. Det finns hur mycket som helst, och det är en bra sak att visa barnets favoritsaker till en början.

Klistra upp bilden på ett papper som har minst A4 storlek, och texta på baksidan vad det är för något som är avbildat på framsidan. Jag gillar att använda svart tjock tusjpenna, men kolla så det inte går "i genom", och förstör bilden på framsidan. I såfall får du införskaffa tjockare papper.

Det kommer mer om kategorier , och hur man visar dessa bits!

Färgkritor och hundraser

2011-01-18T21:49:00.006-10:00

Jag råkade sitta på första raden under en föreläsning vid IAHP just dagen Janet Doman visade färgkriteexemplet.

Jag fick en miniräcknare och en microfon i handen, och blev lite varm och munnen kändes torr.

"Now, Mrs. S", sa Janet Doman "in how many different combinations can you set three coloured pencils?"

Ni vet, tre kritor kan man lägga som: rödvitblå, rödblåvit, vitblåröd, vitrödblå, blårödvit och blåvitröd.

6 olika kombinationer.

"Well, how about five?" fortsatte Janet Doman

Och jag var jätteglad för miniräknaren...
5 x 4 x 3 x 2 x 1 = 120 olika kombinationer

6 ger 720 olika kombinationer
7 ger 5040
8 ger 40320
9 ger 362 880
10 ger 3 628 800
11 ger 39 916 800

Och miniräcknaren kunde inte ta siffran för 12...

IAHP hävdar att intelligens hos barn ökar när faktamängden ökas.
På samma sätt som en dator inte "kan" något innan vi har programmerad den med fakter, men blir ett utmärkt hjälpmedel när den är programmerad.
Och ju mer vi programmerar in, ju bättre hjälp har vi av den. Det vill säga, om det vi lägger in är relevant fakta. Frasen "Skit in - Skit ut" är väl känd bland dem som jobbar med blant annat datorregister.

Lille Gustav (2 år) som aldri har sett en hund, skulle ha svårt att veta att det var en hund om han råkade möte en.

Men om Gustavs mamma/pappa visade honom bilder av hundar, och samtidigt berättade vad det var för hundar, så skulle han stå bättre rustad.

Det skulle ta ca. 10 sekunder att visa Gustav hur 10 olika hundraser ser ut.
(Några få minuter, fördelad på tre-fyra dager för att det skulle lagras permanent i hans hjärna)

Det skulle ta mamma/pappa lite längre tid att förbereda...

Här behövs:
10 A4 papper
10 bra bilder av olika hundrasar
Limmstift
Penna

Klistra bilderna på vart sitt papper
På baksidan skriver man vad det är för hundras.

Nu till de tio sekunderna:
Mamma/pappa visar för Gustav de 10 hundrasarna på följande sätt:

Glad röst:
"Titta, Gustav, nu ska du få se bilder av hundar"

Och så visar man medan man säger:
Tax
Collie
Labrador
Scnauzer
Cocker Spaniel
Boxer
Golden retriever
Doberman Pincher
Samojed
Schäfer

Gustav är 2 år, så han behöver inte titta länge och begrunda varje bild. Han kastar en snabb blick på bilderna, det är allt som behövs.

Efter två dagar med två-tre visningar av hundar, så går familjen på promenad, och döm om vår förvåning, nu möter Gustav sin första hund! Det kommer en skotsk terrier nedför gatan!

Kommer Gustav ropa: Mamma, pappa titta!! En HUND!!

Ja, det kommer han göra.

Även om det skotske terrieren inte var med bland de tio hundraserna han har sett, så har han sett:
10 olika typer päls
10 olika typer öron
10 olika typer svans
10 olika typer färg på pälsen
10 olika typer längd på pälsen
10 olika typer storlek på öronen
10 olika längd på benen

Han har sett 10 olika hundar som hans hjärna nu kan kombinare i hop till... ja, hur många hundar är det nu Gustav kan kombinera i hop till?

Den skotske terrieren lägger han snabbt i kategorien hund.

Fascinerat?

Jag blev helt mållös när jag började förstå omfånget.

Sedan länge har jag helt slutat att säge "vovve" om hundar till barn.

Glenn Doman om att barn vill lära.

2011-01-16T04:26:00.002-10:00

Glenn Doman är en av de mest inspirerande föreläsare jag någon gång har lyssnat till.

Jag har aldrig kommit mig till att notera en rad när han föreläser, så uppslukt har jag blivit från första minut.

Jag tycker jag förstår vad han menar när han talar med stora bilder, och har ofta blivit frustrerad när folk fastnar i detaljer, och kommer dragande med argumentet om at "...alla barn är ju inte lika..."

Här summerar Doman på några minuter upp varför barn hellre vill lära än leka.

http://www.youtube.com/watch?v=BPTgpbWwWS8

Att påverka hjärnväxt

2011-01-14T23:39:00.004-10:00

Hjärnan växer vid användning.

http://www.expressen.se/halsa/1.2288957/trana-dig-smart

Att den kan växa hos vuxna med upptill 15% var däremot nytt för mig.

Hos IAHP mäter man huvudets omkrets hos de barnen som kommer dit. Och man kan dokumentera en inte obetydlig hjärnväxt efter som barnen genomför de neurologiska programmen. Något annat som mäts är omkretsen av bröstkorgen. Även den växer.

IAHP har mycket motorisk stimuering i sina program, och det kräver i de allra flesta fall en ökning i respirationen. Man kan inte krypa mer än en kilometer varje dag utan att andas ganska mycket. Och inte är det då konstigt att lungorna måste bli större för att klara av den utmaningen. Och då måste ju bröstkorgen växa för att ge plats...

Med all denna respiration syresätts hjärnan på ett helt nytt sätt, och det kan mycket väl vara en av anledningarna till att den växer. Och huvudomkretsen ökar. Man måste ju få plats med den växande hjärnan... Funktionen bestämmer strukturen.

Som en kuriositet kan jag nämna den underbart söta flickan med Downs Syndrom som vi alltid mötte när vi var hos IAHP, ungefär en gång i halvåret. Hennes utseende hade ändrats varje gång vi såg henne. Inte bara för att hon blev äldre, och alla barn ändras. Nej, det var själva ansiktet som ändrades, och det tycktes som om några av de karakteristiska Downs dragen blev mindre tydliga. Det tog lite tid innan jag lycktes sätta fingret på vad det var. Hennes näsa växte! Och det var ju klart, när man först fattade vad som menas med att funktionen bstämmer strukturen: Inte kunde hon andas så mycket som hennes träning krävde, med den lilla knappen till näsa som många av barnen med Downs Syndrom har. Det var en häftig ting att se.

Dags att tänka till: Hur låter vi barn få avkoda språk?

2011-01-13T23:13:00.004-10:00

Tänk dig en tillvaro där vuxna endast viskade lågt kring barnen, och aldrig direkt till dem. Utan att ha hört talade ord skulle så dessa barn växa upp och börja i skolan vid sex års ålder. Det skulle de fonetisk få lära sig en bokstav i taget, för så att ljuda ihop ord, och på det sättet lära sig tala och förstå när de blev talade till.

Vilket trams. Att höra och tala är inte skolämnen, men däremot neurologiska funktioner. Att avkoda det talade språket hör med till de funktionerna som homo sapiens är ensamma om i djurriket. En annan är att göra språkljud som andra homo sapiens kan avkoda. Funktionen tala hänger noggrant samman med funktionen höra och förstå vad det är man hör. Ingen skulle drömma om att vänta till lektionstid innan de låter sina barn utvecklas så de behärskar dessa funktioner.

Att avkoda det språket man hör från man föds, börjar när man föds. För det nyfödda svenska barnet är svenska ett främmande språk. Men som tur är utsätts barnet för detta språk dagarna i ända, och vuxna har också den goda smaken att tala högt och tydligt till små barn. Vid tre års ålder kan barnet inte bara förstå detta språk, men också tala det tillnärmat grammatisk korrekt. Utan att ha satt sin fot i ett klassrum.

Barnet har lärt sig att förstå sitt språk genom öronen.

Att förstå språket genom ögonen är inte svårare för barnen än att förstå det genom öronen.

Men här kommer viskningen och de fonetiska bokstäverna in.
När det kommer till skriftspråket, så viskar vi kring barnen. Tryckta bokstäver och ord finns, men de är så små att barnens outvecklade syn inte kan skilja dem från varandra. Och vi vuxna gör inget för att ändra på detta. Vi kör på med vårt skriftmässiga viskande.

Vore man schysst mot barnen, skulle man göra ordet ”frukost” på ett papper med stor print, och hålla upp det samtidigt som man ropade in familjen till bords. Då skulle barnen lika snabbt lära sig förstå det skrivna ordet frukost, som det ropade ordet. Och på samma sätt som om det talade ordet frukost skulle dyka upp i någon annan sammanhäng under dagen, och barnet skulle förstå att det var tal om morgonmåltiden, så skulle barnet känna igen det skrivna ordet frukost, och förstå dess innebörd. Om man talade så högt att barnet hörde, eller skrev med en sådan storlek att barnet kunde se ordet.

Det första ordet mitt barn lärde sig se, känna igen och förstå var ordet Nickelodeon. Hon var tre år, och ordet visades när hon tittade på sin älskningskanal, där ordet jämt och ständigt dök upp medan en trevlig röst sa just: Nickelodeon. Sedan läste hon det högt för mig en dag vi gick förbi en reklamaffisch. Jag häpnade!
Hennes andra ord som hon lärde sig läsa var Coca-Cola och det tredje var IKEA. De var det jag som visade henne. På vår körsträcka till dagis passerade vi jätteskyltar med dessa ord på, och jag pekade och sa ordet varje gång vi körde förbi. Sen följde Statoil, Elköp och av alla ting: PricewaterhouseCoopers. Hon lärde sig snabbt, och sen var det hon som pekade och berättade vad det stod.
Jag tyckte det var roligt, men synd om hon bara skulle kunde läsa företagsnamn. Tyvärr fanns ju inte ord med så stor print någon annanstans än på skyltar, så vi fick göra egna. Hemma textade vi ord på stora papper, och visade medan vi sa ordet högt. Att titta på ord på det här sättet blev omedelbart hennes favoritsyssla.
Enkla ord blev sedan till två ords meningar, som blev till fullständiga meningar som blev till små hemgjorda böcker.
Jag skulle gärna köpt barnböcker till henne, men alla böcker jag hittade hade samma problem: De tryckte orden var alltför små för henne att se och avkoda. Med hon avkodade mina hemmagjorde böcker, och hon läste dem om och om igen. Ibland högt, ibland tyst.

Högen med hemmagjorde böcker växte, i takt med hennes läsglädje. Eftersom hennes syn utvecklades, så blev skriftstorleken mindre. Tillsist läste hon böcker med bokstavsstorlek som du läser nu.
Denna treåring är nu 12 år. Hon är inte extrabegåvad, även om hon som treåring läste bättre än många tolvåringar gör.
Det ände jag gjorde för att hon skulle lära sig läsa var att jag slutad viska omkring henne. Hon fick se ord som hennes syn kunde avkoda. Hon såg ord, kände igen dem och förstod ved de betydde. En helt ok definition av att läsa. Eller förstå språket genom ögonen.
Hon hade inget krav om läsning på sig, och tror inte hon kände något sådant krav.
Men många av våra bekanta var bekymrade för hur hon skulle få det i skolan, när hon nu redan kunde läsa när hon kom dit. Ett bekymmer jag tyckte var mycket märkligt. Jag har då aldrig hört talas om samma bekymmer när fäder sparkar fotboll med sina barn. Akta, hur ska det sedan gå på idrottslektionerna? Det finns ju ingen som tänker så.
Pedagoger var bekymrade för dotterns självkänsla. Hur hon skulle komma känna sig om hon inte läste tillräckligt bra. (För vem, fick jag aldrig veta. För oss föräldrar? )
Och kunde hon inte bara få vara barn, leka och inte ha detta läsande över sig? Jovars, hon lekte på som andra barn, men i motsatsen till andra barn behövde hon inte vänta till vi hade tid att läsa för henne. Hon läste själv, och många spännande böcker har hon läst genom åren.
Och slutligen, varför skulle hon nu läsa, endast tre år gammal? Ja, bortsett från att läsa själv, utan att invänta att en vuxen ska få tid (jag vet flera barn som skulle önska de hade den möjligheten), blev det ett bekymmer mindre för de ömma föräldrarna. Jag visste redan innan skoldags att mitt barn var bland de skolbarnen som kom att lära sig läsa.

Bortsett från när man oförberedd har kommit över tidningsrubriker som har skrikit ut exempelvis: ”Far mördade mor med kniv”, så kan jag inte komma på något tillfälle där det inte var bra att mitt lilla barn kunde läsa. Jag tror ju i min enfaldighet att det inte är barnen som kan läsa som har problem.

Idag börjar barn sin utbildning som ettåringar. På dagis och i förskolor finns det oändliga möjligheter att låta små och större barn få möjligheten att avkoda skriftspråk. Utan att orden är små som flugfötter, och utan att gå vägen om en bokstav i taget. Utan att vi viskar kring barnen.

Att förstå språket genom ögonen är också en neurologisk funktion, som vi homo sapiens är ensamma om. Men vi har vald att göra det till ett skolämne.

Skadligt för små barn att läsa?

2011-01-12T21:10:00.005-10:00

Den här posten är en artikel om bebisar som läser. Det finns även en rätt så gullig och bra filmsnutt. Värd att titta på.

Men det som verkligen väcker uppseende är expertenes kommentarer till det hela!

http://www.dagbladet.no/2011/01/03/tema/klikk/helse/14924163/

Passa på att läsa kommentarerna under artikeln också.

I morgon kommer min kommentar.

Bedrövlig uppdatering!

2011-01-11T22:23:00.002-10:00

Bedrövlig uppdatering av min blogg, det kan man nog säga om sista måneders aktivitet här. Kanske ska jag ta mig själv i kragen och fortsätta bloggen. Jag behöver kanske inte skriva så fruktansvärt långa inlägg, som gör att jag tar helt slut...

I dag vill jag svara på en kommentar från Maria, som har legat obesvarat rätt länge, jag hoppas Maria förlåter, och kommer in och läser mitt svar ändå.

Tack för en bra sida som engagerat försöker hjälpa barn att utveckla deras potential! Men du - jag har en fråga... När jag går in på "theclassicalmommy" (som har hänvisningarna till "flash cards" som du tipsar om) så är ju hennes poäng just en kritik av Domans metoder: hon menar ju att hans metoder resulterar i ett inlärt matande som leder till falsk inlärning och att detta tvärtom kan vara skadligt för barnet ("infused dyslexia", kallar hon det då barnet lär sig utantill och inte på djupet, av sammanhanget). Hur ser du på det? Tack för ditt engagemang i att hjälpa oss andra! Allt gott, Maria

Det är svårt att veta vad små barn lär sig utantill, och vad de faktisk förstår på djupet.
Lika svårt som det är att veta hur skolungdommar tar till sig det de lär i skolan.
Till ex. hur man ska ställa upp sifforna i subtraktion under mattelektion. 173-89 ställer vi upp med 173 överst och 89 underst. Så ska vi subtrahera 9 från 3, vilket inte går, så vi får låna en 10a från 7an, så den egentligen blir 6. (Här måste jag ta penna och papper till hjälp). Nu ska vi alltså subtrahera 13 från 9 som blir 4.
Klar med entalen, du ska vi börja på tiotalen. Vi ska vi subtrahera 7an, som nu är en 6a från 8, och det går ju inte, så vi får låna en 10a till, denna gången från 1 som nu blir 0. Vi får nu 16 - 8 som blir 8, och svaret blir 84.
Hur förstår man detta på djupet? Eller lär man sig utantill.

Mycket av den kritiken Doman möts med, kan man ta till skolverket, vården eller var man nu menar de har löst problemet bättre än Doman. Poengen är att i många fall, både i skola och i vården, och i givetvis många fall hos Doman, så vet man inte. Men man ser på barnen, och ut fra det man ser kan man tolka.

Många av Domans kritiker har aldrig varit på besök hos Domans institut. De har läst eller hört fragmenter av Domans metod, och uttalat sig därefter. Jag är nu så bevandrat i vad IAHP lär ut, att jag i många fall kan säga vilka fragmenter kritikerna har läst/hört för att så komma med sin kritik.

Att se ett flashcard med bild av en rödhaka på, som sitter så man ser den från vänster och håller sitt huvud på sne mot höger, och lär sig att det är en rödhaka, fast man aldrig sett en rödhaka någon annan stans, då kan man ju tänka sig att det är utantillärning. Ser man sedan en rödhaka utanför fönstret, rakt fram ifrån, och känner igen den som en rödhaka, ja då faller argumentet om utantillärning.

Att se flashcard med 23 prickar på, och "utantillär sig" att det är 23, det är det få barn som orkar. Kom i håg att de då har sett alla flashcard upp från 1 till 22 innan. Interesset skulle svalnat någongång innan 10.

Vuxna kan inte ta in fler prickar än högst 9 utan att börja räkna. Vi kan inte ens föreställa oss hur det skulle vara att kunde blicka utöver sommarängen och med en blick kunde se att det är 23 får som går och betar. Det lilla barnet som har fått se flashcard kan göra det. Och du kan vara helt säker på att fåren står i ett annat mönster än prickarna på flashcardet.

Små barn som har fått se flashcard upp till 100, bevöver inte få se fler. De har fatta mönstret och galoppen, och kan "se" och fatta mängder som är störra än 100. De kan "se" mängden 173 lika bra som de kan "se" mängden 89. Deras hjärna har kunnat addera och subtrahera så länge de kan minnas. De skulle haft svårt för uppställningen här ovenför. Inte bara att förstå hur uträkningen skulle gå till, men också för att i deras hjärna kan de "se" svaret 84 länge innan de får fram penna och papper för att räkna ut. Och det är inte utantillärning.

Små barn och matte

2010-04-27T20:07:00.002-11:00

Det tar ett tag att innse att små barn har förmågan att ta in matte på ett helt annat och mycket lättare sätt än vi vuxna.

Man måste få det förklarat för sig, och man måste tycka att det hörs rimligt ut. Så måste man börja tänka och acceptera att det är så.

DÅ först kan man öppna dörrarna för sitt lilla barn in till det fantastiska landet matematik.

Det är magiskt.

Men magien ligger inte i teknikerna jag kommer redovisa för.

Magien är i barnet, i den otroliga hjärnan. Teknikerna är hjälpredor. Magien är i barnet. Håll det i minnet hela tiden.

Så; om ni är redo??

1)

Små barn kan se mängd, om man ger dem möjligheter att göra det. Om man berätter för barnet att "denna mängd är 24 och denna mängd är 49", så är barnet i stand till att se mängden, och identifiera den efter hva den har för namn. Barnet accepterar utan problem att man kallar djuret hund för just hund (och inte katt), och att mängden 49 kallas för 49 är bara ännu en sak som de lär sig och accepterar. Och varför skulle de inte det? De har ju ingen orsak att ifrågasätta detta.

Nu kommer jag att tala om mängd och siffror, och det är viktig att hålla dem isär.
När jag skriver siffror, då menar jag det som vi har som SYMBOL för en mängd. Siffrorna 4 och 9 bildar 49 som är symbolet för mängden 49. Sen talar jag om mängd och antal, och då menar jag inte siffrorna, men den faktiska mändgden. 49 prickar eller stjärnor eller får.

Barnet kan se 24 och 49 prickar, men ännu vet de inte hva mängden heter. Det är det vi ska lära dom i den första delen av matten.

Vi ska INTE visa dem några symboler. Inga siffror.

Vi ska visa dem mängden, och berätta vad vi kallar just denna mängden för.

Så vi kommer behöva mängd att visa dem. Titta på länken/adressen under för att få en bild av hur en sådan mänd kan se ut. Titta under Teaching Quantity.

http://www.theclassicalmommy.com/mathematics.html

Jag tror man kan lasta ner dem, köpa dem eller så kan man göra dem själva vid hjälp av lite styvt papper och klistremärken.

Man kommer behöva 100 mattekort, ca, 25 x 25 cm, och varje kort ska ha en mängd. Vi ska visa mängden 1 till 100.

Bakpå dessa kort är det viktig att vi noterar siffran till vilken mängd framsidan visar, för vi med våra vuxna hjärnor har ingen möjlighet att veta annars.

När man har förberedt så långt, så kan man börja visa kort.

Första dagen visar du fra 1 till 5. Det är viktig här med gott humör, och "lekattityd". Detta ska va roligt!

Man tar upp kortet med mängden 1 och säger: "Detta kalls ett!"
Titta på barnet. Han behöver bara kasta en snabb blick på kortet. Vänta inte på någon längre konsentration, för det behöver han inte. (Det är vi vuxna som behöver konsentrerar oss när vi ska lära matte, inte han. Kom i håg mina första rader i detta inlägget).

Sen tar du opp kortet för 2, och säger "Och det här kallas två!"
Igen, en snabb blick är allt som behövs.

Så går du genom 3, 4 och 5 på samma sätt.

Då var första lektion klar!

Innan dagen är slut gör du samma sak två gånger till (obs: Det måste gå minst 30 minuter mellan varja lektion, så hjärnan hinner lagra i minnet).

Men redan andra lektion kan du skippa "Detta kallas...". Nu säger du bara siffran. "Ett" "Två" "Tre".
Kolla att du får den där snabba blicken.

Du kan störa ditt lilla barn i leken, i badkaret eller var som helst för att visa upp dina fem kort. Det tar bara några sekunder att visa, sen kan han återgå till det han höll på med. Men visa inte i stunder där det är motigt och ledsamt. Matten ska vara något roligt.

När du viser korten, ta då det bakerste kortet, och sätt det främst. Det ger dig god tid att titta på siffran, så du vet vilket kort det är som kommer. Så kan du lägga din fulla konsetration på barnet och hans blick när du säger vilket kort det är. Visa korten i den hastighet det tar för dig att säga siffran. Alltså mindre än ett sekund pr. kort. Bekymra dig inte om han hinner med. Han hinner. Det är i såfall du som inte hinner med hans hastighet när det gäller att ta in det du visar.

När kan du börja, med hänsyn till ålder?

Du kan börja från han är ett par månader och du kan som senast börja strax innan han fyller två år.

Han kan ta in det här från han är ett par månader, men hans förmåga att se mängd förvinner om han inte tar den i bruk innan han fyller två.

Det här var början, nästa vecka kommer jag med vad man ska göra dag två, hur länga men ska visa de samma korten, när man ska byta ut dem och i vilken hastighet.

Allt jag kommer förklara finns förövrigt i boken "How to teach your baby math" av Glenn Doman. Finns på engelska, och går att beställa på vilken nätbokhansel som helst.

Att "träna" sina barn för speciella uppgifter

2010-04-21T02:40:00.002-11:00

Att jag pratar om träning för barn, det har jag ofta fått höra.

Och då gärna med en hänvisning till hur kinesiska barn tränas från tidig ålder för att bli duktiga gymnaster.

Och jag förstår till en viss grad att det kan uppfattas så när jag pratar om hur små barn, ja rentav bebisar kan göra matte.
Eller jag pratar om den viktiga krypningen. Och att bebisar ska åla så mycket som bara tygen håller. Och även mer än det. Hur utvecklande det är för hjärnan.

Ordet träna är svårt att komma förbi. Visst talar jag om stimulering, men ordet träning är gärna det som befäster sig ändå.

"Man kan inte träna sitt barn till att bli geni!" är det inte ovanligt att jag får höra.
"Han får ingen bättre hjärna om jag tränar honom i matte."
"Varför ska jag träna mitt barn på läsning? Hon kommer ju lära det ändå i skolan".

Känner ni till ordspråket "Att förvalta sitt pund"?

Om jag säger att alla barn kommer till vår jord med bara ett pund, och inte kommer att flera pund utdelad, så är det ju givet att det är viktigt hur man förvaltar detta pund. Gör man riktig kan pundet växa och bli många fler pund.
Förvaltar man dåligt, ja, då kan man ända upp med inget pund.

Det gäller för barnet att förvalta sitt pund, stimulera hjärnan, så att hjärnan kan bli det som hjärnan i utgångsläget har möjligheten att bli.

En hjärna har möjligheten att bli ett genis hjärna.

Att hjälpa sitt barn, förvalta barnets pund när barnet är bebis, är en utmärkt start på vägen mot att barnets hjärna kan nå sin fulla potential.

Hjärnan har potential!

Varje barn har ved födseln en större hjärnpotential än Leonardo da Vinci någonsin använde.

Tänk på det.

Det jag pratar om är hur barnet kan förvalta sitt pund. Inte vad man kan träna sitt barn till.

Att lära snabbt - en sidoverkning

2010-04-19T21:39:00.004-11:00

Nu är jag tillbaka, och ska försöka få drejs på bloggen igen.

Jag har ju tidigare skrivit om hur ålning och krypning leder till en bättre utvecklat hjärna som lär sig snabbt.

Men behöver man ha en sådan hjärna? Och hur är det att lära sig saker snabbt och direkt?

Jag var en sådan elev som alltid hade riktiga på alla svaren, på alla slags prov i lågstadiet och högstadiet. Jag behövde aldrig läsa på eller sträva för att få det till. Det kom till mig av sig själv. Jag har t.ex aldrig undrat på om kyrka skrivas med skjy-, kjy-, sjy- eller på nåt annat sätt. Jag har alltid vetat att det är med ky-. Antageligen såg min hjärna ordet kyrka, och lagrade det. Så låg det där till jag behövde det, och det gick snabbt att plocka fram det. Engelska gloser gick av bara farten, och nye ämnen i matematikk fattade jag innan fröken var klar med att visa exemplet. Så fungerade min hjärna, och jag kan berätta att det var ett sant nöje att gå i skolan när det kom till skolfag. Jag hade aldrig problem med att lära, problemet var nog heller att jag inte lärde NOG, tyckte jag. Utmaningana var inte så många.

Gympa var en annan och mer sorglig historia. Det mästrade jag inte alls, och jag känner fortfarande hur det ryser i mig när jag följer med min yngsta dotter som tränar handboll i skolans gympa-sal. Bara ljuden och lukterna ger mig dåliga känslor. Och det är mer än 20 år sen jag hade min siste gympa-lektion.

Jag menar inte att IAHP´s metoder är de ända saliggörande, men jag har hört mycket om barn som har fått "IAHPstimuli" till sin hjärna sen de var nyfödda. I en undersökning jag fick höra om av IAHP för några år sen hittade man häpnadsväckande resultat. Av de 342 tillfälligt utvalde som blev undersökt (barn vars föräldrar stimulerade barnen efter vad de lärt vid IAHP), så var 42% av dem bedömda som mycket begåvade. Dessa barn utmärkte sig också i idrott, och i kulturella aktiviteter som teater och musik. Märk väl att det INTE var IAHP som gjorde denna bedömning, men det amerikanska skolsystemet. Normaltalet för högt begåvade barn i övrigt är 2 - 3%.
(Jag har inte källan framför mig, men ska leta reda på den om någon vill).

Att muskler växer vid använding vet vi ju. Att hjärnan växer på samma sätt, tänker inte så många på.
Men några skillnader finns, mellan musklerna och hjärnan:
En vuxen kan träna upp sina muskler när som helst. Hjärnan tappar sin förmåga att utveckla sig mot geni-höjder/eller sitt fulla potential om man heller vil, efter att man fyllt sex år.
Tränade muskler blir svaga igen om man inte upprätthåller träningen. Den utveckling som hjärnan får innan man blir sex år ger ett försprång son varar livet ut. Man kan inte tappa förmågan att ha lätt för att lära och lätt för att förstå.

Men alltså, man gör vad man tycker bäst om själv. Ta vad man vill ha, förkasta det man inte vill ha. IAHP säger det också: Gör det man känner sig komfortabel med, och inte en uns mer!

Jag tycker att hjälpa sitt barn till en välutvecklad hjärna är det bästa man kan göra för sitt barn. Utan tvekan. Och så är det faktiskt roligt under tiden.

(Mer om matte kommer.)

Bloggpaus

2010-03-02T20:48:00.002-11:00

Bästa vänner

Jag trodde jag skulle hinna uppdatera...

Men nu tar bloggen paus fram till början av april. Husflytt, husrenovering och semesterresa som samfallar nu de nästa tre veckorna gör att jag inte hinner blogga, men jag lover att komma starkt igen i april.

På återseende!!

OS, Nordea och matte.

2010-02-18T08:19:00.003-11:00

Jag har mycket att göra för tillfället, så det går några dagar mellan varje post...

Jag får med mig en och annan OS-tävling på TV, och ser till min förtjusning att namnen på företagen som sponsrar OS-sändningarna visas med stora fina bokstäver. Nordea och Sverigelotteriet står det, medan en trevlig röst säger företagsnamnen högt och tydlig.

Jättebra! En och annan unge kommer lära sig läsa just Nordea och Sverigelotteriet under dessa dager. Och samma ungar kommer läsa namnet Nordea när de går förbi banken när de är på stan.

Antagligen har de ingen susning om vad Nordea är för något, men det behöver de inte heller. Läsa det kan de iallafall.

Jag har tidigare visat hur bebisar lär sig vad glasögon är, därför att de hör ordet samtidigt som de ser de fysiska glasögonen. Ingen människa skulle komma på att förklara för bebisen att glasögon är något man behöver för att kunna se bättre, när synen inte är som den ska, och att glas med olika styrkor, satt in i bågar är bra hjälpmedel som.....

Vad glasögon är kommer bebisen att lista ut själv.

Bebisen hör språk hela dagen, och komme inom loppet av tre år att lära sig minst ett helt språk, och dessutom grammatisk korrekt. Utan att vi lär honom.
Han listar det ut själv.

Bebisen listar ut vem hans familj är, vem han tillhör, grannskapet och en mängd andra saker utan att vi behöver lära och förklara.

Läsa Nordea efter att ha tittat på OS med sina föräldrar, hör till de sakerna som är busenkla för honom.

En annan sak som er busenkel för honom, men omöjlig för oss ska jag berätta om nu.
Denna saken är busenkel för honom tills han blir 2 år. Har han inte lärt sig då, blir det lika svårt för honom som för oss. Då stängs det fönstret i hans hjärna som står kålöppet när han är bebis, men som stängs om det inte tas i bruk.

Om det inte tas i bruk.
Tas det i bruk, stängs det aldrig.

Förmågan att se mängd.

Om du säger ordet tjugofyra till mig, så ser jag för mig: 24

Jag kan inte se
::::
::::
::::

eller
.........
.......
........

eller
...
.....
.....
.....
......

Eller, det är inte riktig att jag inte kan se det, jag kan se det, men jag kan inte ta in det.

Bebisen kan.

För att bebisen ska kunna veta att mängden * är det samma som 1, så måste han få se * samtidigt som vi säger "ett!" till honom.

Sen får vi visa honom ** och säga "två!", och sen visa *** och säga "tre!".

Och så vidare.

När vi har kommit till 24, så kan han se mängden 24.
Lika lätt som han kan se mängden 3.

Kom i håg hur lätt han lär sig Nordea. Och det har han ingen susning om vad är. Mängden 24 kan han båda se och förstå vad är.

(Nu ligger mina stjärnor och prickor på rad, men det behöver de inte alls göra när bebisen ska se dem. Faktisk är det en fördel att de inte ligger i något mönster alls.)

Om intresset finns kan jag förklara lite mer om detta med bebisar och matte. Lämna en kommentar, så jag vet om ni vill höra mer.

Varför inte?

2010-02-12T03:53:00.003-11:00

Jag vet varför min äldsta dotter inte fick ligga särskild mycket på mage när hon var nyfödd.

PSD.

Detta hemska, hemska som bara inte får hända! Jag var från mig av oro, inte ens nä hon var vaken lät jag henne ligga på annat än sin rygg. För tänk om min dotter skulle råka somna där hon låg på mage?

Det gjorde hon ändå en gång, hon hade lagts på mage på min yoga-matta av min mamma, och där låg hon och mådde bra medan vi vuxna pratade.

Sen somnade hon förstås.

Och jag hade inte hjärta att väcka henne! Hon hade armar och ben krökt upp under sig, och hon sov så gott som jag aldrig sett henne sova förut.

Så jag lät henne sova, men satte mig intill för att kunna gripa in ifall hon var på väg att dö. Tokigt? Javisst! Men jag var nybliven mamma. Vi är inte alltid helt tillräkneliga.

Jag tror inte jag är ensam om att ha såna här rädslor. Dom rider nog varje ny mamma, skulle jag tro.

Och då är det svårt att övertyga och övertala dessa rädda mammor att låta sina barn ligga på mage. Inte ens i vaket tillstånd.

Sen kommer det som jag misstänker är lite "göra det enkelt för sig". När barnet börjar åla och krypa, då måste man ju ha ögon i nacken för att följa med på var de är och vad de gör. Då är sittstolar, gå-stolar och dyl bra att ha till hands. Då vet man i alla fall var ungen är.

Men tänk till innan.

Alla "hjälpmedel" som begränsar barnet, begränsar utveckling. En gå-stol är ett fängelse, för barnet får inte röra på sig som det är naturlig att han ska. En babysitter är ett fängelse av samma orsak.

För varje halvtimme spenderat i en babysitter eller på annat sätt hindrat rörelse, det är en halvtimme i förlorat utveckling.

Barnpass, javisst. Men till vilket pris! Engelsmännen ville sagt:"PennyWise, but PoundFoolish".

Andra svar på min fråga har jag inte hittat. Varför skulle inte små barn få krypa?

Krypning ger smartare barn.

Fast någon nackdel är det ju. En viss slitage måste påräknas, på byxknän...

Varför? - del 3

2010-02-09T00:36:00.005-11:00

Varför ska det lilla barnet åla och krypa?

(Denne post bygger på förra post, Varför? - del 2)

Synsvägen, som inte alls är utvecklad hos det lilla barnet, utvecklas enligt följande steg:

1. Ljusreflex (Pupillen drar sig ihop)
2. Uppfattelse av konturer (Ex. Barnet kan se sin mammas kontur om hon står framför fönsteret)
3. Förmågan att se en detalj innanför en helhet (Ex. Mammas blus har knappar)
4. Samsyn (båda ögonens syn riktas mot samma punkt), resulterande i simpelt djupseende.
5. Förmåga att skilja på liknande, fast olika enkla visuella symbol. (Ex. se skillnad på äpple och apelsin)
6. Genkännande av för barnet kända visuella symboler ( Ex. Herr- och damsymbol på toaletter) och bokstäver.
7. Läsa okända ord. Vid bruk av det dominerande ögat i kongruens med den dominerande hjärnhalvan.

Hur snabbt barnet tar sig från steg 1 till steg 7 är olika från barn till barn. Snabba barn gör detta på tre år. Genomsnittsbarnet gör det på sex år.
Denna processen, utvecklingen av hjärnans synsväg, går att påskynda. På samma sätt som det går att påskynda utvecklingen av alla de sex hjärnvägarna.

Jag har tidigare förklarat att de två hjärnhalvorna styr var sin del av kroppen.
Så hjärnhalvorna styr vart sitt öga.

Det är meningen att dessa två ögon ska fungera tillsammans i ett perfekt samspel. Gör de inte det, då kan man inte se i 3D. Då får man svårt med djupseendet.

Spädbarnets synsväg är inte utvecklat så att han kan använda båda ögonen tillsammans (konvergera). Ögonen fungerar och tittar var för sig, och går ofta åt olika håll också. Man säger att barnet inte har fäst blicken än. När synsvägen är så utvecklat att han kan se detaljer, DÅ kan han börja att använda ögonen tillsammans. Först då finns det någon mening att göra det. Då har han en måltavla, något att titta på som framtvingar att båda ögonen måste fungera tillsammans. Ögonen måste kunna rikta sig åt samma punkt. Han har inte på långa vägar än någon samsyn, men han har börjat.

När ålbarnet, som har fått ligga mycket på mage och således börjar sitt ålande relativt tidigt, ålar så ålar han inte för rörelsens skull. Han har inget mål, och blir förvånat när han rör sig genom rummet och bumpar in i saker. Han tittar inte mycket upp från golvet, och ålar ofta rakt ner i det. För honom känns det nog som om golvet hoppar upp och slår honom i ansiktet. Han har ingen uppfattning alls om avstånd. Detta ständigt bumpandet in i saker ger honom beskeden att han måste titta vart han åker. Så han börjar titta framåt, och nu är ögonen tvungna att börja fungera i hop. I alla fall lite grann. Han måste använda båda ögonen tillsammans och åtminstone ungefärlig räkna ut hur långt borta den där saken framför honom är. Men det är svårt. Han är bara i början på utvecklingen av sin samsyn.

Men för varje gång han ålar/kryper, så använder han sina ögon och försöker bestämma avstånd framåt, och ibland tittar han ner på golvet och på sina händer. Han utvecklar sin samsyn.
Och för varje meter han ålar/kryper så får hjärnhalvorna en dos med korsmönster. Hjärnhalvorna samkörs för varje meter som tillbakaläggs. Han utvecklar sin samsyn.

Enkelt sagt; samsynen utvecklas av att åla och krypa.

För ett enkelt förklara det här med samsyn, och hur viktig det är, så kan du göra ett litet samsynsprov:

Om du håller upp ditt pekfinger och tittar på det, då ser du fingret klart och tydligt, och du kan avgöra hur långt borta/nära det är. Dina ögon jobbar tillsammans i samsyn. Dina två ögon och pekfingret bildar en triangel, och det är ingen tvekan att båda dina ögon tittar mot samma punkt. Pekfingret.

Försök nu att titta på ett punkt BAKOM pekfingret. Väggen eller något annat som är i bakgrunden. Kan du nu se fingret tydligt? Bedöma avståndet till pekfingret? Ser du ens ett pekfinger? Eller ser du två?

Barnet som ännu inte börjat krypa eller åla ser världen som du såg de där två suddiga pekfingrarna.

Vid den korsvisa ålningen och krypningen påbörjas och utvecklas samsynen, förmågan att konvergera sina ögon, bilda den där triangeln. Denna samsynen ska sedan utvecklas vidare, och blir sofistikerad samsyn, som resulterar i att barnet kan se så små bokstäver som du läser nu.

Men ålar och kryper inte barnet, då utvecklas inte samsynen så bra, och resulterar ofta i motorisk klumpighet. Denna klumpighet kommer av att barnet inte har ett väl fungerande djupseende, och inte kan avgöra avstånd eller höjd enbart vid hjälp av synen. Dessa barnen blir i våra ögon, i tillägg till klumpiga, överdrivet varsamma. De rör sig saktare, håller i ledstången... Och tur är det för dem att de är varsamma, hur skulle det annars gå när de går i trappor och inte riktig kan se VART trappstegen är i förhållande till varann? Kom i håg de suddiga pekfingrarna.

Och mycket ofta följas motorisk klumpighet av läs-svårigheter. Inte konstigt. Utan den simpla samsynen fullt utvecklad, kan heller inte den sofistikerade samsynen utvecklas. Och den sofistikerade samsynen behövs när man ska läsa små bokstäver.

Så man kan förebygga läs-svårigheter vid att se till att ens barn får åla och krypa MYCKET innan den första födelsedagen.

Sen är hjärnan så fantastisk att det även går att backa bandet. Krypandet senare än 1-års ålder utvecklar också samsynen. Fast det är inte så lätt att få dem åla och krypa när de först har börjat gå.

Varför? - del 2

2010-02-07T02:47:00.006-11:00

Tack för tålamodet, här kommer äntligen del 2...

Varför ska det lilla barnet åla och krypa?

När bebisen ålar och kryper, då utvecklas motoriken. Det finns det ingen tvekan om, och det hör man om på BVC också.

Det man inte hör så mycket, men som är väl så viktig, är att alla delar av hjärnan utvecklas vid ålning ock krypning.

Jag har tidigare sagt att vi har fem vägar in till hjärnan, det är syn, hörsel, känsel (i huden), lukt och smak. Lukt och smak hör efter mitt tycke inte till livsviktiga sinnen, man kan ju faktisk leva rätt odramatiskt utan dem, så jag kommer att tala om syn, hörsel ock den taktila känslan.

Sen har vi tre väger ut av hjärnan. Det är motoriken, finmotoriken (det vi gör med våra händer) och språket.

När barnets föds, är dessa sex vägarna inte utvecklat alls. Bebisen ser inte på samma sätt som vi, hör inte på samma sätt, och känner inte på samma sätt. Hon kan inte varken språklig eller motoriskt jämföra sig med oss vuxna. Dessa vägar ska nu utvecklas, och de utvecklas i steg. Först det ena, så det andra, och så vidare.

Barnets motorik utvecklas utan större avvikelser enligt följande steg:

1. Barnet rör armar och ben utan att röra på kroppen.
2. Barnet ålar sig fram på mage, vilket når sin fulländning i korsvist kravlande, s k korsmönsterkrälande.
3. Barnet kryper på händer och knän, vilket fulländas i korsmönsterkrypande.
4. Barnet går upprätt med stöd av armarnas primära balansfunktion. Oftast hålls de i axelhöjd.
5. Barnet går med armarna lösta från den primära balansfunktionen.
6. Barnet går och springer i fulländat korsmönster.
7. Barnet står på ett ben i kongruens med dominerande hjärnhalva.

Följer barnet dessa utvecklingsstegen i ordningsföljd, utan att hoppa över något, så läggs grunden för god motorik.

Följer barnet dessa utvecklingsstegen, och i tillägg får mängder med "praktik-tid" i stegen ålning ock krypning, gåendet och springandet, så får barnet en mycket god motorik.

I några av mina tidligare postar har jag skrivet om varför krypandet i korsmönster är så viktig, här kommer en liten repetition:

Håll i minnet att vi har TVÅ hjärnor. (Nu talar jag om den stora hjärnan, som kallas cortex).

Vi har två hjärnor. Den högra hjärnhalvan, och den vänstra hjärnhalvan. De två är faktisk separata, med en tunn förbindelse sig i mellan, så det är inte fel att säga att vi har två hjärnor.

Dessa två hjärnhalvor styr var sin sida av kroppen.

Vänstra hjärnhalva styr högra del av kroppen. Det högra ögat, det högra örat, den högra armen, musklerna på den högra sidan av kroppen, huden på den högra sidan. Och inget på den vänstra sidan.

Högra hjärnhalvan styr det som är på den vänstra sidan. Vänstra ögat...Och inget på den högra sidan.

Dessa hjärnhalvor är inte särskilt organiserade eller ko-ordinerad. De är inte så samkörda. De är inte samkörda alls, faktiskt.

Ålning/krypning samkör och organiserar hjärnhalvorna, så att motoriken ska kunna utvecklas på bästa sätt.

Nu går jag tillbaka till de sex vägarna.

Om man tänker sig de sex vägarna som sex pärlor, som sitter fast på ett armband. Säg att de sitter med fyra cm. avstånd till varandra, och att de sitter på ett armband som är låst i hop i ändarna.

Om detta armbandet ligger på bordet, som en fin liten cirkel, och jag ber dig lyfta motorik-pärlan ca. 10 cm upp från bordet, vad händer så? Jo, de andra pärlorna följer med.

Och precis så är det för de sex vägarna i det lilla barnets hjärna. Hon kan inte utveckla motorikvägen, utan att alla de andra vägarna till en viss grad också utvecklas!

Synsvägen, hörselvägen och den taktila vägen utvecklas, språkvägen och finmotorikvägen utvecklas. Och givetvis motorikvägen.

Alla delar av hjärnan utvecklas av korsmönsterålning och korsmönsterkrypning. Hjärnhalvorna samköras, och kommer sedan att fungera perfekt med varandra.

Barn som inte ålar och/eller kryper får inte lika mycket av denna samköringen och organiseringen av sina hjärnhalvor. Och barn som ålar och kryper mycket, får mycket mer samköring av sina hjärnhalvor.

Kom i håg att varje hjärnhalva styr sin halva av kroppen. Man vill nog att de ska vara rätt samkörda.

Synsvägen utvecklas av ålning ock krypning. I min nästa post kommer jag berätta om ålningen och krypandets betydelse för utvecklingen av samsynet, förmågan att se i 3D. Och hur motrisk klumpighet och syn kan hänga i hop.

Varför? - del 1

2010-02-01T06:21:00.003-11:00

Varför ska barnet åla och krypa? Varför är det så viktig med sensorisk stimuli?

Här kommer en "svorsk" (svensk-norsk) kort-kort redogörelse.

Nervsystemet består av centralnervsystemet, som igen består av stora hjärnan, lilla hjärnan, hjärnstammen och ryggmärgen och av det perifera systemet.
Nervsystemets roll är att leda och tolka impulser, vilket sker genom de sensoriska mottagarcellerna som ligger runt om i kroppen. (Vi ser, hör, känner, luktar och smakar).

Genom sensoriska nervtrådar skickas impulserna upp ryggmärgens banor till de områden i hjärnbarken som är specialiserade för särskilda former av sensorik. (Synimpulserna skickas till syndelan av hjärnan, ljud till hörseldelen av hjärnan) Impulserna skickas via nervcellerna, neuroner. Neuronet har en cellkropp med kärna, dendriter (korta grenar) som kan ta emot impulser från andra nervceller, och ett axon (lång gren), vilket för impulser till andra cellers dendriter.

Nervsystemet uppgifter är att motta information, bearbeta information och igångsätta handling. När det överföras impulser från en nervcell till en annan, sker det en kemisk process som kallas synaps. Bildandet av synapser beror på hur aktiva vi är, hur ofta impulsöverföringar äger rum. Impulsöverföringar sker varje gång vi rör på oss. Mängden av synapser är av avgörande betydelse för nervsystemets förmåga att bearbeta information; desto svårare en rörelse är, desto fler synapser måste impulsen passera på väg till hjärnan.

Vid att barn är i rörelse, sker impulsöverföringen från nervcell till nervcell, från axon till dendrit och det sker en myelinisering/isolering av axonet. Myelin är ett fetthölje som lägger sig runt axonet och som är nödvändigt för att impulsen ska ske snabbt och effektivt. En tillfredsställande myelinisering är en förutsättning för att sinnenintryck ska kunna förmedlas snabbt och precist, och som också bidrar till att bidra till ökad automatisering. Automatisering av rörelser behövs för att kunna sätta ihop en serie rörelser. Myelinisering sker i huvudsak från födseln och under barnets första levnadsår.

Det finns två olika typer av nervimpulser, främjande som för impulsen vidare, och hämmande som dämpar neuronets reaktion så att impulsen stoppas. Summan av alla impulser, och förhållandet mellan hämmande och främjande impulser från andra celler, leder till cellens reaktion. Vi kan se det när ett barnet sitter på golvet och försöker ta emot en boll för första gången. Bollen kommer mot barnet. Barnet har instruerats att ta emot, och försöker lyfta sina händer för att ta emot bollen. Om barnet gör detta många gånger, kommer reaktionen går fortare och fortare, och barnets armar kommer så småningom att finnas på plats vid rätt tidpunkt för en rimlig bra mottagning. Impulsöverföringarna är de samma varje gång, men den nerv-vägen som bildas blir bättre isolerad / myelinisert och impulserna går därför snabbare till hjärnan för bearbetning och ger därmed snabbare information tillbaka och ut till musklerna .

Impulsöverföringarna ökar mottakeligheten för nya impulser och är grunden för lärande processer. Varje gång vi tar emot sinnesintryck, varje gång vi är i aktivitet, får hjärnan "mat" som bidrar till utveckling.

Efter födelsen bildas inte fler hjärnceller. Det faktum att hjärnan växer, kommer dels av att de enskilda hjärncellerna växer, och dels att mängden förgreningar av dendriter ökar. Denna process stimuleras av hjärnans aktivitet, och påverkar bildandet av anslutningar mellan nervceller. Nervsystemet mognar, och mot bakgrund av alla tidigare erfarenheter som är bildat, läggs grunden för nya utmaningar. Ju mer man är i verksamhet, desto bättre påverkas denna utveckling

Källor:

Berg, Anne (2002): motorik, lek och lärande. Abstrakt Forlag A.Ş. Oslo

Haug, Jørgen (1990): Sansemotorisk funktion viktig för lärande, kurs häfte 1,
Vennersberg skole, Kongsvinger

I korta meningar?

Fysiska förändringar äger rum i hjärnan hos ett litet barn som blir sensoriskt stimulerad, och är i aktivitet. Dessa förändringar leder till att hjärnan får förmågan att arbeta snabbare. Och att hjärnan klarar av inlärning lättare.

Inlärningslätthet - i motsats till inlärningssvårighet. Så kan man se det.

Läsning - del 2

2010-01-31T04:51:00.002-11:00

Jag vet inte hur den här lilla bebisen har lärt sig läsa, men jag tycker det liknar på det jag beskrev under Läsning - del 1.

Lilla Aurelia kan inte tala än, men det är tydligt att hon läser, och förmedlar vad det är hon läst. Och så ser hon så GLAD ut!

youtube.com/watch?v=0KaHzzFUddg

Läsning - del 1

2010-01-29T04:19:00.003-11:00

Att lära ett-åringar att läsa är ingen svår sak - för ettåringen.

För mamma och pappa däremot är det en del förarbete. Det kan vara bra att vara förberedd, och ha lite material redo, för när ett-åringen sätter fart, då går det undan!

Först vill jag bara komma med en definition av läsning.

Jag ser på läsning som en neurologisk funktion, och inte som ett skolämne. På samma sätt som ett-åringen avkodar språket genom öronen när han hör folk som talar, på samma sätt avkodar han språken genom ögonen när han ser ord.

Problemet med skrivna orden han har runt sig, är de för små i storlek, bokstäverna är bara några mm, för små till att han kan avkoda dem.

De talade orden blir också svåra att avkoda om man talar lågt, men som tur är, så är det ju ingen som talar lågt till bebisar. Vi höjer tonläget, och nästan skriker till dem. Så de hör.

Men de skriva bokstäverna är för små, så vi måste skriva bokstäver som är minst 10 cm höga för att ett-åringen ska kunna se och avkoda dem.

Att se ett ord, känna igen det och veta vad det betyder, det är den definitionen av läsning som jag tycker best om.

Att ljuda sig genom rubriker i finska tidningar kan jag göra, men jag skulle inte påstå att jag läser. Jag har ju ingen aning om vad det står.

Men att se ett ord, känna igen det och veta vad det betyder, det kan en ett-åring! Om bokstäverna är stora nog för honom att se. Hans syn är inte tillräckligt utvecklad så att han kan läsa de där små flugbenen till bokstäver som vi vuxna klarar av att avkoda.

Här kommer hur man gör. Det är lille Gustav som får sina första läslektioner. Han är ett år. Mycket nöje.

För lilla Gustav är det roligt att han känner bokstaven G, för det är "hans" bokstav. Den har han ett förhållende till, och det tycker han om. Men bara bokstaven, det kan ju bli lite fattigt, vad om han kjände ordet GUSTAV? Och ordet MAMMA och ordet PAPPA? Ville det inte strax bli lite roligara än bara bokstaven G? Han behöver inte alls lära bokstavene U, S, T, A, V, M och P för att lära känne dessa orden. Om man skulle lära en så liten pojk alla dessa bokstäver, DÅ ville han bli trött, och inte tycke alls att det var rolig. Först en massa jobb innan man kan läsa tre ord! Skulle jag inte vilja orka.

Men om mamma nu tar en bit kartong, säg 15 cm X 40 cm, och med tjock röd tuschpenna, och minst 10 cm höga bokstäver textar hon så: Gustav Och på två andra textar hon mamma och pappa (På baksidan i ett av hörnen skriver hon vad som står på framsidan. Detta gör hon för att hon själv ska veta vad det är hon visar Gustav).

Sen sätter hon Gustav på golvet framför sig
Så säger mamma med glad och spännande röst; Gustav, nu ska jag visa dig något spännande!
Och så säger hon: Här står det GUSTAV! medan hon håller upp Gustav-kortet. Mamma kan nu se Gustavs ögon, och hon kan se att han kastar en blick på ordet Gustav. När han har gjort det, så snabbt som attan byter mamma kort, och säger med munter röst: Här står det mamma! Gustav tittar nu på mamma-kortet, och blixtsnabbt byter mamma till pappa-kortet och säger: Här står det pappa!

Så blandar mamma om lite på korten och lägger bort dom. Det hela har tagit mellan 5 och 10 sekunder, och om Gustav är som dom flesta andra barn, så ropar han "MEEER!!"

Kloka mamma säger då att vi skal se mer sen, nu ska vi pyssla/ut och gå/laga lunch/ringa till farmor eller vad det nu är man skal göra. På det sättet håller hon Gustav "hungrig" på mer läsning, och när det är dags igen om några timmar, då är Gustav med på noterna, för nu vet han vad som kommer: Han skal få se Gustav, mamma och pappa.
Men nej, för kloka mamma har blandat korten, och denna gång är det pappa som kommer först. Sen kommer mamma, och sen kommer Gustav. Det tar 5 till 8 sekunder kanske. (Mamma begynner bli van med att visa kort nu...)

Sista läslektionen kommer innan middag, och igen kommer korten i oväntat ordning. Det är lite av överraskningsmoment i det hela, och Gustav vet aldrig vilken ordning orden kommer.

Det här gör Gustav och mamma varje dag tre gånger om dagen, och efter fyra-fem dagar har han sätt varje ord 12-15 gånger och nu har Gustavs hjärna för evigt och alltid lagrat dessa tre ord.

Om mamma vill, så kan hon nu hålla upp mamma-kortet och Gustav-kortet och lurigt fråga sin son: Jag undrar, var står det Gustav? Gustav vill utan tvekan titta på kortet där det står Gustav, eller så vill han sträcka ut handen och röra vid det kortet där det står Gustav. Mamma har sina små antäckningar på baksidan, så hon vet direkt om han tittar eller pekar på riktig kort. Mycket beröm om Gustav tittar på riktig kort, om han råkar titta på fel kort, så säger mamma (med glad röst): "Här står det mamma". Och så håller hon upp Gustav-kortet och säger fortfarande med glad röst: "HÄR står det Gustav". Han har löst ett problem fel, men vad så? Sånt händer, och man gör inte större väsen av det.

Och vad är det Gustav gör när han på mammas frågan väljer att titta på ett av korten? Gissar han, eller läser han? Jag vill hålla en knapp på att han läser. Definitionen av att läsa, den jag gillar, är att man ser ett ord, känner igen det och förstår vad det betyder. Gustav ser nu ordet Gustav, han känner igen det, och han förstår vad det betyder. Han läser.

Gustav själv har sett dessa tre ord under fem dagar, säg 15 gånger. Det har tagit genomsnittlig tre kanske fyra sekunder varje gång (Mamma gick nämligen redan den andra dager från att säga "Här står det Gustav", till att bara säga "Gustav" när hon visade Gustavkortet).
Sammanlagt har Gustav sätt dessa ord mindre än en minut, och dom är redan lagrad i hans hjärna. Han kommer att känna igen orden Gustav, Mamma och Pappa var än han ser dom hädanefter. Det ände som som är viktigt är att skriftstorleken är stor, synen hans är ännu inte utvecklad så att han kan läsa så liten skrift som du läser just nu.

Om mamma nu tycker att detta är lika rolig som sin son, själv om hon har haft lite mer jobb än bara en minut, så vill hon kanske fortsätta ut över dessa tre ord. Då lagar hon kanske på samma sätt orden storebror, leksaksbil, Bolibompa eller några andra ord Gustav kan tänkas tycka var roliga att se. Långa ord är inte svårare än korta ord, men mamma behöver kanske lite längre kort att skriva på.

Dag nummer 5 åker Gustav ut, och ersätts med Bolibompa. Det vet inte Gustav innan han ser ordet komma i en läslektion, och han blir förvånad (och glad). Dag nummer 6 är det dags för mamma att pensioneras och in kommer ordet storebror. Och så fortsätter det. Varje ords livslängd är 5 dagar (mamma skriver datum bak på korten så hon kan hålla ordning). Då och då löser hon och Gustav problem, mamma frågar "Var står det..." Och Gustav tittar eller pekar. Mamma får sin bekräftan att Gustav verkligen läser, och Gustav har ingen aning om att att mamma testar honom i smyg. Mamma ber aldrig Gustav om att läsa högt "Vad står det här?", så Gustav känner aldrig någon press på att han måste prestera. Vad han beträffar, så leker han och mamma en rolig lek, och det är BARA roligt. Mamma tar aldrig fram läskorten när hon eller Gustav inte är på humör, hon tar dom bara fram när humöret och stämningen är på topp. Gustav får aldrig leka cirkushäst, mamma skryter inte till andra om vad hennes son kan, eller ber Gustav visa upp sina läsfärdigheter inför andra.

Gustavs läslektioner är så korta att han inte tröttnar, och så korta för att han, som är en upptagen ung man, inte skal störas för mycket i det han håller på med. Mamma respekterar detta.

På detta sättet som mamma och Gustav lär Gustav läskonsten, så håller man sig till mitt favorit-motto, som genomsyrar all lärning till små barn: Gör lärningen till en lek, och bring leken in i lärningen. Detta är win-win för båda Gustav och mamma.

Lärning - vad som helst, men inte hur som helst

2010-01-28T04:40:00.004-11:00

Institutets favoritmening är denna:

"Efter 60 år av erfarenhet, så är vi övertygade om att varje barn som föds, har vid födseln en större intelligens-potential än Leonardo da Vinci någon gång använde".

Sen lägger de till att utbildningsprocessen börjar vid sex års ålder, men lärningsprocessen börjar vid födseln.

Och så lägger de till en sak till: "Du kan lära en lite barn nästan vad det skulle vara, så länge du kan presentera det till honom på ett redigt, uppriktig och roligt sätt."

Här ligger något av det viktigaste den här bloggen kommer att förmedla.

Börja i tid.
Lär ut vad som helst.
Den du lär det till kan ta det, och hur mycket som helst därtill.

Men det svåra är att tro att det faktisk är sant.

Kan man lära en ett-åring att läsa? Hon kan ju inte ens prata!
Lära dem vad som helst? Verkligen?
Måste man inte låta dem få vara barn?

Men 60 års erfarenhet påstår att det inte bara är möjligt, det är ROLIGT att göra det. Barn och vuxna säger med handen på hjärtat att lärningen är deras bästa tid, och att barnen både kommer i håg, och använder det de lär sig.

Och som jag redan i första posten envisades med: "Hjärnan växer vid användning!", så växer hjärnan medan den lär.

Om du för varje gång du och barnet ser en hund, nämner hunden vid sin ras, så ger det tillväxt i den lillas hjärna. Det händer mer i hjärncellernas kontakt med varandra när den lille ska lagra "cocker spaniel" eller "tax" i sitt hjärnarkiv, än om han ska lagra "vovve".

Så nästa gång ni går på promenad, peka ut alla hundar ni ser, och säg deras ras. Ni behöver inte poengtera för era små att det rör sig om hundar. Det har de redan full koll på. Tråka inte ut barnen, berätta va det är för ras! (Fast då kanske ni behöver läsa på lite först...).

IAHP

2010-01-27T00:40:00.006-11:00

Hur vet jag detta så säkert, det här med ålningen och krypningen och den neurologiska utvecklingen?

Händelser i mitt liv förde mig i 2002 till ett amerikansk institut som i 60 år har sysslat med neurologisk stimulering av barns hjärnor.

Vid hjälp av grundliga studier av hur friska barn utvecklas, så utvecklade detta institut neurologiska programmer som kopierar det friska barnets utveckling. Dessa programmen blev så lärt ut föräldrar med hjärnskadade barn som gjorde programmen med sina barn hemma hos sig själva.

Föräldrarna kom tillbaks till institutet två gånger om året, med barn där utvecklingen hade tagit fart. Inte bara fart, men raket-fart. Några av barnen kom upp på funktionsnivå med sina friska jämnåriga.

Resultaten var förvånande.

Så förvånande, att institutet efter en tid var tvungen att fråga sig själv: Hur kan det ha seg att vi kan ta hjärnskadade barns hjärnor upp till samma nivå som hos friska barn? Är våra program så bra, eller är det möjligens något fel på friska barns hjärnor?

Så började institutet att låta friska/icke-hjärnskadade barn göra dom här neurologiska programmen.

Igen: Resultaten var förvånande! Barnen på de neurologiska programmen började utveckla sig snabbare, efter ett tag låg de långt före sina jämnåriga i utveckling, i skolprestationer, idrottsprestationer och social mogenhet.

Dessa programmen var inte avancerade på något sätt. De kopierade det friske barnets utveckling, men man hade lagt på mängd.

Barn på ålstadiet fick åla MYCKET, krypbarnet fick krypa många, många meter varje dag, barnen fick lära sig läsa innan de var två år (inga problem, jag ska sen berätta hur man gör), springa, göra gymnastik, i det store och hela göra mycket som gick i korsmönster.

Samköra och koordinera de två hjärnhalvorna.

Som jag skrev om i min förra post.

Institutet har skrivit många böcker om detta. En av böckerna är: "Kids who start ahead, stay ahead"

Ålning - mycket mer än en transportfråga!

2010-01-25T07:33:00.004-11:00

-Numera är det inte alla barn som kryper eller ålar, sägs det på BVC. Och man tillägger att det inte gör något. Barnen lär sig ju gå ändå. Det är gammal och utdaterad kunskap det där med att barnen måste begå alla steg i den motoriska utvecklingen.

Javisst, barn lär sig gå även om de inte ålat eller krupit alls.

När det kommer till transportfrågan, så går det bra att gå utan att man har krupit.

Men ålning och krypning är så viktiga delar av barnets neurologiska utveckling att jag ryser när jag hör att BVC rycker på axlarna, och stryker bort krypningen med ett pennströk.
Jag hittar varken ålning eller krypning på BVCs lista över barnets utveckling, som jag klistrade in i förra post. De är verkligen borttagna.

Barn under ett år ser dubbelt och hör fyrdubbelt och deras taktila känsla i huden är inte justerat. De tolkar med andra ord sina sinnen-intryck på ett annat sätt än vi vuxna gör. Eller, deras hjärnor gör.

Deras hjärnor.

Håll i minnet att vi har TVÅ hjärnor. (Nu talar jag om den stora hjärnan, som kallas cortex).

Vi har två hjärnor. Den högra hjärnhalvan, och den vänstra hjärnhalvan. De två är faktisk separata, med en tunn förbindelse sig i mellan, så det är inte fel att säga att vi har två hjärnor.

Dessa två hjärnhalvor styr var sin sida av kroppen.

Vänstra hjärnhalva styr högra del av kroppen. Det högra ögat, det högra örat, den högra armen, musklerna på den högra sidan av kroppen, huden på den högra sidan. Och inget på den vänstra sidan.

Högra hjärnhalvan styr det som är på den vänstra sidan. Vänstra ögat...Och inget på den högra sidan.

Dessa hjärnhalvor är inte särskilt organiserade eller ko-ordinerad. De är inte så samkörda. De är inte samkörda alls, faktiskt. Det är rätt kaotiskt i den nyfödda bebisens hjärna.

Jag nämnde fyrdubbel hörsel, och det kan man jämföra med att starta alla köksmaskiner i köket på samma gång, bära in TV och radio och datorspelet, och starta dem också, så har man en bild av hur bebisen hör det första året hon lever.

Synen? Bebisen under ett år kan inte fixera blicken på ett finger som du håller 20 cm foran hennes ögon. De två hjärnhalvorna är inte så samkörda att hon kan föra ögonen samman för att titta på fingret. Men du kan, prova själv. Ser du hur dina två ögon och ena finger bildar en triangel? Det är dina hjärnhalvor som jobbar tillsammans, styr vart sitt öga, så du kan fokusera med blicken på fingret. Ser du ditt finger klart? Då jobbar hjärnhalvorna i perfekt samspel.

Kan du skruva korken på tandkrämstuben? Hålla med ena handen, skruva med andra? Perfekt samspel.

Kan du springa utan att behöva vara rädd för att ramla? Perfekt samspel igen av hjärnhalvorna.

Hur blev hjärnhalvorna så samkörda? Hur blev de organiserade och ko-ordinerade?

Det hände innan du blev ett år. Det hände för varje meter du ålade och kröp. Det hände medan du som kryp-bebis kröp i perfekt korsmönster meter efter meter efter meter. Och när du började gå, så gick du i perfekt korsmönster, sedan sprang du. I korsmönster. Högerben och vänster arm fram, sen vänsterben och höger arm.

Numera säger BVC att det inte gör något om barnen inte kryper. De lär sig gå ändå.

Möjligheter!

2010-01-24T05:47:00.007-11:00

För många så tycks det vara en utbrett tro att barnets utveckling följer något som liknar en förhandsinställd alarmklocka. Denna alarmklocka ska börja ringa vid givna tidspunkter under barnets första år, och när klockan ringer så ska givna utvecklingssteg ha infunnit sig.

Den mest utbredde tidspunkten är den vid ett år (eller 12 månader), då ska barnet ha börjat gå.

Andra tidspunkt är:
6-8 veckor: Fixerar blicken, ger svarsleende, symmetriska rörelser, reagerar på ljud.

2-4 månader: Håller huvudet uppe i magläge korta stunder. Viftar med händer och fötter.

4-5 månader: Vänder huvudet efter ljud, börjar gripa, jollrar, bra huvudbalans, lyfter huvud över bröstkorg i bukläge.

6 månader: Vänder sig från mage till rygg och från rygg till mage. Barnet hjälper till om man drar i armarna upp mot sittande. Sitter med stöd. Balanserar huvudet. Griper aktivt. Följer föremål med blicken.

8 månader: Rädd för främmande ansikten.

10 månader: Reser sig, går utmed möbler. Vinkar. Förstår enstaka ord. Sitter stadigt utan stöd. Plockar smulor med pincettgrepp. Nyanserat joller.

12 månader: Går med stöd.
(Hämtat från: BVC)

Det här alarmklocka-tänkandet är så utbrett att vi inte frågesätter den.

Jag gjorde inte heller det, när min äldste var liten. Jag läste tabeller, och inväntade tidspunkt och ringande från klockan.

Hade jag införskaffat en gym-kort, och förväntat mig muskler och tvättbräda efter att ha burit kortet i plånboken i ett halvår, så hade nog omgivningen börjat undra hur det stod till med mig, där uppe under huvan. Muskler växer av att man använder dem. Inte av att man äger gym-kort.

Men vi inväntar att bebisens klocka ska ringa, och få av oss gör något aktivt medan vi väntar. Det vi väntar på är utvecklingssteg som händer på trots av, inte på grund av.

Som det står i BVCs tabell, vid 6 månader kan bebisen vända sig från rygg till mage.
DÅ kan han börja den viktiga ålningen.

Inte kan någon simma som inte har vatten att simma i. Inte kan en bebis åla, som inte har golv att åla på.

En nyfödd bebis som får ligga på mage på golvet varje dag, kommer högst sannolikt att börja åla innan bebisen som får ligga som bebisar flest, på rygg.

Det handlar om att ge sin bebis möjligheter! Och så många av dem som det bara går. Möjligheter att åla på halt golv.

Min nästa post ska handla om varför denna ålningen är så viktig.

Besöksräknare

2010-01-20T22:21:00.002-11:00

Lite sent kom besöksräknaren i gång...

När jag kommer tillbaks på söndag hoppas jag den visar på mycket besök. :-)

Hur komma rätt från början...

2010-01-20T20:31:00.003-11:00

I dag blir posten en kommentar, med mitt svar till:

Anonym sa...

Åh, vad bra! Jag har letat efter bra klipp på hur riktig ålning ser ut. Skulle vara skoj att se något klipp på hur man kan hjälpa till i början.

Det är JÄTTESVÅRT att hitta bra ål-klipp på Youtube. Jag fick leta länge innan jag hittade denna. De flesta bebisar får ligga på rygg så länge att många av dem är uppemot ett halvår innan de får börja åla. Då har de ökat mycket i vikt, och då är det svårare att åla jämfört med då de vägde under 4 kg.
Sen får de ligga på filtar och mattor, och det försvårar ålningen mer än man skulle tro. Friktionen gör det nästan omöjligt att åla. Så många ger upp. De kommer ju ingenvart ändå.

Man kan hjälpa på flera sätt i början.

Först av allt: Ett rent och varmt och tryggt och halt golv.

Punkt två: Av med strumporna! De små tårna måste få fäste när man ska få fart framåt.

Punkt tre: Föräldrar som visar med hela sig att magläge på golvet är helt OK, ja faktisk att föredra. Ta med tidningen ner på golvet, spendera lite tid där nere.

Punkt fyra: Ge lite hjälp. Sätt dig bak henne, stöd hennes fötter (din hand mot hennes fotsula) så hon kan "sparka" från, och få uppleva hur det känns att röra sig framåt. Visa hur hon ska ha tårna för att få fäste. Pris och beröm för varje centimeter! Det ska va så roligt att begå en liten ålningsbit, att man genast blir sugen på att försöka igen.

Sen kommer det som många föräldrar tycker år svårt: Barnet gråter. Vill inte ALLS vara på golvet. Och det gör ont i mammahjärtat. Vad gör man då??

När barn ska åla på golvet, så är det en JÄTTEJOBB för dom. Ni som inte försökt själva; gå ner på golvet och åla några meter, fem eller sex. Jobbigt, vad?

Det är TUNGT att åla, och det behövs mycket andning. Ett sätt att få i gång andningen för de små bebisarna, så det kommet mycket syre till hjärnan och till musklerna, är att gråta. Gråtning sätter effektivt i gång den respirationen/de djupa andetagen som behövs för att man ska få ålat sig lite bortöver golvet.

Ju mer man tar i med gråt och skrik, ju mer luft till lungorna. Ju mer luft till lungorna, ju mer kan man få rört på sig. Ni vet ju själva hur mycket andning det ska till för att gå upp två trappor, eller hur?

Men vad händer när bebisen "pumpar igång" respirationen med gråt eller skrik? Jo, mamma tror att han är frustrerad, ledsen eller grinig, och "räddar honom" från golvet. Och då 1) hindar hon ålningen och 2) ger bebisen med sin handling en signal om att han behöver räddas från golvet.

Så era frustrerade, griniga bebisar, de fixar och grejar helt enkelt med sin respiration!

Bebisen behöver också sin "frustration" för att komma nån vart!

Bebisen säger "Nu jävlar ska jag komma i väg", och tar i för kung och fosterland. Då ska han ha beröm och heja-rop, han ska inte tas upp från golvet. Han ska få lite hjälp med att putta i från, stöd gärna hans fotsulor med dina egna händer, men låt honom putta i från själv. Låt honom låtas medan han gör det. Har ni hört spjutkastare? Eller Hoa Hoa Dahlgren?

Så misstolka inte grinighet och frustration. Bebisar reagerar helt som de ska, det är vår tolkningen som ibland blir fel. (Och vem kan klandra mammorna för det? När lärde man på BVC om barnets ökade behov av respiration vid fysisk ansträngning?)

Mammor (och pappor också, givetvis, det blir bara så ansträngande i längden att skriva han/hon... så jag kallar alla föräldrar för mammor, och växlar med att säga han och hon om barnen), mammor vet när barnen är ledsna på riktigt. Och då ska man givetvis ta upp dem från golvet. Men avleda lite först, men någon rolig leksak, eller på något sätt försök att få ett litet uppehåll i gråten. Då, när det är en sekunds gråt-paus, då tar man upp den lilla och berömmer hur duktig han var på golvet, för nu är "golvpasset" slut för tillfället, och vi ska göra annat. Då har man inte räddat från golvet. För dit ska man igen. Rätt så snart.

Visst vore det bra med en liten filmbit om hur det går till. Kanske jag får göra en själv??

"Commando crawling"

2010-01-19T22:53:00.002-11:00

http://www.youtube.com/watch?v=i7hHzhujiE8&feature=related

Jag hittade ett helt bedårande klipp på Youtube. Den här killen gör allt riktig! (Helt ner till utstyrseln...)

1)Bara tår,
2)halt golv att krypa på,
3)och jättebra korsrörelse

BRAVO!

Vad mer händer när babyen får ligga på mage?

2010-01-19T22:12:00.004-11:00

(För sammanhängen, kan det vara bra att läsa tidligara postar)

Fantastiskt nog - när det sker - och tragiskt nog, när det inte sker - står hjärnans utveckling och växt i direkt proportion till dess användning.

Och detta gäller inte bara rörelseförmågan. Det gäller längs alla utvecklingsstigarna: de fem sinnena, språket och finmotoriken.

Vad mer händer när spädbarnet ligger på mage på golvet?

Den ryske neurokirurgen Boris Klosovskij utförde en gång ett försök med nyfödda kattungar och hundvalpar. Med lika många djur från varje kull delade han in dem i två grupper vardera, en experimentgrupp och en kontrollgrupp. Djuren i kontrollgruppen fick lov att växa upp på vanligt vis, medan experimentgruppen fick framleva sin tillvaro på en långsamt roterande drejskiva. Där levde de genom hela experimentet. Skillnaden mellan de två grupperna var alltså att den ena såg världen i rörelse, medan den andra såg den på nyfödda kattungars och hundvalpars vanliga vis.

Efter tio dagar började Klosovskij offra ett djur från varje grupp och ta hand om deras hjärnor. De sista djuren offrade han efter nitton dagar.

Och detta är vad han fann: Experimentdjuren uppvisade från 22% till 35 % mera tillväxt i hjärnans hålrum än djuren i kontrollgruppen gjorde.

Alltså: Genom att under nitton dagar ha sett en värld i rörelse hade den experimentella gruppen djur utvecklat nästan en tredjedel större tillväxt i hjärnan än deras bröder och systrar, som inte hade sett världen i rörelse.

Och det är ju högst förunderligt, när man betänker vilken ynka liten varelse en nittondagars kattunge är!

Vad betyder då större tillväxt? Hade han sett fler hjärnceller? Nej, han hade sett samma antal hjärnceller. Men de var hela tredjedelen större än kontrollgruppens, och de var en tredjedel mognare.

Den amerikanske forskaren David Krech experimenterade också med djur. Han hade råttor som arbetsmaterial. Han lät en grupp råttor leva i en sensoriskt utarmad miljö, dvs en miljö där det inte fanns mycket att se, höra eller känna.

Kontrollråttorna fick växa upp i en miljö som var sensoriskt rik, dvs där det fanns mycket att se, höra och känna.

Krech prövar råttornas intelligens genom att bl a lägga ut mat i labyrinter. De sensoriskt understimulerade råttorna kan antingen inte hitta maten eller finner den först efter stora svårigheter. Råttorna som vuxit upp i sensoriskt berikad miljö finner maten lätt och snabbt.

Därefter offrar han råttorna och undersöker deras hjärnor.

"Råttor som växer upp under sensorisk deprivation", konstaterar han, "har små, dumma, underutvecklade hjärnor, medan råttor som växer upp under berikande sensorisk stimulans har stora, intelligenta, högt utvecklade hjärnor."

Naturligtvis kan vi inte dra slutsatsen att eftersom detta är gällande sanning för råttor, är det också gällande sanning för människor. Men vore det inte riskabelt att konkludera att det inte är sant för människor?

Krech har det problemet att han inte kan göra råttorna till människor och därmed bevisa att också människans hjärna växer under sensoriskt berikande förutsättningar.

Men som han säger, "Jag har inte offrat en så stor del av mitt liv för att hjälpa råttor bli smartare."

Barnets hjärna växer vid användning. Och man använder sin hjärna när man ser, hör, känner, smakar och luktar.

Hur mycket ser, hör och känner man när man ligger på rygg? Och blir det någon skillnad om man får ligga på mage?

Prova själv.

Ålexempel

2010-01-19T01:31:00.002-11:00

http://www.youtube.com/watch?v=uD3yGpL911Y

Jag hittade på Youtube ett bra exempel på
1) hur ett barn bäst ska vara klädd för ålning
2) vilket underlag som är bäst att åla på
3) superbra "coaching" från föräldrarna

Börja i tid! (Bäst: När man kommer hem från BB)

2010-01-18T22:54:00.007-11:00

(Detta inlägg följer på två tidigare inlägg, läs gärna dem först)

Hjärnan växer av att användas

Hjärnans växt och utveckling är resultatet av användning.

Det finns fem ingångsvägar till hjärnan:
Vägarna in är de fem sinnena.

Och det finns tre utgångsvägar från hjärnan:
Vägarna ut är kroppsrörelsen, språket och finmotoriken.

Ju mer man tar dessa vägar i bruk, desto större hjärntillväxt äger rum. Hjärnan växer vid användning på samma sätt som en muskel gör det.

Det finns otaliga goda neurofysiologiska undersökningar på djur, som tveklöst bevisar detta.
Det är hur fort det nyfödda barnet kan börja röra armar och ben på ett avsiktligt sätt i stället för ett tillfälligt/slumpmässigt, som avgör hur väl de muskler han behöver använda för att kunna röra sig kommer att utvecklas. Och därmed hur fort och hur väl de sensoriska och motoriska delarna av hans hjärna som kontrollerar dessa funktioner kommer att utvecklas.

Och detta är helt avhängigt av hur ofta det nyfödda barnet får möjlighet att röra sig, på mage, rättvänt, på plan yta. Men som vi konstaterade i början placeras de flesta nyfödda och späda barn numera på rygg i olika anordningar, som obevekligen underminerar deras rörelsefrihet.
Ju yngre ett barn är, som får möjligheten att röra sig i en så att säga neurologiskt riktig miljö, ju färre gånger behöver han göra det för att uppnå just den tillväxt och utveckling av hjärnan som krävs för nästa steg i utvecklingen.
Detta har blivit mycket tragiskt tydliggjort i sammanhang där barn varit kraftigt understimulerade motoriskt, vare sig det rört sig om galna föräldrar som låst in sitt barn i ett skåp eller underbemannade barnhem i fd Östeuropa, där man i princip haft barnen i bur. Dessa barn har legat på en utvecklingsnivå långt under den kronologiska ålderns relevans. De har varit svårt underutvecklade till såväl motoriken som språket och växten.

Hjärnan växer med ilsnabb hastighet från tillblivelsen till födseln, med otrolig fart från födseln till 30 månader, med hög fart från 30 månader till sex år, och mycket, mycket sakta därefter.
Det säger sig självt att de första månaderna, veckorna, ja, dagarna, är de viktigaste.

Hur snabbt en nyfödd människounge förmår fullfjädra arm- och benrörelserna för att kunna gå vidare till nästa steg i mobilitetsutvecklingen, är direkt beroende av hur ofta det nyfödda barnet får röra sig fritt, på mage, rättvänt, på öppen, plan yta.
Med andra ord, om vi ökar det antal timmar det nyfödda barnet ligger på mage på golvet, minskar vi antalet dagar han ligger på golvet som baby.

Ålbebisen får ett försprång

2010-01-17T23:56:00.002-11:00

Alla nyfödda och späda barn framlever tillvaron liggande mesta tiden. De ligger i sängar, liggstolar, "vippstolar", barnvagnar och liknande, inrättningar som begränsar och hämmar deras naturliga lust och möjlighet att röra sig.
Och de allra flesta ligger uppochned, dvs på rygg.
Nyfödda som ligger på rygg och tittar i taket är uppochnedpåvända. De befinner sig i en helt hjälplös position.

(Männniskan är den enda art som gör detta mot sina nyfödda. Varken kor, hästar eller grisar gör det. Ingenstans i naturen förekommer det att djur låter sin avkomma ligga med fyra ben i vädret.)

Men vi lägger våra nyfödda på rygg. Är det verkligen naturligt för en liten människounge att ligga uppochned?
Lägg din nyfödde son på mage, och du får genast se hur hans arm- och benrörelser blir till krälrörelser. Nu ligger han riktigt. Nu är han på rätt spår.

Nyfödda barn är i stånd att röra sig framåt så fort de har kommit till världen. Det vet varje barnmorska, som lagt en nyfödd (på mage) på mammas mage och sett barnet ta sig fram till bröstet för egen maskin.
När ett nyfött barn placeras på en plan, öppen yta som golvet med magen rättvänd, neråt, sätter arm- och benrörelserna omedelbart igång. De är reflexer och ingenting barnet utför medvetet.

Medan detta böjande och sträckande av armar och ben, detta rörande av händer och fötter försiggår, registrerar och lär sig den nyfödda hjärnan hur det känns att röra armar och ben mot detta plana underlag.

Under upprepning och övning kommer barnet - utan att veta om det - att arbeta upp dessa arm- och benrörelser till perfektion, och de kommer att bli så pådrivande för honom att de får honom att röra sig i ena eller andra riktningen. Och eftersom han har ögonen framtill på huvudet, kommer han att upprepa dessa rörelser på ett sådant sätt att de för honom framåt.

Han börjar åla.

Ett barn som har fått obegränsade möjligheter att röra sig fritt, liggande på mage på en plan yta, ålar utan större besvär redan vid en månads ålder.

Roligt att visa upp, utan tvekan, sitt barn som ålar vid en månads ålder. Det man kan visa upp er hans muskler, som han använder för att ta sig fram.

Det man inte kan visa upp, är ändringerna som har skett i hans hjärna. I hjärnan som STYR musklerna som för honom framåt.

Hans hjärna har växt mer och fortare än hjärnarna till hans kompisar (också en månad), som ligger på rygg, och inte har fått möjlighet att åla.

Hjärnan växer vid användning

2010-01-17T22:16:00.000-11:00

Hjärnan växer vid användning.

När jag ska lista mina tio-i-topp i kategorien "Det viktigaste jag någonsin lärt mig", så kommer den här meningen rätt så högt upp.

Jag hörde meningen första gången i november 2002, när jag gick en amerikansk kurs om barns hjärnutveckling. "The brain grows by use!" blev upprepat så många gånger att det började likna ett mantra.

Nu är det jag som ständigt mässar detta mantra för föräldrar.

Hjärnan växer vid användning! Användning! Användning!

På samma sätt som muskler gör.

Fast när det kommer till musklerna, så är det ju lättare ett se resultatet. Man kan ju testa rent visuellt, se att muskelmassan har växt. Och man kan testa hur mycket mer muskeln nu kan lyfta. Till Ex.
Hos barn ser man inte denna växten, den ligger innanför skallbenet. Men man kan mäta, för om hjärnan växer, så måste även skallbenet växa för att ge plats. Så en ökning av huvudomkretsen hos bebisen är ett gott tecken. Och ju mer, desto bättre!

Hjärnan växer vid användning.